Jag var inte i Almedalen i år, men har till viss del följt de partiledartal och intervjuer med partiledarna som sänts. Alla som varit i Almedalen vet hur mycket mer som äger rum under en intensiv vecka, då tusentals seminarier och debatter ordnas i var och varannan lokal med plats för några åhörare. Som temperaturmätare på samhällsdebatten, framväxande opinioner och för pejling av informellt inflytande tycks Almedalen fortfarande fungera rätt väl.
Inga avgörande misstag?
Eftersom det är valår var partiernas profilering och framträdanden extra intressanta. Såvitt jag kunde bedöma på distans skedde inga drastiska misstag eller kontroversiella utspel som drastiskt skulle ändra opinionsläget. Kristdemokraterna testade ett höjt barnbidrag, Tidögänget lanserade något slags statligt ägandeavtal kring möjlig ny kärnkraft, socialdemokraterna presenterade någon slags extra pensionstillägg för personer som jobbat ett helt liv och inte klarar sig på pensionen osv
Tydligare när det gäller kort och lång sikt
Det man skulle önska sig är att partierna generellt sett var lite tydligare med vad de vill åstadkomma på kort respektive på lång sikt. Det blir lätt ett fokus på närtid, på vardagsekonomi och här-och-nu. Men mycket av det regeringen och Riksdagen kan besluta om löper i betydligt längre cykler. Ska vi ha mer förebyggande satsningar eller ska vi satsa på hårdare straff? Ska vi ge fler människor rimliga förutsättningar att ta vara på sin förmåga, sitt intresse och sin möjlighet att förverkliga något som både stärker den enskilde och samhället? Eller är det viktigaste att säkra upp vinster, så att företagen kan investera, generera arbetstillfällen och skatteintäkter? Vems nytta går i första hand? Eller handlar politiken om att sortera människor i vinnare och förlorare? Varför ska några vara förlorare i så fall?
Mer Tidö-politik? Nej tack.
Nu har Sverige fått testa fyra år med SD-dominerad politik. Vi har fått svart på vitt att retroaktiv lagstiftning, ökad ojämlikhet, segregation, eliminering av stora delar av miljö- och klimatpolitiken, slopade statliga stöd till folkbildning m m är tydliga kännetecken på högerpolitik, där SD har ett avgörande inflytande. Och skulle valet resultera i fyra år med ”Tidö 2” lär politiken bli ännu mer av samma sak. Är det ett sådant Sverige vi vill ha? Mycket tyder på att opinionen har förstått detta och förkastar idén. Sverige är mer av sammanhållning, samarbete och solidaritet.
Näringslivets behov överordnades miljön
Redan hösten 2022 kunde vi konstatera några tydliga markeringar. Miljödepartmentet avskaffades och blev underordnat till energi- näringslivsdepartementet. Industrins behov överordnades miljön. Busch blev chef över Pourmokhtari. Och utrikeshandel kopplades ihop med bistånd. Benjamin Dousa gjordes till chef för både intäkter och utgifter relaterat till den stora mängden omvärldsländer utanför EU. När världen ser ut som den gör kopplade Tidö-regeringen ihop försäljning och bistånd.
Korrupt upplägg
Och med SIDA-pengar i ryggen kunde han ordna ett specialavtal med Somalias regering, där man avsiktligt valt att inte formulera skriftliga avtal, utan enbart gjort muntliga överenskommelser. 100 miljoner ska slussas till Somalia i utbyte mot att Somalia tar emot somalier som Sverige vill utvisa. Hela historien öppnar upp för korruption och godtycke. (Se länktips nedan).
Efter valet: vänta och se?
En annan intressant fråga är vad som händer efter valet. Om Tidö-regeringen får avgå och om Liberalerna inte kommer in i Riksdagen kommer den nuvarande majoritetens fyra partier att behöva rannsaka sig och fundera på hur de ska positionera sig. En viss fördröjning i reaktionerna kan infinna sig om V-S-MP-C-konstellationen av något skäl inte går i mål med förhandlingarna. Det har ju ställts ut ultimativa krav på regeringsmedverkan som kan resultera i nyval. Vilket i sin tur kan göra att nuvarande partiledningar snabbt kan behöva upprepa en valrörelse.
SD återgår troligen till kritik av ”sjuklövern”
Men om Magdalena Andersson får ihop sin nya regering hamnar ju de fyra Tidöpartierna i en omprövningssituation. Hur ska man positionera sig för att på bästa sätt företräda sina väljare? Och locka nya väljare? Min gissning är att SD återgår till sin tidigare kritik av ”sjuklövern”, dvs att alla vanliga partier står för en politik som enbart SD utgör opposition till. De brukade ju kalla alla andra partier vänsterliberala eller något liknande. Demokratiska partier kanske vi andra skulle säga. Det är inte säkert att Jimmie Åkesson orkar göra den omstart som då krävs, så det kan ju bli tal om partiledarbyte i SD.
Finns det ett borgerligt M?
Inom moderaterna finns anledning att tro att tålamodet med Ulf Kristersson har runnit ut och man söker en ny partiledare. Kanske Gunnar Strömmer, möjligen Benjamin Dousa eller någon mer okänd förmåga. Mer avgörande är om M ska fortsätta att luta sig mot storebror SD eller om M ska försöka etablera sig som ”borgerlighetens” ledande parti. Både och lär bli svårt. Någon slags förnyelse behöver troligen M iscensätta för att tvätta bort de värsta intrycken väljarna har efter tonårsutvisningar och nedmontering av många välfärdsinstitutioner. För att inte nämna alla de märkliga affärer som har kantat Kristerssons ledarskap.
Svårt för L att hitta tillbaka
Liberalerna har det ännu värre. Att krama Åkesson blev den symbolhandling som gjorde att Mohamsson tappade en stor del av förtroendet i sitt eget parti. Hon körde dessutom över både partistyrelse och medlemmar i processen och väljarna såg ju i det praktiska arbetet att det till slut inte fanns något liberalt kvar i Tidöregeringen när antiliberalerna i SD bestämde allt. Partiet kommer att få svårt att hitta tillbaka, tror jag.
KD fortsätter antagligen
Kristdemokraterna kommer sannolikt göra ett relativt bra val. Ebba Busch är skicklig på att ”gå genom rutan”. Samtidigt har hon förflyttat partiet långt från Alf Svenssons KD. Och varit pådrivande i att låsa fast Sverige i ett beroende av kärnkraft, trots att tekniken inte längre behövs, inte är billigare än ett system baserat på sol, vind och batterilagring och fortfarande inte har löst sina problem med uranbrytning och lagring av atomsopor. Världen blir inte säkrare med fler länder som får tillgång till världens farligaste teknologi. Något som är nödvändigt om SMR-idealisterna ska få ner priset på de serietillverkade kärnkraftverken. Och det Busch vill göra är att Sverige ska köpa en otestad prototyp och placera i ett naturreservat nära Ringhals. Dubbelfel eller trippelfel, skulle man kunna säga. Men om Busch vill fortsätta finns det säkert medlemmar som vill ha henne kvar.