Populister kan inte ta ansvar

Jag läser i flödet hur Björn Söder (SD) får kritiska kommentarer från sina följare när han lägger ut en bild på hur han får en Covid-spruta. I bildtexten betonar Söder ansvarstagandet och hans besvikna följare känner sig svikna. Det är antagligen så, att stora delar av SD-sympatisörerna är emot allt som andas solidaritet, ansvarstagande och gemenskap. Egoismen, särskilt den manliga och fula egoismen, har det senaste decenniet hittat en hemvist, som tydligen är svår att förena med Söders budskap om att skona de äldre och hjälpa sjukvårdens överansträngda personal att lösa sin uppgift. Var kommer denna egoism ifrån?

Den återställda ordningen
Om ett samhälle ska kunna kallas samhälle krävs att vi på både formella och informella plan definierar samhället åt varandra. Språk, kultur, historia, släktskap, gemensamma erfarenheter, glädjeämnen, förluster…. det är mycket som håller ihop ett samhälle. Betydligt fler män än kvinnor sympatiserar med SD enligt gjorda undersökningar. En tolkning av detta är att vissa män får ett utlopp för en känsla av återställd ordning, när de extrema nationalisterna vevar igång sina vi-och-dom-argument. De heter att kvinnorna fått ta för stor plats, att det är dags att återigen kontrollera kvinnor via abortlagstiftning och att återinföra en traditionell rollfördelning, där mannens ord vägde tyngre än kvinnans.

Man utgår från sina egna behov
Den slutsats jag drar är att de män som inte vill ta vaccinet mot Covid-19 inte vill anpassa sig till det samhälle de befinner sig i. Att de vill ha ett annat samhälle, där vars och ens frihet (mannens frihet) är överordnad samhällets behov av solidariskt beteende. Att dessa män kör på höger sida av vägen är för att de inser att de riskerar att krocka om de skulle få välja fritt. Men hastighetsbegränsningar, nykterhetskontroller, att veja för fotgängare och cyklister är mest av ondo för denna kategori bilförare. Inte förrän de själva får barn börjar de möjligen intressera sig för hur utsatta barn är i trafiken. Inte förrän deras egna föräldrar behöver vård och omsorg förstår de hur viktigt det är att samhällets stödfunktioner fungerar. Eller så ser de hur glesbygden blir allt glesare och allt organiseras utifrån lönsamhetskrav och hemtjänsten får minutschema för att koka kaffe hos en förvirrad släkting. Och protesterar på det sätt som känns enklast. ”Rör om i grytan”…

Känslor hela tiden viktigare än fakta
Maktlösheten är en komponent som ingår i SD-männens världsbild, är min slutsats. De känner att jobben försvinner någon annanstans och de jobb som erbjuds kräver andra kompetenser än vad en slarvigt genomgången grundskola och gymnasium landade i. Arbetslösheten grinar många i ansiktet och det är nog en och annan som inte riktigt vill erkänna sin egen skuld i sammanhanget. Att man skulle ha skött skolan bättre, att det hade varit bra för både en själv och andra om man ansträngt sig lite mer. Det blir därmed lätt att skylla det egna tillkortakommandet på ”de andra”, utbölingarna, de icke-ariska. Och SD surfar på vågen av missnöje med hur samhället tycks vara, förstärker med ord som ”strid”, ”kris”, ”undantagstillstånd” och diverse populistiska utspel, där känslor hela tiden blir viktigare än fakta.

Det skaver att plötsligt tala om fakta och ansvar
Kanske är det där skon klämmer. Plötsligt talar Björn Söder inte som vanligt om att allt är invandrarnas fel. Istället för de sedvanliga icke underbyggda påståendena kommer plötsligt något slags verklighetsbaserat utspel från Björn Söder: att ta Covid-vaccinet är bra. Kontrasten blir för stor. Om partiet i 20 år ägnat sig åt att konsekvent spela på folks (mäns) missnöje går det inte att plötsligt byta fot och basera ett uttalande på verkliga fakta. Det är det som skaver för SD-svansen. Man vill naturligtvis fortsätta att skylla alla problem på någon annan och slippa ta ansvar själv. Det är så enkelt det har varit. Att alla problem beror på någon annan. Ansvarstagande är inget för ett populistparti.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *