Att designa bort avfall

Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna när Isabel Ordóñez Pizarro från Chalmers försvarade sin doktorsavhandling ”Designing out Waste”. Den som har varit på denna typ av evenemang vet hur det brukar gå till. Någon sammanfattar avhandlingen, en väl påläst opponent går steg för steg igenom avhandlingens centrala teser och ställer kritiska frågor, den blivande doktorn svarar på frågorna, så att opponenten blir nöjd. Tre examinatorer följer sedan upp utfrågningen med sina hjärtefrågor, går i en slutet rum och tar beslut om att godkänna avhandlingen. Även Isabel blev godkänd, vilket känns bra. För en gångs skull en forskare som vågar närma sig en fråga på ett bredare och nytt sätt, tänker jag.

Onaturliga produkter i naturligt kretslopp
Designing out Waste handlar om hur vi ska få begagnat material att bli råvara för ny produktion. Det är avgörande för en cirkulär ekonomi att så kan ske. Naturen har redan löst detta. Vattnet på jorden har redan varit Cleopatras tårar eller druckits av en dinosaurie. Det svåra är hur vi ska cirkulera produkter och material som inte återfinns naturligt i kretsloppet.

Vad är det? Och vad kännetecknar det?
Isabel Ordóñez pekar i huvudsak på tre faktorer som blir avgörande. Vi måste hitta sätt att beskriva material så att det blir möjligt att förstå vad det är. Är ett begagnat däck ett begagnat däck eller är det en råvara för granulat? Eller är däcket något som ska användas för att stabilisera en tillfällig trafikskylt? Därutöver måste vi hitta sätt att systematisera och kvalitetssäkra material – vilka är egenskaperna och vilka risker finns med ett material? Om däcket används i produktion av konstgräs – vilka problem uppstår då i nästa användning och i nästa återvinning?

Designers blir redesigners
Det tredje som jag noterade från Isabel Ordóñez avhandling var att designers generellt måste lära sig att utgå från redan använt material när de designar produkter.

Illustration Isabel Ordóñez

Det duger inte att enbart designa produkter ur jungfruligt material. Nya produkter måste ha en historia, måste ha använts tidigare på något annat sätt etc. Denna uppgift hänger ihop med de två föregående. Vad är det vi letar efter? Och vilka egenskaper och svårigheter är kopplade till materialet eller produkten?

Småskaligheten en väg att testa
Min slutsats blir att vi måste hitta en småskalig nivå på återproduktion för att börja testa modeller för hur material ska bedömas. När hantverkare och specialister kan tillföra sin kunskap om hur material brukar bete sig i olika användningar ökar  chansen att den nya produkten blir rätt. Storskalighet förutsätter definierbara beskrivningar. De cirkulära modellerna kommer därför att behöva utvecklas i småskaliga verkstäder, testas och utvärderas och informationslooparna måste vara tydliga och synliga.

Göteborgs industri går före?
Intressant är att dessa tankar nu börjar konkretiseras i olika sammanhang. Det finns förutsättningar att testa återproduktion på flera ställen i landet. Platser, där kunnandet om material och arbetssätt fortfarande finns hos hantverkare och småindustrier. Det ska naturligtvis inte hindra att även storskalig industri börjar tänka i cirkulära banor. Göteborgs starka industrier skulle kunna gå före på det här området. SKF borde kunna hitta nya affärsmodeller som förlänger livslängden och säkerställer kretsloppsanpassad tillverkning. Även Volvo borde kunna tänka kretslopp kring de batterisystem man använder i elfordon och bussar. I bästa fall inser de detta själva.

Den vita fläcken

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

 

Nudging underlättar de kloka valen

Nudging är ett ord som kommit allt mer i ropet. Det handlar om att underlätta för konsumenter, kollegor eller vem som helst att ta ett klokare beslut. ”Det ska vara lätt att göra rätt” är en gammal princip, som nudging, knuffande, ska bidra till. Det finns invändningar mot företeelsen, och det finns fördelar.

Synliggörande
En butiksägare kan visa sina produkter på ett medvetet sätt. Jag minns för några år sedan när jag hamnade i en stor ICA-butik i Bohuslän och blev positivt överraskad. Butiken hade konsekvent valt att placera sina ekologiska varor i bästa köpläge, i synfältet där kunden har lättast att hitta dem. Man hade ett relativt normalt utbud av ekovaror, men just detta att placera dem i bästa position underlättade naturligtvis för kunden att ta ett klokt val.

Stimulera fikabordsdiskussionen
Företagsledare kan med enkla medel styra personalens val av lösningar. Ett enkelt knep är att se till att den fruktkorg som företaget bjuder sina anställda på bara innehåller ekologisk frukt. Genom att låta detta vara en självklarhet kan flera saker ske. Dels signalerar företagsledningen att frågan är viktig, dels uppstår möjligheten för var och en att kommentera den frukt man just äter. Det är lika med kaffet och det självklara att erbjuda gott kranvatten istället för flaskvatten. Små signaler i stora organisationer, som utan pekpinnar visar på enkla val i vardagen.

Stöd föregångarna
När man bygger om lokaler, skaffar inredning eller köper prylar till arbetsplatsen finns också möjligheter att tydligt signalera vad som är väsentligt. Det finns energisparande rörelsedetektorer, det finns möbler som produceras med certifierad hänsyn till miljön, det finns inom varje bransch företag som går före. Genom att gynna föregångarna sänder vi alla en signal till marknaden vilket utbud vi vill ha. Till slut blir det omöjligt att sälja fulbananer. Att spara energi blir ett enkelt val, när tekniken stödjer beteendet. Att skona regnskogens miljö och arbetare blir enkelt när de mest negativa produkterna inte ens går att välja.

Politik – också
Invändningarna mot ”nudging” handlar ofta om att det inte räcker, att valen måste ske medvetet och att omställningen kräver en tydlighet. Och visst behövs politiska styrmedel, skatter, belöningssystem och regelverk – också. Men det rimliga är ändå att angripa frågorna på flera håll, och att undvika moralkakor och PK-fällan. Ingen vill känna sig skuldbelastad och känna att man gjort fel. Det är viktigare att bygga på den positiva känsla som kan finnas av att faktiskt göra rätt. Och att det var lätt.

Länktips: Artikel i Miljö & Utveckling: http://miljo-utveckling.se/nodvandighet-eller-hjartmassage-pa-blaval-nudging-ett-hett-amne

Digital konsumtion: Hot och möjligheter

Digitaliseringen av konsumtionen pågår för fullt. Surfplattor och smarta telefoner, mobilt internet och en allmän mognad hos användare och företag bidrar till utvecklingen. Är det bra? Vilka möjligheter ryms i den utveckling vi står mitt uppe i? Finns det avigsidor och hot? Häromdagen var detta temat på en välbesökt frukostworkshop på Handelshögskolan i Göteborg.

Uthyrning av parkerade bilar
Teknikspridningen i stora befolkningsgrupper gör det plötsligt möjligt att skapa kontakt med konsumenter, som delar samma intresse. Detta i sin tur möjliggör nya värdekedjor och öppnar upp för andra affärsmodeller. Ett exempel är biluthyrning av parkerade bilar. Folk reser bort, ställer sin bil på flygplatsens parkering. Då finns det företag som erbjuder uthyrning av bilarna, så att bilägaren kan tjäna pengar på sin annars stillastående bil!

Tjänster i stället för produkter
Cirkulär ekonomi och transformering av produkter till tjänster är andra exempel på sådant som underlättas av den digitala konsumtionen. Spotify istället för CD-skivor är uppenbart, men även tillgång till ett brett utbud av produkter och tjänster baserat på var konsumenten befinner sig. Second-hand-marknaden och bytesaffärer underlättas när kommunikationen kan ske helt oberoende av fysisk plats. Tjänstesektorn växer snabbt i takt med att nya appar tas fram. Appar i sig blir en affärsidé även för ”de gamla” företagen.

QR-koder och annat
Kvalitetsfrågor, information och ursprung blir plötsligt betydligt enklare att koppla till en specifik produkt. Fiskare i Kanada använder redan denna möjlighet genom att sätta en QR-kod på fiskens stjärt, så att restauranggästen via sin smartphone kan få information om vem som fångat fisken och när. Här finns naturligtvis en stor möjlighet för olika branscher att utveckla tilläggstjänster, som bidrar till att bygga mervärden kring produkter. I takt med att anonyma varor översvämmar butikerna blir det ett konkurrensmedel att kunna koppla specifik information till varje produkt. Inte minst för att skapa intresse för producentens tankar och idéer bakom en vara eller andra kvalitetsaspekter. Schyssta produkter kan få större möjlighet att nå sina kunder. Produkters värde kan börja diskuteras ur fler aspekter än billigast per volym eller enhet.

Showrooms i stället för butiker?
En mycket intressant fråga uppstår i kölvattnet på en förändring där traditionella butiker krymper sina ytor till förmån för showrooms och lagerdistribution. Om produkter på ett enkelt sätt kan köpas via nätet behövs inte butiken på samma sätt som förr. Vem ska då räkna hem de mervärden som genererar vinst kring en försäljning? Kommer prispressen göra det helt olönsamt att driva bokhandel, elektronikförsäljning eller att sälja sällanvaror när det blir både billigare och enklare att få hem varorna till bostaden?

Belöna anonym hjälpsamhet
Uppkopplingen och närheten till varje butik på ett virtuellt plan öppnar även upp för butiker att knyta sina kunder tätare till sig, belöna lojala kunder med förhandstips om produkter som kommer att finnas i butiken inom kort, att erbjuda andra logistiklösningar etc. Någon nämnde att grannen kan plocka upp varor och ta med, dvs där logistiksamverkan kan bli en del av konceptet. ”Någon” ser till att din produkt kommer till dig och du vet kanske inte ens vem. Som tack för hjälpen får denne ”någon” rabatt på nästa köp hos företaget.

Några hot
Bland de hot som finns måste man naturligtvis nämna sårbarheten kring tekniken, oklarheterna kring det juridiska när både inköp och betalningar flyter runt i cyberspace. Vad händer med garantier, ångerveckor och tvister när affärerna avpersonifieras? Hur mycket paketleveranser från utlandet är miljömässigt försvarbart? Om flygfrakten ökar p.g.a. våra inköpsvanor på nätet kan ju fördelarna med att minska det korta resandet till butiker snabbt ätas upp. Om vem ska reglera en internationell digitaliserad handel? Lagstiftning och andra styrmedel saknas. Utvecklingen riskerar än en gång att rusa för fort.

CSA
Samtidigt blir det naturligtvis enklare att göra jämförelser. Det går utmärkt att sitta på bussen och kolla upp 4-5 olika hemsidor för att välja rätt erbjudande eller använda en app som gör jobbet. Konkurrensen hårdnar, men för den som klarar av att konkurrera på rätt marknad med rätt argument öppnar sig stora möjligheter. CSA, community supported agriculture, är en sådan trend som kan stödjas av den digitala konsumtionen.

På en bussresa hem
På väg hem från jobbet går du in på en hemsida, där det finns uppdaterad information om vilka produkter som erbjuds just denna dag eller vecka. Där finns kanske en webbkamera-länk som visar dina egna ägandes grisar i sitt hägn. Där ser du hur dina förbeställda rödbetor packas för avhämtning, osv. I arbetet att koppla ihop konsument och producent kommer de digitala möjligheterna att visa sig mycket värdefulla, är min gissning.

Att undvika kontrollsamhället
Som vanligt när det gäller teknikutveckling finns det både risker och fördelar. Allt hänger på hur vi organiserar och styr systemen. Om vi lyckas hålla fokus på det långsiktigt samhällsnyttiga ur ett hållbarhetsperspektiv kan utvecklingen bli mycket positiv. Och om vi hittar säkerhetslösningar som inte tvingar fram ett kontrollsamhälle kan mycket bli hanterbart på ett mer nedskalat, begripligt och mänskligt plan, trots att tekniken på ytan fjärmar människor från varandra. Storytelling som del av affärsidén blir en succé. Fråga Knut Knutsson på Antikrundan vad han anser om proveniens.

Men visst vore det kul att få en uppdatering på de produkter man beställt, så att man ser hur de växer fram i fabriken, i monteringen eller i slutkontrollen? Kanske blir det till och med vi själva som via webbkameran gör själva slutkollen.

 

 

Upphandling är ett utmärkt verktyg!

För att nå en utveckling vi kan kalla hållbar måste de produkter och tjänster som produceras kunna kallas just hållbara. Inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt och miljömässigt och på alla sätt måste tjänster och produkter kunna ingå i ett balanserat system.

Överskottsvärden
Olika modeller och instrument används för att särskilja produkter på detta sätt. Miljömärkningar är väl de som konsumenter känner till mest. På teorisidan talar man om cradle-to-cradle eller hänvisar till fyra systemvillkor osv, men det handlar om produkter som inte tär på resurserna, inte smutsar ner, som kan ingå i ett kretslopp, som inte leder till onödigt stor energianvändning, som inte vidgar orättvisorna i samhället utan som istället tillför överskottsvärden till samhället. Värden som kan bygga en hållbarhetsbuffert, där så krävs.

Viktigt att ställa rätt krav
För att få fram dessa ”goda” produkter och tjänster krävs att de efterfrågas. Någon måste vilja ha bananer som inte skadar plantager och plantagearbetare. Någon måste vilja köpa justa kläder, där produktion, förädling och varje led i klädesplaggets livscykel undviker att skada jord och människor – tvärtom måste det finnas över-nyttigheter med varje tillverkning, som kan kompensera för ofrånkomlig resursbelastning t ex när det gäller transporter.

Det offentliga kan visa vägen
Efterfrågan på justa produkter är således avgörande. Att någon vill köpa och betala för rätt kvalitet. När inköp formaliseras i lite större skala kallas det upphandling. Varor och tjänster till ett sammanlagt värde per år av  600 miljarder kronor upphandlas av kommun, stat och landsting. Med så stora upphandlingsvolymer kan naturligtvis det offentliga ställa långtgående krav på de företag som ska leverera.

I våras knöts stort hopp till Anders Wijkmans utredning
Anders Wijkman, tidigare EU-parlamentariker, presenterade en viktig utredning i våras, där han föreslog en rad åtgärder för att använda upphandlingsinstrumentet på ett bra sätt. (Jag har skrivit om detta tidigare – se länk nedan). Tyvärr fann Anders Wijkmans tankar inget gehör hos Stefan Attefall, ansvarig minister. Istället har, som jag skrivit om nyligen, regeringen beslutat att avveckla de fungerande statliga stöden på upphandlingssidan, t ex Miljöstyrningsrådet, som haft en viktig roll för att visa kommuner hur de kan ställa krav på miljöriktiga produkter inom ramen för LOU, Lagen om Offentlig Upphandling.

Bevare oss för ohämmad frihandel
Pendeln svänger nu istället åt andra hållet. Herrar Reinfeldt och Bildt bereder vägen för ett frihandelsavtal mellan USA och EU. I ett frihandsavtal anstränger man sig att eliminera ”handelshinder”. Handelshinder är t ex att kräva att produkter tagits fram på ett miljömässigt optimalt sätt, utan att direkt eller indirekt ödelägga regnskogen etc. Och för att minimera tron på vad offentlig upphandling skulle kunna medföra av positiva effekter på miljön och för en hållbar utveckling dyker en artikel upp i DN (2013-12-10) författad av en docent och en doktor från Umeå, som på fullt allvar hävdar att varje krav på miljöprestanda i samband med upphandling motverkar sitt syfte. (Länk se nedan).

Först skapa problem, sedan (kanske) försöka rätta till dem…
När man läser artikeln inser man hur forskningen i Sverige många gånger missar uppenbara och nödvändiga helhetsperspektiv. I sin artikel tar författarna Lundberg och Marklund upp mätbara miljöeffekter som skulle kunna härledas ur den offentliga upphandlingen. ”Miljöeffekterna kan rentav bli negativa”, skriver man, och föreslår att myndigheter ska avstå att ställa miljökrav i upphandlingen för att på så sätt frigöra resurser som skulle kunna användas för miljöförbättrande åtgärder (!) Dvs i klartext: man föreslår på fullt allvar att myndigheter ska köpa produkter som orsakar miljöproblem, så att det offentliga kanske får resurser över att senare åtgärda de problem som upphandlingen och produktionen orsakat!

Logisk kullerbytta? En dålig dag på jobbet?
I praktiken argumenterar författarna för en hållning, där det aldrig lönar sig att ställa kvalitetskrav. Varje sådant krav slår omedelbart tillbaka, hävdar man och skriver: ” När (den offentliga) efterfrågan på gröna produkter ökar, så stiger också priset på dem. Priset på konventionella produkter blir då lägre i förhållande till priset på gröna alternativ. Detta kan leda till ökad konsumtion av konventionella produkter.
Men det resonemanget kan ingen någonsin ställa krav på någon produkt och räkna med att på sikt bidra till en bättre värld. Barnarbete? Djurrättslagar? Mänskliga rättigheter? Kemikaliefri odling? Ekologiska produkter? Nej, enligt författarnas logik kommer den typen av krav aldrig att kunna få genomslag eftersom konventionella produkter alltid blir billigare.

Man glömmer förändringsprocessen
När man i artikeln diskuterar livsmedelsmarknaden blir resonemanget ännu märkligare. Så här motiverar man att de offentliga aktörerna ska avstå att köpa ekologiska livsmedel: ”Forskningen visar också att de privata konsumenternas efterfrågan på ekologiska livsmedel är mer priskänslig än den på konventionella livsmedel. Det uppstår en motverkande effekt bland privata konsumenter. För livsmedelsmarknaden håller alltså inte de argument som används för att motivera grön offentlig upphandling” .
Ingen diskussion förs i artikeln om förändringsmekanismer, vad som får producenter att tro på möjligheterna att ställa om från konventionellt till ekologisk produktion, ingenting om inpendlingseffekter, ingenting om jämförelsetal med Danmark, där andelen ekologiska produkter är avsevärt större (och varför?) osv. Forskarna reducerar hela frågan till en ”lägsta-pris-rationalitet” där samhällsnyttan med ekologisk produktion lämnas därhän. Tvärtom påstår man att ”en myndighet upphandlar först och främst för att kunna fullgöra sitt samhälleliga uppdrag, inte för att avhjälpa olika miljöproblem.” Att våra eskalerande miljöproblem ingår i samhällsuppdraget har tydligen inte fallit författarna in.

