Varför en avfallsplan när det är en avfalls- och resursplan vi behöver?

Naturvårdsverkets remissrunda gällande den reviderade avfallsplanen för perioden 2018 – 2023 är avslutad. (Se länk nedan till remisstexten). Några har publicerat sina remissvar, bl.a. i G-P den 5 februari (se länk nedan). Men även kritiken missar målet. Istället för att diskutera avfallsvolymer och vem som orsakar vilken fraktion borde ett modernt fokus ligga på hur vi bygger upp en långsiktig efterfrågan på de resurser som ”avfallet” utgör. I en ekonomi som kopierat naturens kretsloppssystem finns ett extremt minimum av avfall. Istället är restprodukterna delar av de resurser som kan användas för nyproduktion. I den sanna cirkulära ekonomin finns inget avfall – allt är resurser. Precis som i naturen.

Från kvitt till dubbelt
Lagstiftaren borde skjuta in sig på denna dimension i nästa riksdagsbeslut om ”den nationella avfallsplanen” och döpa om den till ”den nationella avfalls- och resursplanen” för att åtminstone börja att visa kommuner och andra berörda att det i framtiden inte ska finnas traditionella avfallsplaner utan planer för hur restprodukter ska infogas i befintliga system och efterfrågas av producenter. Det är en mental omställning som måste komma först. Ett helt nytt sätt att värdera eller omvärdera restprodukterna. De är inte längre något som det gäller att bli kvitt på billigast och enklast möjliga vis. Nu handlar det om metoder för att synliggöra och dubblera värdet, restvärdet och det möjliga mervärdet med de överflödiga produkter, material och ämnen som tidigare betraktats som avfall.

Grov indelning
Det som behövs nu är en snabb och effektiv utredning på statlig nivå som tittar på hur andra länder agerar och planerar för det cirkulära samhället och på vilka områden en kombinerad avfalls- och resursplan kan komma ifråga under en övergångstid. Vi har ingen tid att förlora eftersom det återstår många steg tills vi har en färdig återbruksmarknad på plats, där olika aktörer hittat och fyllt sin roll i syfte att tjäna pengar på att tillhandahålla resurser som redan varit ianspråktagna. Dessutom kommer de företag och verksamheter som bygga upp den cirkulära branschen på olika områden att behöva hitta långsiktiga sätt att bygga ömsesidig tillit, teknisk förståelse, vara överens om kvalitetsnormer, utbildningskrav etc. Det kommer garanterat att se olika ut för olika slags produkter, material och ämnen. Utredningen bör därför göra en första grov indelning av produkter, material och ämnen som kan vara lämpliga testprodukter etc för en omställning till cirkulära flöden.

Från triple till multi
Nästa steg borde vara att ge Vinnova och andra myndigheter i uppgift att finansiera ett 10-tal lovande utvecklingsprojekt i olika skala, där utgångspunkten bör vara att skapa modeller som är överförbara och som inte kräver extremt stora investeringar för att testas. De modeller som testas bör dessutom inkludera ett möjligt brett ansvarstagande från fler än de vanliga aktörerna i triple helix-värden, där ju bara myndigheter, forskning och näringsliv i form av större företag ingår. En cirkulär ekonomi kommer till stor del att vara sammanvävd med ett framväxande intresse för kollaborativ ekonomi, delningsekonomi och liknande. Det rimliga är att modellerna som testas inte begränsar aktörstyperna överhuvudtaget. Med större delaktighet och större delansvar spritt på fler aktörer ökar chansen för att nya system ser dagens ljus och får den förankring som krävs hos breda befolkningsgrupper.

Det vore synd om den nationella avfallsplanen som ska antas i år inte samtidigt tar de första stegen mot en helt ny lösning, där avfallet per definition reduceras och istället ses som en del av de resurser samhället behöver.

