En liten ögonblicksbild den här lördagsmorgonen blev plötsligt en symbol för det felaktiga vägval mänskligheten gjort. Jag hade vaknat och drog upp rullgardinen. Ute var det grått, nollgradigt och torrt. När det blåser torkar marken och trottoarer snabbt upp. Nere på torget såg jag en ung mamma med sitt lilla barn. Det hon gjorde de närmaste 30 sekunderna fastnade i mitt minne.

Barnet såg ut att vara i treårsåldern. Det var stadigt på benen, men ganska kortväxt. Så runt tre år tror jag. Mamman (eller hon som antagligen var barnets mamma) gick fram till husväggen på den sida av torget som jag har enklast att se. Vid husväggen stod en elektrisk elsparkcykel, en elscooter, och blinkade långsamt, så där pulserande som de gör när de indikerar att de finns och är redo att bli använda. Mamman gick fram till elscootern, tog fram sin mobil och ägnade några sekunder åt att bekräfta att hon nu skulle åka iväg.

Hon vände maskinen i sin åkriktning, lyfte upp sitt barn närmast styret eller stolpen och ställde sig bakom barnet och körde iväg. Barnet hade mössa, kvinnan hade ingenting på huvudet, jag är osäker på om hon hade någon väska. Barnet protesterade inte. Det verkade vara van vid detta. Att åka med mamma på en elsparkcykel. Barnet höll sig i stolpen framför sitt ansikte. Mamman gasade på och ökade farten. Paret gav sig av på trottoaren i riktning Linnégatan och försvann ur min åsyn. Det hela hade inte tagit en minut.

Förutom att det innebär böter om man blir påkommen att åka fler än en på en elsparkcykel är det en förälders kanske viktigaste uppgift att i varje ögonblick värna om sitt barn, att använda sitt omdöme och tänka på barnets bästa i varje stund. Barnet har ingen möjlighet att själv bedöma risker och konsekvenser, framför allt inte som treåring. Föräldern måste klara att tänka för båda och primärt tänka på barnets bästa.

Den här föräldern hade uppenbarligen inte tid att vänta på någon annan transport. Hon chansade och litade på att barnet skulle klara att hålla fast sig den (korta?) sträcka det handlade om. Kanske hade hon gjort samma sak förut. Det verkade i alla fall inte vara någon tveksamhet från barnets sida hur man håller sig fast i stolpen för att inte ramla.

Händelsen illustrerar hur mänskligheten numera inte tar ansvar för de kommande generationerna, inte ger barn och barnbarn samma omtanke som tidigare generationer självklart gjorde. Att vi saboterar miljön och hela planetens jämvikt med vår livsstil bekymrar oss inte. Våra kortsiktiga mål är så totalt dominerande över de långsiktiga att vi är beredda att riskera även våra barns liv. Så långt har det gått.

Man undrar hur uppvaknandet ska ske. Om, någonsin.