Chips, ships och bäst-före-datum

Naturen skapar inget avfall. De naturliga processerna är cykliska. Men sedan vi människor börjat förädla metaller, gräva upp fossila råvaror och framför allt sedan vi i stor skala skapat oss välfärd med hjälp av icke-cykliska förlopp har vi skapat avfall. It´s a waste, säger de engelskspråkiga, och menar lite mångtydigt att det är förlorat, inte enbart att det är något oönskat. Den nyansen har vi tappat bort i vårt språk.

Det blir inte så lätt
Vi vill inte se eländet. Spola ner, stäng locket om behållaren, kasta på tippen… Fyll ut och bygg hus på fyllet. Plats har vi ju. Och hav och sjöar. Soporna försvinner bara vi kastar dem riktigt långt bort. Det blir inte helt enkelt att vända på den bilden och skapa rimliga kretslopp. Två exempel här.

Elektronikskräp på drift
SVT Dokument Utifrån handlade häromdagen (se länktips nedan) om elektronikskräpet. Hur vi i EU misslyckas med att återvinna 1/3-del av den producerade elektroniken trots gällande direktiv. Den försvunna tredjedelen tros hamna i Afrika eller i Kina, dit den kommer smugglade i tusentals containers på stora fraktfartyg. Och, visade programmet, en betydande del av de återvunna komponenterna dyker lätt kamouflerade och otestade upp som nya i de produkter och system som säljs. Ett bytt bäst-före-datum har skapats.

Priset för vår konsumtion och ansvarstagande
Arbetstid värderas olika, liksom risktagande på arbetsplatsen. Programmet visade pinsamma bilder på hur arbetet kan gå till, där barn och vuxna tvingas utsätta sig för stora hälsorisker i samband med återvinning av metaller, komponenter och värdefulla detaljer i elektronikskrotet. Om vi konsumenter valde att köpa produkter som tas fram på riktigt sätt, och där producenten lovar att demontering och återvinning sker på ett miljömässigt sätt med respekt för människors hälsa, skulle priset kanske bli högre. Men vi skulle slippa att se hur både naturen och andra människor får betala ett högt pris för vår konsumtion.

Mellanlagring
I en helt annan del av konsumtionssamhället uppstår andra slags sopor. SvD lyfte detta i en artikel nyligen (se länktips nedan), där kommunalrådet i skånska Kävlinge önskar att få tillgång till en attraktiv strandremsa, där idag Barsebäck ligger. Nu vill ägarna till Barsebäck, E.On, skapa ett ”tillfälligt” mellanlager för kärnavfall i Barsebäck, något som kommunen motsätter sig. De tror nämligen att det tillfälliga mellanlagret blir mer eller mindre permanent eftersom byggnationen av långtidslagret vid Forsmark lär dröja. Stänga Barsebäck gick relativt enkelt. Men att få det väck – där tycks det vimla av hinder.

Smygplacering?
Återvinn bränslet, ropar anhängarna. Det går att upparbeta och sälja. Och med några hundra kärnkraftverk i drift worldwide finns det ju avsättning för bränslet. Motargumentet är bl.a. kopplingen till kärnvapen. Ska vi riskera att svenskt kärnbränsle återuppstår som potenta kärnvapen? Kanske är det precis det de svenska NATO-förespråkarna har insett, att vi på ett enkelt sätt kan slinka med i NATO och plötsligt tillhandahålla råvaror till de kärnvapen som sedan under stort hemlighetsmakeri ska placeras ut i silos på svensk mark?

Bäst-före-datum
Avfallet från kärnkraftverken är en huvudvärk. Hur vi än vänder och vrider oss är icke upparbetat bränsle taggat med ett hundratusenårigt bäst-före-datum, ett datum som ingen rimligen kan ha koll på när den tiden är inne. Tiden är definitivt ute för kärnkraften.

Länktips: Dokument Utifrån om elektronikskrot här.

SvD Artikel om Kävlinges kamp mot E.On här.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *