Efter andra världskriget blev det uppenbart att judar behövde en fristad, ett eget land, där de kunde forma ett judiskt liv. När stormakterna ändå höll på att dela upp världen i intressesfärer och rita om kartan efter kriget föll det sig tydligen naturligt att en del av det brittiskt kontrollerade Palestina skulle ge plats åt det som senare blev staten Israel. Att lösningen innebar att ett stort antal palestinier såg sig tvungna att flytta var underordnat. Kolonisatörernas logik styrde.
Inte inkluderande
Det makthavarna inte till fullo tycks ha insett är vilken grund som därmed lades till den konflikt som fortfarande är olöst. När palestinier inte erbjöds att delta i en rättvis process utan istället fick acceptera vad andra länder beslutade blev prioriteringen tydlig. Behoven hos befolkningen i den nya staten Israel överordnades de behov den tidigare befolkningen hade.
Inte lika behandling
En stat som upphöjer en religion till statsreligion får per definition svårt att på allvar upprätthålla religionsfriheten. Det dagliga livet fylls av exempel på hur religionen styr besluten. Det handlar inte enbart om vilken veckodag som ska vara vilodag, det kan också röra hur rättsväsendet påverkas av synen på vad som är rätt och fel, vad som är påbud, praxis eller fritt valda aktiviteter. När avvikande beteende, eventuellt baserat på en annan religionstillhörighet, nedvärderas och diskrimineras uppstår lätt en gradering av ”vi och dom” och så småningom subtila och i värsta fall växande skillnader i hur olika grupper behandlas eller accepteras.
Ryms mänskliga rättigheter i en stat med en statsreligion?
Den fråga som jag inte kan släppa är om en stat med en tydlig statsreligion kan vara demokratisk. Kan de troende se på och värdera de icke-troende på ett jämlikt sätt? Går det överhuvudtaget att kombinera tanken på en stat där religionen är integrerad i styrningen med tanken på mänskliga rättigheter? De amerikanska grundlagsfäderna insåg problemet och var noga med att skilja på stat och religion när USA:s konstitution formades. I Sverige skulle jag vilja påstå att separationen mellan kyrka och stat först skedde informellt innan den bekräftades i lag. Anledningen var att en stor del av svenskarna inte såg sig som kristna. (Och helt separerad är kyrkan och staten ändå inte i Sverige eftersom staten via skatteverket inkasserar kyrkoskatten).
Den starkes rätt skapar inte fred
De som kallas bosättare på Västbanken driver med våld iväg den bofasta befolkningen, tar över deras hem och fastigheter och agerar på ett synnerligen inhumant sätt. Och nu i Gaza har miljoner palestinier fördrivits från sina hem, många tusen civila har dödats och allt har skett som vedergällning för ett annat vidrigt brott som begicks av Hamas, i en spiral som pågått länge. Men om man är stark måste man vara snäll, skrev Astrid Lindgren i Pippi Långstrump. Det är så det är. Den starkes rätt skapar inte fred, det gör enbart en rättvis och inkännande dialog med andra parter. När Tyskland kuvades och förnedrades efter första världskriget väckte det tankar på revansch och återtagande av det som gått förlorat, vilket senare hjälpte Hitler att ta makten.
Gäller mänskliga rättigheter?
Den idé som vägde tungt vid formandet av staten Israel var sionismen. Den skulle inkludera de faktorer som kunde säkra nationell och religiös tillhörighet för en sedan länge förföljd minoritet. Kanske var sionismen nödvändig för att både internt och externt sammanfatta idén bakom grundandet av staten Israel. Bekymret som uppstår är när en skyddande mekanism istället blir en maktverktyg. Göran Rosenberg har formulerat detta som att sionismen har nått vägs ände. Han är nog inte ensam i den åsikten. Om sionismen kan inkludera agerande som strider mot grundläggande demokratiska principer, och inte respekterar mänskliga rättigheter är det inte de mänskliga rättigheterna som är problemet.
Hur ska freden vinnas?
Invändningen är att det råder krig i Israels närområde. Fientliga grupper vill utplåna staten Israel. Hamas och Hizbollah finansieras av Iran och strävar efter att skada staten Israel för att återta makten över Palestina ”from the river to the sea”. Så gäller mänskliga rättigheter inte i ett tillstånd av krig? Är det så man ska förstå situationen? Att sionismen behövs för att mäkta med ett utnötningskrig med de grupper i grannområdena som på värsta sätt vill skada staten Israel? Och demokrati är en lyx som man kan unna sig när kriget är vunnet? Hur ska då kriget mot grannarna vinnas? Genom fördrivning och utplåning? Genom att ödelägga Gaza och genom att ta över Västbanken? Är krigets logik att förinta motståndaren överordnad alla andra principer? Till slut handlar det om att det inte är kriget som ska vinnas, det är freden. Så hur vinner man fred? Eller på ett annat plan: Kan en demokrati överhuvudtaget föra krig?
Länktips: Om Palestina när Israel bildades efter att britterna styrt området när det osmanska riket fallit: https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Palestinamandatet
Länktips: Staten Palestina som bildades 1988 : https://sv.wikipedia.org/wiki/Palestina_(stat)
Länktips: Västbanken har en särskild status: https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken
Länktips: USA:s konstitutions första tillägg antogs 1791 och slog fast att religionsfrihetska gälla: https://sv.wikipedia.org/wiki/Religion_i_USA
Länktips: Separationen kyrka och stat i Sverige: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/skilsmassan-historien-om-nar-staten-och-svenska-kyrkan-gick-skilda-vagar
Länktips: Göran Rosenberg, journalist och född av judiska föräldrar har skrivit mycket om Israel och Palestina. Han tror inte längre på den sionistiska tanken. https://www.sydsvenskan.se/kultur/goran-rosenberg-begreppet-sionism-har-forgiftats/