Inget tvång – ännu
Till författarnas försvar ska sägas att de lyfter några problemområden, som behöver uppmärksammas. Jag drar en helt annan slutsats av det de skriver, men visst är detta ett problem – att det är frivilligt att leverera justa eller ojusta produkter: ”En förklaring till att grön offentlig upphandling har begränsade möjligheter att fungera som ett måleffektivt styrmedel är att de potentiella leverantörerna inte måste delta i en upphandling där miljöhänsyn tas; det är frivilligt, och så länge det inte är lönsamt att delta så är det valet enkelt.
Den dag vi kan exkludera miljöförstörande verksamhet i upphandlingen har vi kommit en bra bit på väg.

Länktips: Debattartikeln i DN: http://www.dn.se/debatt/gron-offentlig-upphandling-har-ingen-effekt-pa-miljon/

Om Anders Wijkmans utredning: http://christerowe.se/2013/03/nr197-inte-billigast-till-varje-pris/

Anders Wijkmans debattsvar: ”Kategoriska påståenden alltid fel” http://wijkman.se/articles/

Miljöstyrningsrådets debattsvar: ”Hållbar upphandling är ett viktigt verktyg…” http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Press/Pressmeddelanden/Hallbar-upphandling-ar-ett-viktigt-verktyg-i-arbetet-for-en-god-miljo-och-en-battre-halsa-/

Bra rapport om konsumtion och 10 myter

I somras var jag som vanligt i Almedalen och lyssnade på många kloka synpunkter i den stora mängd av seminarier som anordnades. Konsumtionsforskningen är intressant eftersom den kan försöka se bakom de mönster, drivkrafter och konventioner som lett fram till dagens överkonsumtion och ohållbara resurs- och energianvändning. En av talarna i Visby var professor Oksana Mont från Lund och hon har också varit samordnare för en rapport om tio myter kring konsumtionen som förtjänar uppmärksamhet. Läs gärna igenom rapporten först (länk nedan) så blir kommentarerna här lite mer begripliga.

Myter som bråkdelar av sanning
Bland det mest intressanta med rapporten, som finansierats av Nordiska Ministerrådet, är att den sätter fingret på kortsiktigheten och den snäva horisonten kring flera av de lösningar som diskuteras. Rapporten benämner dem myter, dvs sanningar som egentligen bara till en mindre del är just en sanning. Lösningar som delvis skymmer de verkliga problemen och som i vissa fall legitimerar ett otillräckligt beteende.

Visionen om ett bättre samhälle
Bland det jag saknar i rapporten är ett tydligare perspektiv av utvecklingsoptimism – att samhället måste bli bättre och upplevas vara bättre för att på allvar locka konsumenter och medborgare till förändrade värderingar, åsikter och beteenden. Det talas i och för sig om nya mått på samhällets välstånd som komplement till det ensidiga BNP-begreppet. Men utveckling/förändring innebär omprövning av rådande värderingar och strukturer och för att få genomslag måste samhället bli och upplevas bli bättre både på kort och på lång sikt. Politikens tillkortakommanden på det visionära området blir i det perspektivet dubbelt beklagligt.

Stora skillnader i värderingar och åsikter
Det som också är ett faktum och som inte berörs speciellt mycket i rapporten är den spridning i värderingar, attityder och åsikter som finns i det svenska/nordiska samhället. Enklast illustreras detta med debatten om kärnkraften som generation efter generation svenskar uppenbarligen står väldigt kluvna inför. Här återfinns övertygade anhängare och minst lika övertygade motståndare. Några av anhängarna kan förmodas tillhöra teknikoptimisterna, som hävdar att alla problem kan lösas med teknik, investeringar och ett vetenskapligt förhållningssätt. Det dessa generellt underskattar är den mänskliga faktorn, de långsiktiga effekterna av ändliga resurser och ett högrisk- och högteknologiberoende. Relaterat till rapporten saknas det således ett tydligare resonemang av hur dessa fundamentala åsiktsskillnader ska kunna jämkas samman i en någorlunda gemensam framtidsbild av det hållbara, välmående samhälle alla strävar efter, men ser olika vägar till. Ska den gemensamma framtidsbilden exkludera områden där det finns olika åsikter, eller ska framtiden kompromissas fram? En ganska avgörande frågeställning, tycker jag.

Långsamheten – trots tydliga effekter på miljön
En annan illustration till hur svårt det är att förnya och förändra ett samhälle är hur stor andel lantbrukare som fortfarande arbetar med konventionell odling och uppfödning i förhållande till ekologisk. En stor majoritet inom lantbruket står bakom konventionell odling och väljer bort friskare djur och mindre kretsloppsfrämmande ämnen i biosfären eftersom detta skulle kunna innebära lägre avkastning i volym och ofta mer arbete med manuella åtgärder. Spridningen av pesticider och anti-mögelmedel i jordbruket har ju nu visat sig vara en trolig orsak till den omfattande bi-döden. Miljontals bisamhällen har världen runt försvunnit till följd av att de inte har motståndskraft mot effekterna av multipla gifter i sin miljö. (Länk se nedan till denna forskning). I relation till rapporten blir omställningshastigheten i det svenska jordbruket en tydlig illustration till hur svårt och tidsödande det är att förändra en verksamhetsgren i en hållbar riktning.

Bönderna och Thailand
Rekyleffekten nämns i rapporten, dvs när vi tror att vi gör något bra och därmed kan unna oss något, som en resa till Thailand…. Jag stöter ofta på ryggmärgsreflexen hos människor, där de med emfas hävdar att de källsorterar, köper energismarta belysningar, stänger av lampor och datorer, sorterar batterier etc. Och när de är så duktiga balanserar de detta med att unna sig något annat. Sällan hör man någon reflektera över vad det ökade konsumtionsutrymmet har inneburit av pressade livsmedelspriser, som håller på att slå ut det svenska jordbruket, och koppla detta till pryljakten eller planerna på en resa. Det som kan vända denna utveckling är eventuellt mer folkbildning och mer av tydliga förebilder. Det förs ingen diskussion om det smarta i att fördela sin disponibla inkomst på ett annat sätt än att låta bönderna bekosta Thailandsresan.

Illustrativt exempel
Hur långt vi har kvar innan våra CO2-utsläpp börjar närma sig de hållbara nivåerna kan illustreras med en artikel i Fastighetstidningen, där man gläds åt ökningen av andelen lågenergihus. Och vid genomläsning förstår man att det bara finns lågenergibostäder för en promille av invånarna i vårt land. (Länk till artikeln se nedan).

Vilket ansvar har butikerna?
Butikernas ambivalens är också en delfråga i sammanhanget. Det är svårt att kommunicera dubbla budskap. ”Här har ni bra produkter till rätt pris” och ”Här borta har vi miljöbra produkter till ett annat pris”. Kan båda sortimenten vara bra? I så fall, varför behövs miljömärkta produkter? Tydligast och enklast exemplifieras denna problematik med utbudet av bananer. Sida vid sida, i många butiker, ligger de besprutade bananerna och de som är eko/fair-trade-märkta. Oftast med ett lite högre pris på de som inte skadar miljö och arbetare. Visst är det märkligt att butikerna fortsätter att sälja båda sorterna och därmed fortsätter att undvika att ta ansvar för sitt utbud?

Vägen framåt
Rapporten väcker en mängd frågor om var problemen egentligen ska tacklas, vem som ska ta ansvar för vilka åtgärder och vilka möjliga komplement som kan behövas. Man argumenterar för en panel liknande IPCC, och för en tankesmedja eller ett forum som skulle kunna lyfta frågorna. Bland annat som ett svar på allmänhetens frågor kring att ”forskarna inte är eniga”. Att forskning utifrån ett konsensusperspektiv inte är så lämpligt har nog gemene man svårt att ta till sig.

Rapporten är både tänkvärd och värdefull. Vi har inte råd att låta låt-gå-politiken fortsätta.

Länktips – rapporten om de tio myterna: http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/2013-564/at_download/publicationfile

Länk till artikel om forskningen kring bi-döden: http://qz.com/107970/scientists-discover-whats-killing-the-bees-and-its-worse-than-you-thought/

Länk till Fastighetstidningen och lågenergihus:  http://www.fastighetstidningen.se/fler-lagenergibyggnader-an-nagonsin-i-sverige-2014/

 

 

Hållbarhet genom att lita på kunden

Efter en långhelg på hotell i utlandet dimper det ner ett halvettrigt flåsmejl från hotellkedjan. De vill veta hur vi upplevde vistelsen, vad som var bra, mindre bra osv. Många av frågorna handlade om personalens bemötande, några om rummens beskaffenhet. Ingen fråga handlade om vad vi som besökare saknade. (Naturligtvis – det bestående intrycket ska ju vara att jag intalar mig själv att besöket var väldigt bra och att jag vill återkomma). Jag kunde ändå inte låta bli att peka på några saker de lätt kan göra. Kvalitet är inte mätbar yta. Kvalitet handlar om mycket mer.

Badrummet
Enklast var att börja i badrummet. Varför alla dessa småförpackningar? Det fungerar ju utmärkt med väggmonterade tvål- och schampoobehållare av refill-typ. Och varför nya handdukar varje dag? De jag hade första natten duger gott ett par nätter till. Det har väl svenska hotell fattat sedan decennier hur mycket tvätt det sparar att inte byta handdukar varje dag.

Frukosten
Varför så anonym frukost? Ingen skylt någonstans som berättade vad det vad man åt – stackars allergiker. Och därmed heller ingen skylt om ”organic”, ekologiskt. Och därmed heller ingen chans att välja och ge hotellet en signal om vad man föredrar. Apelsinjuicen smakade vedervärdigt. Men folk drack liter efter liter. Det var ju juice. En morgon var det den stekta svampen som smakade beskt och oätligt. Men ingen klagade. Är det meningen att vi ska avtrubbas som konsumenter och utan frågor acceptera det som bjuds? Till saken hör att frukosten inte ingick i rumspriset utan debiterades med 150 kronor extra.

Samverkan
Hotellen borde förstå att det är genom att hjälpa gästen att göra smarta val som hotellen knyter sina gäster starkare till sig. Om det hotell jag bodde på hade gett mig ansvaret och förtroendet att göra tydliga val och sett mig som en medagerande istället för en passiv konsument hade de vunnit min respekt. Att reduceras till en gäst som snabbt ska äta det som bjuds och inte ställa några frågor känns väldigt gammaldags. Nytänkandet ligger naturligtvis i att involvera gästen i den kvalitets- och medvetenhetsresa som hotellet själva är inne i. Lojalitet på riktigt, inte på ett konstlat epostbaserat sätt.

Lita på kunden
Här finns också den generella slutsatsen från hotellexemplet. Det företag som tar sina kunder på allvar, som ger kunden möjlighet att uttrycka sina värderingar i relation till de tjänster och varor företaget erbjuder, det företaget kommer att kunna bygga mycket starka relationer till sina kunder och därmed ett starkt varumärke. Lita på kunden. Ge kunden förtroendet att vara klok och medskapande av det flöde vi kallar verkligheten.

Där ligger framtiden för de företag som vill tillhöra hållbarheten.

Shwopping en dellösning?

Det kommer regelbundet nyhetsbrev i inkorgen från olika håll. Ibland är de rutinartade, ibland tänkvärda och ibland innehåller nyhetsbreven något som kan betecknas som ett trendbrott. Idag kändes det som ett trendbrott, i alla fall vid första läsningen. Se länk nedan till originalnyheten. (Och tack till CSR i Praktiken för tipset!)

Konsumtionens roll
Konsumtionen är ett stort bekymmer ur ett hållbarhetsperspektiv. Hur ska vi kunna minska vår konsumtion och samtidigt hålla igång hjulen, betala skatt, säkra upp våra löner, pensioner, statliga utgifter och välfärdsutveckling? Minns 11 september och Bush-regimens snabba budskap om att inte sluta shoppa.

Systemperspektiv
Kanske är det inte på individnivå vi ska se konsumtionsminskningen utan mer ur systemperspektiv? Om summan av våra inköp minskar belastningen på naturens resurser, energi och trycket på kretsloppet är vi kanske på rätt väg. Marks & Spencer har i alla fall insett att de kan bidra till att förlänga livslängden på produkter, något som gör att bra produkter får en fortsatt användning och som även möjliggör för personer med sämre ekonomi att skaffa sig något nytt.

Lagstiftning ?
Om vi tänker oss att det vore lag på detta – man måste säkerställa att allt man köper säljs via second-hand-butiker eller motsvarande – hur skulle det se ut då? Visst skulle samhället i stort få en minskad införsel av nya produkter? Visst skulle vi förlänga brukartiden per produkt med kanske 100 %? Visst vore det en väg att gå?

Bättre utnyttjande av resurserna
Det är självklart inte hela lösningen, men det skulle i alla fall bidra till en fortsatt ekonomisk omsättning, låt vara på lägre nivå och andra affärsidéer, men produkterna skulle få en längre nyttjandegrad och vi skulle per energiinsats, per råvaruinsats etc få en mer hållbar ekonomi. Eller hur?

