Det gamla Folkpartiet, numera Liberalerna, har det motigt i opinionen. Man bytte partiledare och det tycks inte hjälpa. Den grundläggande problematiken med hur liberala värderingar och liberal politik kan jämkas ihop med antiliberala idéer kvarstår. Det som präglat liberalerna och tydligast de gamla folkpartisterna är vikten av mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet, synen på kvinnans ställning och även minoriteternas ställning. Inget av detta passar in i Sverigedemokraternas agenda.

Vart tog de röda linjerna vägen?
Liberalerna trodde nog att de tillsammans med KD och M skulle kunna ”rösta ner” SD:s förslag, men de missbedömde sannolikt Åkessons taktik. Han gjorde ju klart att utan honom blir det ingen Tidöregering. Och på punkt efter punkt fick L släppa sina tidigare kärnvärden. Det räckte inte att peka på kärnkraftsutbyggnad som en gemensam framgång (om den nu skulle bli av). De ”röda linjer” som det talades om före valet 2022 har vi inte sett röken av. Det finns inte en enda tydlig liberal framgång för L att lyfta i valrörelsen. Att det inte blev ännu värre, som de möjligen kan hävda, räcker ju inte.

Vem vill L-väljaren umgås med?
Väljarna tycker inte att makten i sig är intressant eller värdesätter att L på det här sättet håller de rödgröna partierna borta från regeringsmakten. Det kanske partistrategerna tycker är viktigt. Men väljarna tänker på ett annat sätt. På en mänsklig nivå är det sannolikt många tidigare liberala väljare som hellre tar en fika med en bekant som röstar på S än på SD. Man umgås inte med antiliberaler om man har liberala värderingar. Den faktorn tror jag spelar stor roll. Den polarisering och det förakt för andra åsikter som präglar ytterhögerns ställningstaganden är omöjliga att kombinera med en human människosyn, flyktingpolitik, synen på folkbildning, kunskap, vetenskapens roll och socialt engagemang. Detta visade sig tydligt när Romina Pourmokhtari avfärdade sitt klimatpolitiska råd som en åsikt. Hon viker ner sig, troligen mot bättre vetande. Och då hjälper det inte att Mohamsson får genomslag i media. Folk fattar att L viker ner sig och låter SD bestämma det mesta.

Sanning och lögn får lätt samma genomslag
Den rödgröna sidan får ju nu också konkret draghjälp av JD Vance och Elon Musk som ju tydligt tagit ställning för att påverka Europa och EU i en auktoritär riktning. Det blir lätt för vänstersidan att peka på vad som står på spel. Det välfärdssamhälle och de gemensamma ideal som generationer av européer röstat fram och landat i ska inte raseras för att några med extrema åsikter och en skrämmande agenda får gehör hos en del av befolkningen. Det som också spelar roll i sammanhanget är att utvecklingen av sociala medier gjort det möjligt för vem som helst att göra sin röst hörd. Det öppnar upp för felaktigheter och desinformation. Sanning och lögn får lätt lika stort genomslag. Så var det inte förr.

Även KD har bytt fot
Även KD har ju lämnat sina grundläggande kristna värderingar till stor del, men det märks bara delvis när Alf Svensson yttrar sig. Han måste vara sorgsen över hur synen på hjälpbehövande asylsökande förändrats radikalt. Många av KD:s väljare är rimligen engagerade i kyrkans hjälparbete. Hur man får det att gå ihop är obegripligt.