Erika Bjerström har skrivit en viktig bok som heter Demokratin dör i hettan. Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, eftersom hon så tydligt tar tag i flera av vår tids ödesfrågor, klimatet och demokratins roll. Ett stort antal exempel från alla hennes reportageresor finns med, samtidigt som vi som läsare får en inblick i hur det redaktionella arbetet kan bedrivas. Och allt detta samtidigt som hon återkommer till beskrivningar hur hon själv påverkades som person och i sitt yrke av de drev som hennes rapportering orsakade. På så sätt blir det en bok som kan läsas med flera glasögon på en gång. Beroende på vilken samhällssyn man har kan man förfäras eller glädjas åt det hon skriver. Gladast kan de krafter vara som får bekräftat att deras taktik tycks fungera. Hat, hot och lögner i stora doser, med ekonomisk uppbackning från fossilindustrin, fungerar. Mest oroade kan vi andra vara, som tvingas inse hur svårt sanningen har att göra sig hörd.

Kan man beskriva en kris på ett neutralt sätt?
Åsa Wikforss inleder boken med ett förord som slår an en ton. Det här är viktigt på flera sätt. För vår förståelse vilken utveckling vi befinner oss i och för vilka krafter som utmanar det samhälle vi har. När Erika tar vid får vi en tydlig bild av hur en skicklig journalist arbetar för att knåda ihop reportage, bilder och kommentarer till något som SVT kan sända och som kan intressera den svenska publiken. Men vi får också en inblick i hur svårt det kan vara. Hur beskriver man något krisartat på ett ”neutralt” sätt? Kan man vara ”neutral” i beskrivningen av klimatfrågan? Går det att förhålla sig neutral mellan sanning och lögn?

Fragmentisering och klickjakt passar dåligt för svåra frågor
Vi får också en initierad redovisning av hur nyhetsvärdering numera sker utifrån klick och genomslag på ett mycket fragmentiserat sätt, vilket naturligtvis missgynnar komplexa frågor som kräver bakgrundsförståelse och sammanhang för att kunna återges på ett rimligt sätt. Klimatfrågan bleknar bort när pandemin passerat och när sociala plattformar tar allt större plats i våra liv. Fridays for Future samlar inte hundratusentals följare på gatorna längre. Och kravet från redaktionen att alltid visa upp något positivt blir komplicerat. Som att en cancersjuk person måste beskrivas med något positivt i ett reportage.

Vem ska ordna ramverket?
Våra demokratiska politiska partier försöker vinna väljare i parlamentsval och en svårighet är naturligtvis att paketera åtgärder för att bromsa utvecklingen på ett sätt som inte uppfattas som negativt på det personliga planet. En metod som Erika beskriver och som testats på lite olika sätt i några länder är att låta medborgarråd prata ihop sig om gemensamma åtgärder. Då blir, visar forskningen, åtgärderna både mer långtgående och mer präglade av rättvis fördelning än när politiker försöker få gehör för förslag. Jag kan inte låta bli att tänka på hur vi förhåller oss till trafikregler. Det är inte individen som sätter upp reglerna för hur vi navigerar och agerar i trafiken. Det är ”någon annan” eller en ”myndighet”. Och på ett liknande sätt förväntar sig nog många i allmänheten att klimatfrågan ska ingå i ett större ramverk och inte vara en fråga för varje individ att lösa.

Flera lärorika exempel
Erikas bok innehåller också flera exempel från omvärlden och hur vi kanske ofta har fel bild av hur utvecklingen ser ut i t ex Afrika. Att de kvinnor som sitter och handarbetar i Kenya säljer sina varor inte på den lokala torgmarknaden utan i Paris, genom att ha kontakt via sin mobiltelefon. Ljusglimtar och lite hoppfullhet dyker upp då och då i boken.

Demokratin kan snabbt monteras ner
Men allvaret och oron dominerar, särskilt med tanke på hur snabbt och effektivt demokratin kan monteras ner och hur dessa processer tycks gå hand i hand med klimatförnekelse och en strukturell egoism.

Botemedel mot hat och hot
Det ständiga hatet och hoten på internet, som ju också ibland leder till handgripligheter, måste vi hitta botemedel mot. Det kan inte få vara så att sanningen tystas för att lögnerna bärs fram av destruktiva antidemokrater. Var och en har numera möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som inte fanns tidigare. Med denna möjlighet borde också följa ett ansvar att faktiskt föregå med gott exempel. Yttrandefriheten borde speglas i en skyldighet att bete sig på ett värdigt och respekttfullt sätt.