Jag skriver för sällan om landsbygden, inser jag. Ändå är ju Sverige till allra största delen landsbygd. Koncentrationen av människor och arbetsplatser till städerna gör det naturligt att fokusera på de frågor som handlar om hur städerna ska utvecklas. Men de glest befolkade delarna av landet är viktiga. Primärt för dem som bor där, självklart. Men också för oss upptagna stadsbor som gärna söker oss till ”landet” för att andas bättre luft och stressa lite mindre. Ändå växte jag upp med kor som närmsta granne.
Bygatan är mer av transportväg än mötesplats
För 11 år sedan skrev jag på den här bloggen om hur EU-reglerna skapat ekonomiskt optimala storlekar på jordbruken. (Se länktips nedan). Ensamarbetet i jordbruket hänger samman med hur maskinparker, ägande och arrenden fördelas så att en person kan hinna med allt med de maskiner han eller hon har till sitt förfogande. Det blir samtidigt glesare på landsbygden. Med färre hushåll som bor och lever sina liv nära jorden blir underlaget för skolor och affärer mindre. Det blir glesare mellan de spontana mötena. Bygatan blir mer av transportväg än mötesplats. Just det temat tas upp i ett projekt som jag läser om. (Se länktips nedan).
Finns det nya mötesplatser?
Går det skapa en ny sammanhållning i en by? Kan man få tillbaka känslan av samhörighet istället för att se den asfalterade vägen som en transportsträcka som det gäller att ta sig fram så fort som möjligt på? Projektet som startats ska utgå från de boendes idéer, säger man. Olika forskare ska bidra med inspel och kunskaper. Nils Björling från Chalmers tror att hastigheten måste ner. Och att man kanske ska undersöka vilka andra mötesplatser som finns i byn. Var träffas man?
Allt är inte konsumtion
Om näringslivets vinst- och sekundjakt hela tiden ska ha företräde blir byvägarna primärt transportsträckor för leveranser och jobbresor. Men om vi uppgraderar värdet av byns behov av mötesplatser kanske det finns andra lösningar som skapar nya värden? Allt måste inte handla om konsumtion eller mätbar omsättning. Att ta vara på platsers unika kvaliteter behöver också finnas med i ekvationen. Inte minst för trivseln och därmed för lusten att besöka en plats, lära sig mer, träffa människor och utbyta tankar om allt från stort till smått.
Vad är det som är kvalitet?
Om bara fastighetspriser ska styra vad som är värt att satsa på finns en stor risk att vi tappar bort andra kvaliteter, som kanske utgår från att slippa se SUV:ar parkerade framför garageuppfarter. Vad är det värt att höra lite fågelsång, kunna plocka lite svamp eller bär eller bara njuta av stillheten? Själv eller tillsammans med likasinnade. Fortfarande är det mänskliga mötet en viktig del av våra liv. Det är så vi växer och lär oss förstå världen.
Finns Fårabäcks grusplan kvar?
Ibland är det bra att bara ha tråkigt, kunde min mor säga när jag växte upp, det kanske var lite dåligt väder och dagen gick långsamt. I min barndom blev det en del böcker de dagarna. Läsning som stimulerade fantasin. Eller så cyklade jag ett par kilometer för att träffa Hans-Åke och Bengt en stund vid den sluttande grusplanen, där vi spelade boll. Nils fick sällan vara med, minns jag, eftersom hans far behövde honom i växthuset. Röd-svart-randiga tröjor hade vi. Det är nästan 60 år sedan, så jag undrar om den planen finns kvar bakom Fårabäcks redan då nerlagda gamla skola. På tal om mötesplatser.
Länktips: / https://christerowe.se/2014/01/nr296-lagger-vi-ner-landsbygden-utan-att-forsta-det/
Länktips: Projekt om landsvägen som klyver byarna: https://www.extrakt.se/nar-landsvagen-delar-byn/