Det gick att följa Almedalsveckan på lite håll och ta del av några intressanta seminarier och det som SVT Forum sände. Samtidigt vet jag hur värdefullt det är att möta olika personer i verkligheten, kunna ställa frågor och också spontant råka träffa människor som har något intressant att berätta. Men jag fick nöja mig med att ta del av några enstaka event via webben.

Åkesson tror att det räcker med en ursäkt…
Jimmie Åkesson anser att han har bett om ursäkt för sitt partis bakgrund. Så nu räknar han med att manegen är krattad för regeringsmedverkan efter nästa val. Ulf Kristersson säger ingenting, han räknar väl med att saker och ting ska falla på plats av sig självt. Man undrar vad SÄPO säger i det slutna rummet, vilken säkerhetsrisk de anser att SD utgör med tanke på hur partiet har agerat. Bara en sådan sak som att trycka ett hundra exemplar av sin s.k. vitbok. Det är ju för att ingen ska ha kunnat läsa den och att partiledningen ”generöst” ska kunna hänvisa till vitbokens existens, väl medvetna om att ingen, eller bara några få, har läst den. Taktiskt smart naturligtvis. För skulle debatten handla om SD:s bruna historia skulle det bli mycket svårare för Åkesson att använda sina sedvanliga svar ”Jag vet inte” och ”Jag minns inte”.

Märkligt att vår tids stora frågor inte tas upp i talen
Partiledarna talade ganska lite om klimat- och miljöproblemen som den här sommaren tycks göra sig rejält påminda igen. Amanda Lind tog självfallet upp frågan, men i övrigt var det magert. Man gör troligen bedömningen att frågan inte gynnar det egna partiet. Men väljarna lär genomskåda den taktiken. Väljarna vill ha politiker som sätter Sveriges bästa i främsta rummet, inte sitt eget partis genomslag. Den sortens suboptimering tror jag att väljarna har tröttnat på och genomskådar.

Vilket genomslag får liberaler när antiliberaler bestämmer?
Simona Mohamsson gjorde debut på ett svårslaget sätt vid årets Almedalstal. Hon talade ett par timmar efter att hon utsetts till partiledare för L. Det är ingen lätt uppgift hon har framför sig. Hon ska få väljarna att tycka att det smartaste ett liberalt parti kan göra är att liera sig med ett antiliberalt nationalistiskt parti för att få igenom liberal politik, särskilt som det antiliberala partiet är 4-5 gånger större än det egna partiet och därigenom kommer att få betydligt större genomslag, totalt sett, för sin antiliberala hållning än vad liberalerna kan få för sin hållning i olika frågor. Det går ju att fundera på vilket starkt genomslag SD fick i Tidöavtalet och hur mycket liberal politik SD tänker släppa igenom i eventuellt kommande förhandlingar.

L ser fortfarande koncernskolan som en vinstmaskin
Det finns naturligtvis några libertarianer kvar som röstar på L, men ju närmre valet kommer, desto större är risken att en röst blir bortkastad. Och att Mohamsson nu tar tag i skolfrågan är väl ett halmstrå som de hoppas på, men grundproblemet kvarstår och är att skolkoncerner dränerar skattesystemet på pengar som blir till vinster för anonyma ägare, ägare som struntar i vad eleverna lär sig och ser skolan som en vinstmaskin. Ett system, som ett antal liberala politiker sedan länge försvarat under valfrihetsflagg. Ohederligt och cyniskt kan man sammanfatta den hållningen. Eftersom vanliga kommunala skolor hela tiden måste ha kapacitet att ta hand om alla elever, oavsett assistentbehov etc. Det enda rimliga är att elevernas framtid alltid är viktigare än en möjlig ekonomisk vinst för ägare. Att det ska vara så svårt att korrigera för den principen.

Win-win
Alla samhällen behöver en dynamik för att utvecklas. Men dynamiken ska inte bygga på ekonomiska resurser i första hand, utan på att det finns utrymme för varje medborgare att förverkliga sina mål och ta vara på sina förutsättningar. Framgång kan inte enbart mätas i ekonomiska termer, det handlar också om att på olika sätt skapa förutsättningar för andra kvaliteter, nya lösningar, samarbeten och framsteg som inte bygger på konkurrens utan på win-win.

Man vill tydligen ha vinnare och förlorare
Om jag hade varit i Almedalen hade jag velat spana in hur civilsamhället positionerar sig i en Tidöbaserad verklighet. Detta civilsamhälle som Tidöregeringen skurit kraftigt i bidragen till samtidigt som man yrvaket inser att civilsamhället har en avgörande roll i totalförsvaret. Det hade varit intressant att på plats studera hur man får ihop en ekvation där man å ena sidan stryper stödet till civilförsvaret och civilsamhället och å andra sidan betonar vikten av att samma organisationer fungerar redan i fredstid för att kunna göra nytta i ofredstid. Lokalsamhällets organisationer är avgörande för att få samhället att fungera när det offentliga sviktar. Nätverk och kontakter behöver finnas, kompetenser och resurser tas tillvara. Top- down behöver kompletteras med bottom-up. Och alla behövs. Tidögängets politik signalerar inte långsiktighet och insikt på det här området. Istället för att stimulera samverkan och lokal kompetens utökar man RUT- och ROT-systemen som ännu tydligare drar isär samhället i vinnare och förlorare. För att det är det man vill, uppenbarligen.