Maktbalansen i en demokrati handlar om att den som har makten också måste kunna ifrågasättas. Det måste finnas kritiska röster som utmanar den maktapparat folket har valt att styra. Sedan 2015 har Donald Trump argumenterat för att media som inte håller med honom är hans motståndare och hans fiender. Budskapet var ganska tydligt under valkampanjen som ledde till hans första presidentperiod och har nu under hans andra period eskalerat. Media är fienden enligt Trump. Och han använder ekonomiska påtryckningar för att få bort kritiska röster.
David Pakman är nu svartlista7
Det som nu har inträffat är att de oberoende journalister som bevakar utvecklingen också hamnat i skottgluggen. (Se länktips nedan ang den lista på oberoende media, som Trump-administrationen nu på olika sätt vill tysta). David Pakman är en sådan röst, en oberoende journalist som ofta pekar på felaktigheter med den politik som Trump och hans ministrar för.
När media blir fienden är läget allvarligt
Genom att göra kritiska medier till motståndare och till fiender polariserar Trump och hans administration hela det politiska samtalet. Den som inte är med Trump är emot honom och på så sätt underminerar han hela det demokratiska samtalet. Som ju måste bygga på att det finns utrymme för olika ståndpunkter, olika analyser och olika slutsatser, där det alltid finns en tolerans för olika värderingar inom ramen för en demokratisk grundsyn.
Vilka är vi?
När de auktoritära krafterna börjar sortera befolkningen i ”vi och dom” och gör allt de kan för att skapa motsättningar och underbygga fördomar är risken stor att hela debatten hamnar på ett sluttande plan. Människors värde och rätt till lika behandling urholkas. Definitionen av vem som får räknas in i den snäva definitionen, dvs tillhöra ”oss”, blir en början på en underförstådd sortering av människor, som i sin förlängning bara kan leda till mer konflikter.
Vi har en del att vara mindre stolta över
När mänskliga rättigheter underordnas andra principer på ett strukturerat sätt får vi system som apartheid i Sydafrika eller hur palestinier på Västbanken behandlas av ”bosättare” på ett förminskande och orimligt sätt. Vi kan också fundera på den inte alltför hedrande politik som under lång tid gällde i Sverige. Samernas ställning, hur resandefolket behandlades och hur andra minoriteter behandlats genom århundradena är inte särskilt hedrande exempel på hur makten valt att definiera minoriteters rättigheter. Och fortfarande hävdas det från nationalisterna att samer inte är ”riktiga svenskar”, underförstått de acceptera andra villkor än majoriteten.
Kräftgången kan handla om människovärdet
Liberalernas kräftgång i den svenska opinionen kan mycket väl hänga samman med hur Tidö-samarbetet illustrerar hur SD fått sätta sin prägel på samarbetet och därmed graderat mänskliga rättigheter i tydlig motsats till en genuint liberal inställning, där människans värde är okränkbart.
Länktips: https://www.whitehouse.gov/media-bias-reporter/david-pakman/