Länktips debattartikel i GP

Remisstexten https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/remisser-och-yttranden/remisser-2017/Forslag-NAP-PAF-externremiss.pdf

Avfallsfrågan behöver lösas på systemnivå

I Sverige är vi sedan lång tid bra på att återvinna glas, tidningar och papper. Men insikten att vi försöker lösa avfallsproblemet på fel sätt eller på fel nivå blir allt mer utbredd. Andelen återvunnet avfall håller nätt och jämnt samma nivå sett över tid, men eftersom avfallsmängderna totalt sett ökar, växer sopberget liksom halten främmande ämnen i haven.

Farligt avfall från hushållen är 10 % av allt hushållsavfall
I somras hade DN en artikel om återvinning baserad på en rapport från Naturvårdsverket. (Se länk nedan). Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, visar med sina siffror att på 10 år har volymerna av plast och glas ökat, medan tidningar och papper har minskat. Då ska man samtidigt komma ihåg att dessa fraktioner bara är en mindre del av de 4 miljoner ton avfall som hushållen genererar per år. Illavarslande är exempelvis de 400.000 ton farligt avfall som hushållen står för. Detta motsvarar cirka 10 gånger mer avfall än det som klassas som metallförpackningar eller dubbelt så mycket som allt glas som kastas. De burklock och konservburkar vi samlar in motsvarar således bara 1 % av hushållens avfall.

Mängden avfall ökar
Forskaren Tomas Ekvall på IVL konstaterar i artikeln att den stora utmaningen är att bryta trenden mot allt mer avfall. Återvinningen håller nätt och jämnt jämna steg med mängden avfall, vilket totalt sett leder till ökande avfallsmängder, trots att vi lyckas återvinna stora delar av vårt avfall. Utvecklingen går åt fel håll.

Designa rätt från början
Det finns naturligtvis intressenter i återvinningsbranschen som vill fortsätta att optimera det rådande systemet. Men för att åstadkomma ett trendbrott är det min åsikt att andra åtgärder kommer att bli avgörande. En drivkraft är att intressera industrin och näringslivet för cirkulära affärsmodeller, där produkter och material ses som resurser och råvaror. Att förlänga livslängden på produkter eller att direkt från designfasen inkludera flera olika slags användanden av en produkt i takt med att den åldras är några sådana exempel.

SCP och hushållning
Hållbar konsumtion och produktion, som i RIO +20 -mötet 2012 landade i SCP-dekaden, kan ses som en möjlighet att kombinera konsumenters och producenters gemensamma ansträngningar att skapa hållbara materialflöden och nya ekonomiska flöden. I den polariserade tillväxtdebatten ställs ofta traditionell tillväxt mot tanken att nolltillväxt leder till en ekonomisk tillbakagång i samhället. Istället ligger en viktig del av lösningen, är min uppfattning, i att betydligt bättre än idag ta tillvara de resurser som redan finns. I en värld där vi talar om peak-oil, peak-car och peak-everything kommer ett sådant synsätt att bli nödvändigt. Vi måste bli bättre på att hushålla och ekonomisera kring de resurser som finns.

Haven
Det osynliga tillflödet av mikro- och nanoplaster till haven är ett underskattat problem, som forskare på senare år har börjat uppmärksamma. Fiskar och fåglar tror sig äta sig mätta, när de i själva verket sväljer plastpartiklar. Plasten finns naturligtvis även i synlig form. Mycket av plastskräpet flyter i land längs Bohuskusten. Man talar om 6000 ton per år bara här.

Återvändsgränd?
Kanske är det så att hela återvinningskonceptet är en återvändsgränd, som några hävdar. Att återvinning av förpackningar, tidningar och papper lurar oss att tro att vi löser ett problem, när vi i själva verket bara till viss del bromsar avfallsökningen. Frågan är vem som ska driva förändringen i riktning mot ett samhälle utan avfall.

Länktips: Artikel i DN 17 juli 2014:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/atervinning-i-toppklass-anda-vaxer-sopberget