När året och decenniet närmar sig slutet blir det naturligt att ta ett steg tillbaka och fundera över den lite större bilden. Varför ser det ut som det gör? Hur kan vi förstå utvecklingen?

1800-talet
En tanke som slog mig nyligen är att vi i Sverige länge har haft en sortering av folk och folk. Före första världskriget fanns en religiös tillhörighet med sociala koder. Söndagen var vilodag, morgonbönen i skolan en självklarhet och folk gick i kyrkan, bugade för överheten och tilltalade överklassen med deras titlar. Ordningen fanns där, som självklara strukturer.

1900-talet
Så vaknade arbetarna, organiserade sig, valde sina ledare och så småningom blev 1900-talet den pragmatiska socialismens och välståndets århundrade i Sverige. Utedassen byggdes bort, barnbidrag och semesterveckor, egnahemsrörelser och framtidstro präglade flera decennier. Tilliten växlade från gudstro till en tro på en rättvis välfärdsfördelning. Länge fylldes första-maj-tågen med demonstranter som lyssnade till de egna ledarnas tal, där maktens män (det var mest män) på ett märkligt sätt lyckades uppbåda kampanda mot sig själva och sin egen regering. Det fanns uppenbarligen en identifikation, som gjorde att tricket gick hem. Det var ju ”våra” representanter som gjorde vad de kunde för att forma ett rättvist samhälle.

Vad ska vi tro på?
Så småningom internationaliserades handeln och ekonomin blev allt mer digital och fiktiv. Värdepapper och förväntade vinster drog iväg och kvar blev den reala ekonomins arbetare i privat och offentlig regi. Privatiseringar och avregleringar ökade tillväxttakten på nationell nivå, samtidigt som klyftorna i samhället vidgades. Steg för steg blev det svårare för löntagarna att förstå vart samhället var på väg. Om farfar bad en bön och far sjöng Upp till kamp, vad skulle den nya generationen tro på?

Hoten gör sig synliga
Några fick det bra – villa, Volvo och vovve – lite aktier och en god förtjänst här huset såldes. Några kunde resa till New York och konsumera, andra fick nöja sig med en tur till Ullared. Och nu, när köp-och-släng-kulturen har rått ett tag, finns en vilsenhet. Var allt detta materiella helt fel? Är det jag som orsakar klimatförändringen? Kommer till på köpet en massa människor hit och gör anspråk på våra sociala skyddsnät? Hoten blir allt konkretare och människor söker sig till de enkla lösningarna.

Enklare att tycka än att veta?
Den materiella och sekulariserade tillvaro vi vant oss vid i Sverige har lämnat oss ensamma med de existentiella frågorna. Medieutbudet lockar med tidsfördriv och ”gilla”-knappar. Hellre än att lära oss något, fångar vi upp diverse mediala tyckarbubblor som blir små drev mot vem som helst som råkar hamna i onåd. I denna brytningstid försöker några ta ansvar, medan andra vägrar se sin egen roll i helheten. Greta och hennes miljoner följare, som stigit fram som en reaktion på hur de uppfattar att företag och politiker sviker möts nu av en egen motreaktion. Det är ytterst en kamp om vilken sanning som ska gälla.

Demokratins spelregler
Och bland alla dessa delfrågor finns demokratins framtid. Några krafter ser demokratin som ett sätt att ”ta makten”, medan andra ser de egna mandaten som ett förtroende från väljarna att företräda dem. Om 51% alltid ska bestämma över de 49%:en i alla frågor får vi snabbt majoritetens diktatur. Det är det motsägelsefulla i demokratin att den alltid måste hanteras som ett sätt att respektera motståndarsidan. Ungefär som reglerna på en fotbollsplan innebär att båda lagen ställer upp på de gemensamma reglerna. Inget lag ställer upp med 14 spelare och två egna bollar. Demokratins spelregler, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet måste respekteras. Då kan samtal föras på ett konkret sätt. När någon vill vinna matchen genom att tumma på de gemensamma reglerna har de diskvalificerat sig själva.