Tankeexperiment
Det är de små stegen i rätt riktning som är avgörande. Även om det inte känns bekvämt med en lag om second-hand-försäljning så är det ett bra tankeexperiment.

Länktips: till Marks & Spencers hemsida här

Konsumtionen som vår tids opium

På Stadsmuséet i Göteborg ordnas regelbundet föredrag i en serie som heter Mellanrum. Den 29 maj var temat Hållbar konsumtion. Vi fick lyssna till Karin Bradley från KTH i Stockholm och Cecilia Solér från Handelshögskolan i Göteborg. Här något av det jag noterade.

Märkliga siffror
Konsumtionen i Stockholm uttryckt i utsläpp av koldioxidekvivalenter är högre än motsvarande siffra för riket i genomsnitt, högre än siffran för Göteborg och för Malmö. När jag snabbt tittade på diagrammet kunde jag se att rekreation och kultur samt möbler och inredning hade tydligt större utsläppsmängder i Stockholm. Kultur brukar ju annars räknas till de verksamheter som skonar miljön. Från år 2000 till år 2008 ökade det svenska CO2-utsläppet med nära 20 miljoner ton enbart på den importrelaterade konsumtionen, från cirka 40 miljoner ton till knappt 60 miljoner ton enligt siffror från Naturvårdsverket. Vad är det vi köper i så stora mängder efter millennieskiftet?

Fotavtrycket
Vi vill gärna tro att de som är miljömedvetna har mindre ekologiskt fotavtryck än andra. Att vi är duktiga på källsortering, lågenergilampor och på att välja rätt. Forskningen visar tydligt att de okunniga, som inte källsorterar och som aldrig köper ekologiska produkter ofta gör ett mindre ekologiskt fotavtryck. Den hållbara livsstil som medvetna konsumenter ägnar sig åt kompenseras mer än väl av konsumtionsvolymen, antalet flygresor, bilinnehav etc. Den som har låg inkomst konsumerar mindre och lämnar därför ett mindre ekologiskt fotavtryck. Detta skaver naturligtvis på självbilden och även den gängse uppfattningen. Det räcker inte att vara duktig. Vi måste växla ner.

Icke-hierarkisk konsumtion
Karin Bradley talade en hel del om forskningen kring fenomenet peer-to-peer-consumtion, ett begrepp som saknar bra svensk översättning. Jämbördig konsumtion, kanske, eller icke-hierarkisk. Hon nämnde Klädoteket, Streetbank, ”Sharing is the new shopping” och andra trender där förtroendet människor emellan utgör ett viktigt kapital. Ska man låna ut något, vill man ju lita på vederbörande. Det finns lånesystem för bostäder (airbnb) och för verktyg. I England finns Landsharing, där folk lånar trädgårdsyta för odling. Karin tipsade även om ett TED-talk om ”open source ecology” som kan vara värt att kolla upp. Forskningen pekar på andra drivkrafter än de traditionella: behov, innovation eller ett socialt välbefinnande, den ekonomiska krisen i många länder, men även sociala mediers genomslag och en ökad medvetenhet.

Shopping som drog
Cecilia Solér gick in på konsumtionens nya roll som normersättare och livsavgörande beteende. Jag fick bilden av att mode, teknik och reklam driver fram (konstgjorda) behov som skapar ett beroende. Shop-a-holics nämndes i sammanhanget. Vi shoppar när vi är ledsna, när vi är glada, åt oss själva och åt våra närmaste. Shoppingen har blivit som en drog för många och inte minst ungdomar jämför kläder och utseende på ett näst intill destruktivt sätt. Mönstret genererar inlåsningseffekter. Det blir svårt att bryta mot normer och att se alternativen. Och som någon i publiken betonade – vi blir sedan 60-talet inte längre lyckligare av vår ökade konsumtion, tvärtom, den ökade konsumtionen påverkar oss negativt.

Psykiska problem
Cecilia Solér gick så långt att hon sa att man kan bli sjuk om man inte får konsumera: psykiska problem och i förlängningen en ökad frekvens självmord. Bloggaren Blondinbella nämndes som ett konkret exempel på hur ett ensidigt konsumtionsfokus ledde till ångestattacker och sjukdom (som hon själv öppet berättat om i något sammanhang). ”Vi är alla shop-a-holics light” som Cecilia uttryckte det. Ingen är opåverkad.

Det kan gå fort
Lösningen måste ligga i att varva ner tempot, ge oss själva mer tid och mindre utrymme för överkonsumtion, kanske lägre arbetstid, ändrade skattesystem, skatteväxling etc. Rökningen försvann på några få år från det offentliga rummet. Omställningar kan gå fort.