Nobels fredspris som i år går till EU skulle kunna ses som ett stöd till en organisation med stora problem. De nationellt valda politikerna har haft svårt att sätta upp rimliga regelverk för samarbetet och framför allt för den gemensamma euro-valuta som flera av de tongivande länderna valt att ingå i. Svårigheten ligger troligen i att man inte vill avstå inflytande. EU förtjänar dock kritik på flera områden.

Samhällets vinst
Social utveckling och sammanhållning är antagligen svåra att kombinera med den rådande ekonomisk-politiska doktrinen, där marknadskrafterna tillåts dominera och avreglering sedan länge varit ett tongivande mantra. Konkurrensen om kunder och vinst kan vara en god drivkraft, men fungerar sämre när det gäller samhällsviktiga funktioner, glesbygd, vård och omsorg. Att spara på kostnader i vården kan ju handla om att inte använda dyr utrustning, att ägna minimalt med tid åt en sjuk person, eller i skolan att erbjuda lärarlösa lektioner. Ger ett vinstdrivet system vinst på rätt nivå?

Klyftor
Skillnader i lön och a-kasseersättning förstärker klyftor i samhället. Redan marginaliserade delar av befolkningen får ännu sämre förutsättningar att skapa sig en bättre framtid. Nationalekonomer hyllar skillnaderna eftersom de ”håller arbetslösheten på en låg nivå”, medan detta system blir segregerande på individnivå. Flera av EU:s medlemsländer behandlar dessutom utsatta minoriteter på ett oacceptabelt sätt.

Lämna romer i fred
Romer i många länder särbehandlas. I Sverige nyligen uppmärksammat när det gäller bemötande vid biluthyrning. I Frankrike och flera andra länder har det handlat om avhysning. Sålänge våra samhällen inte behandlar alla på ett likvärdigt och rättvist sätt har vi inte ett socialt hållbart EU. Fredspriset till EU skorrar i detta perspektiv rejält falskt. När man inte kan lämna sina svagaste medborgare i fred förtjänar man inte ett Nobelpris.

Till ett annat krig som EU för ska jag återkomma inom kort.