Tankar efter två val i Europa

Så har både Storbritannien och Frankrike haft val till sina parlament. Båda länderna har ett system med enmansvalkretsar, där vinnaren tar hem valkretsen. Ett bekymmer med detta system är att minoriteter har svårt att bli delaktiga i valet. Både på ett teoretiskt och ett konkret plan innebär detta system att många troligen avstår från att rösta eftersom ”deras” kandidat inte har någon rimlig chans att vinna.

Det tekniska och taktiska med enmansvalkretsar
Det går att se fördelen med enmansvalkretsar. Den lokala förankringen blir tydlig. Lokalbefolkningen väljer den representant de kan ha träffat och fått ett gott intryck av. Men om man ogillar den representant som majoriteten vill ha är det svårt eller till och med bortkastat att lägga sin röst på någon annan person från ett annat parti. Så ur ett individuellt perspektiv och för att skapa legitimitet kring demokratiska val måste man nog hävda att det svenska systemet med listor och att alla röster räknas ändå är att föredra. Det franska systemet med två valomgångar har en del fördelar, eftersom den första omgången kan ses som en provomgång, då opinionen testas och folk får en indikation på hur alla andra röstar och på så sätt kan ändra sin röst till omgång två. Och det var väl det som till viss del hände i år eftersom Macrons parti gjorde en stark återhämtning i omgång två och Le Pens parti tappade stort.

De hängivna röstade på Farage
Ser man till trender och tendenser är det ganska tydligt att både Tories och de skotska nationalisterna straffades i det brittiska valet. Missnöjet med ledarskapet var stort efter 14 år och att Brexit uppenbarligen inte gett de fördelar förespråkarna utlovat. Nigel Farage, som drev fram Brexit, förklarar misslyckandet med att Tories misskötte utträdet. Och folk ser uppenbarligen hans inställning som rimlig. En gissning är att systemet med enmansvalkretsar gjorde att det var den starka kärnan av välmotiverade Farage-anhängare som röstade på hans parti, väl medvetna om att en röst på Reform UK troligen skulle vara bortkastad i de flesta valkretsar. Ändå fick hans parti flera platser. Tänk då om britterna hade haft ett svenskt valsystem, då hade genomslaget sannolikt blivit monumentalt.

Le Pen har tvättat bort mycket av det gamla
I Frankrike är det märkligt att Le Pen har lyckats tvätta bort antisemitismen, Rysslands-beroendet, nazismbakgrunden (som är ännu tydligare än Sverigedemokraternas) och annat som tidigare gjorde det omöjligt för vanligt folk att rösta på dem. Nu tycks Le Pen attrahera olika samhällsklasser, kanske också genom att den unge Bardella stått i rampljuset och signalerat ungdomlig förnyelse och sagt det publiken ville höra. Le Pen siktar nog på presidentposten 2027.

Högern splittrades, det var inte vänstern som vann
För att återgå till Storbritannien är det tydligt att valsystemet gynnat Labour och att missnöjet med Tories splittrat högerväljare på Tories och Reform UK. Labour vann för att Tories schabblade bort sin position och inte lyckades genomföra en politik som gynnade de väljare som tidigare röstat på dem. Om Starmer som ny premiärminister ska lyckas behöver han troligen hitta politiska lösningar som en majoritet av britterna kan ställa sig bakom. Bekymret är att ekonomin är svag, manöverutrymmet är litet och att arvet efter decennier av övertro på Thatchers marknadslösningar har skapat en situation där det blir komplicerat att vända utvecklingen.

Förankring via medborgarråd?
För det går inte att blunda för att det dessutom finns akuta och viktiga åtgärder att vidta för omställningen till ett fossilfritt och förnybart energisystem. Man behöver dessutom bromsa in överutnyttjandet av resurser och snabbt återställa mycket av det som de senaste decenniernas nonchalanta attityd till naturens och planetens gränser ställt till med. Det är en gigantisk pedagogisk utmaning att samtidigt åstadkomma en rättvis fördelning, ett skifte i tekniska lösningar och hitta en rimlig väg framåt som tar sikte på hållbarhet. Det är kanske dags för återkommande lokala medborgarråd för att få vanliga medborgare med på åtgärderna.

En öppning för en fjärde väg?
I eftersnacket från det franska valet har det hetat att det blir svårt att bilda regering och att enas om en ekonomisk politik. Tre jämnstora block av vänster, mitten och höger har olika värderingar och olika lösningar. Det blir mycket intressant att se hur fransmännen ska hitta en väg framåt, särskilt som de gärna ser sig själva som en dominerande kraft i EU. Kanske kan valresultatet öppna upp för en fjärde väg, där de tre jämnstora blocken alla får jämka sina ståndpunkter för att skapa utrymme för lösningar som en majoritet av fransmännen kan acceptera.

Synliggör vanligt folk, minska centraliseringen, skapa tillhörighet
Den fjärde vägen skulle kunna vara en tydlig hållbarhetsinriktad regering, där bönder, inklusive vinodlare, och andra små lokala verksamheter får en tydlig roll i återhämtningen och återställandet av det som måste fungera. Så att centraliseringen till Paris och stora aktörer får stå tillbaka. En slags konkret, hållbar, variant på det som de gula västarna symboliserade. Att synliggöra de människor som lätt hamnar i skymundan och bygga sammanhållning på riktigt.

Vi får se. Det enda vi vet är att just nu tog inte de antidemokratiska krafterna över ledningen i Storbritannien och Frankrike. Men de väntar på sin tur, gratulerade av Trump och stödda och uppmuntrade av Putin m.fl.

Länktips: Några tankar efter den första valomgången i Frankrike: http://christerowe.se/2024/07/nr1085-det-franska-valet-paverkar-eu/

One thought on “Tankar efter två val i Europa

  1. Pingback: Det franska valet påverkar EU | … att verka för ett hållbart samhälle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *