Några sätt att hålla koll och kontakt

En metod att pejla vart näringslivet och samhället är på väg är att besöka Almedalsveckan i Visby i juli varje år. De senaste 6-7 åren har jag varje år försökt vara där för att fånga upp vem som säger vad. Almedalen har vuxit ut till ett småskaligt megaevent, där det pågår samtal, föreläsningar och knyts kontakter bokstavligen i varenda gathörn under en hel vecka. Men det finns fler sätt att pejla i vilken riktning det offentliga samtalet går.

Mässor
Ett traditionellt sätt att följa en bransch är att besöka mässor. Vem ställer ut vad och med vilka huvudbudskap? Jag har några branscher som jag av tradition följer på det sättet. Strövar runt i mässlokalerna, stannar till, informerar mig, iakttar vad som sägs och inte sägs. Vem som är där och inte syns till. Av förklarliga skäl blir det oftast mässor på Svenska Mässan i Göteborg som jag besöker.

Branscher som lobbar
Ett annat sätt att följa en bransch är att prenumerera på ett nyhetsbrev. Det kan räcka att ögna igenom rubrikerna för att få en bild av vad den branschen anser viktigast att lyfta. Ganska ofta är det branschens relation till lagar, myndigheter och villkor som hamnar i fokus. Man upplever många regler som onödigt begränsande och krångliga. Via opinionsbildning och lobbying vill man påverka regelverket. Lobbyorganisationer har som idé att driva särintresset. Här uppstår ett feltänk. Som om en viss bransch står i motsats till allmänintresset. Man armbågar sig fram för att förbättra för den egna gruppen. Det var säkert detta som fick Fredrik Reinfeldt för en tid sedan att beteckna Svenskt Näringsliv som ett särintresse.

Årsmöten
Ett tredje sätt att hålla sig uppdaterad är att gå på årsmöten. En gång per år följa hur diskussionerna förs i olika branscher när de summerar sin verksamhet. Det tacksamma med den typen av möten är att stödet för ledningen blir tydligt, argumentationen, kroppsspråket… hur starkt står vissa synsätt i de egna leden, osv.

Sociala medier
Sedan finns alla sociala media. Man kan ”följa” verksamheter för att få input, ta del av inlägg och debattrådar. Det svåra med det formatet är att veta hur representativ en debattör är. Å andra sidan kan mångfalden av inlägg ge en bra summering av de frågor som tas upp. Twitter är ett svårt format. Det fungerar säkert för journalister som vill fånga sekundaktuella frågor och åsikter. Som live-feedback-format under konferenser är det utmärkt. Vi lär oss säkert.

Public Service-TV
Vid sidan av konferenser, kongresser och kortare seminarier finns naturligtvis även gammelmedia. Mitt intryck är att Public service-TV har svårt att lita på sitt eget innehåll. Det måste spetsas, skruvas och göras till avslöjanden. Det räcker inte att illustrera verkligheten. Reportagen måste landa i något kontroversiellt, helst som leder till någon ministers avgång. Eller åtminstone en högljudd omgång i ”Debatt”. Hjulspåren är djupa vid det här laget. Mönstret upprepas. Tonläget är uppskruvat. Det är synd. Det finns så många andra frågor att lyfta. De långsamma förloppen, nedläggningen av delar av Sverige, klyftorna och resignationen. Omfördelningen av förmögenheter och skulder. Utanförskapet.

Public Service-radio
Radion står på andra ben. Formatet kräver ett intressant innehåll. Vad som sägs blir mycket viktigare än hur. Radions olika program blir därmed intressantare. En ny generation upptäcker dokumentärer i P3, kanske lyssnar på vetenskapsradion på väg till jobbet. Radion har ett försprång som de borde kunna utveckla ännu mer. De måste ta sitt innehåll på allvar.

Samtalet
Allra viktigast är ändå samtalet. Med bekanta och obekanta. För att lära sig något varje dag och för att få nya perspektiv på det man tror sig veta eller känna till. I det personliga mötet händer något. Det är oöverträffat. Mejl, SMS och telefon är formatvarianter på detta samtal, som är grunden för vår förståelse av världen. Och låt oss inte helt glömma bort gamla hederliga brev, snigelposten, som ju håller på att försvinna. Brevet har också sin plats i helheten. Håll med om att det är lite roligare att få ett brev än ett SMS.

Länktips: http://www.almedalsveckan.info/12454 .
www.svenskamassan.se .
Svenska postnummer sök här .

 

Ett spel för galleriet ?

Det vimlar av konversationstrådar på Internet. På LinkedIn startas t.ex. flera olika diskussioner. En av senaste jag fick syn på var på engelska och rubrikfrågan som ställdes var ungefär ”Vem är den mest inflytelserika personen i världen när det gäller hållbar utveckling?” .

Presidenten och jag
Som vanligt bestod svaren av en heterogen skara personer som kände sig manade att svara på frågan. Ett vanligt svar var ”It must be the president of the United States, of course”. Ett lika vanligt svar var ”Jag”, följt av en lång beskrivning av vad vederbörande hade tänkt ut i form av teknisk uppfinning, nya affärsmodeller eller bara ett kärleksfullt förhållningssätt.

Ett viktigt val
Exemplet illustrerar det som jag tog upp nyligen om språket, nämligen att mängden svar skymmer kvaliteten i svaren. Den som verkligen vill hitta kloka synpunkter tvingas plöja igenom stora mängder påståenden. Ofta långa och omständiga. På ett annat plan illusterar svarsexemplen ovan hur viktigt det amerikanska presidentvalet är. Nu kan inte presidenten ensam stifta lagar. Han måste få med sig kongressen, men budget och förslag till inriktning kommer från ”the administration” som det heter. Och precis som Stefan Edman tar upp i en krönika i dagens GP, är det viktigt för resten av världen vem som styr i USA. (se länken nedan).

Skepsis mot det federala
Obama tycks vara medioker i debatter, men en duktig retoriker. Romney tycks försöka uppbåda den energi som underläget i opinionsundersökningarna ger – han har ju inget att förlora på att ge järnet. Ungefär som Obama 2008 kunde framstå som utmanare till ”dom där i Washington” som många amerikaner har svårt att se som något positivt. Vi ska dock inte glömma att många européer har svårt för ”dom där i Bryssel” . En otydlig och fysiskt frånvarande maktfaktor tycks alltid ha svårt att vinna förtroende.

Bakom hörnet
Vinner Obama händer förmodligen inte så mycket. Han ombildar regeringen, Hillary Clinton tackar för sig och några nya krafter träder fram. Kongressen fortsätter att blockera nödvändiga förändringar på miljöområdet. Vinner Romney blir det – hemska tanke – grönt ljus för mer oljeutvinning i Alaska och i Arktis (”vi ska bli oberoende på energi”, underförstått inte vara beroende av en opålitlig omvärld…). Samtidigt kommer den president som tillträder att tvingas hantera ett skenande budgetunderskott, en nedgradering på kreditmarknaderna och en skuldbörda per person som, om den skulle bli en ekonomisk realitet, skulle kunna förvandla USA till ett farligt polariserat land, där det ligger nära till hands att makten ytterst säkras med militära medel även inom landet.

Ny världsordning, eller ?
Eftersom världens ekonomier är starkt sammanflätade skulle en reell kris i euro-zonen eller för dollarn troligen påverka hela den globala ekonomin. Och värst drabbas naturligtvis de redan svaga. Kraven på en mer solidarisk världsordning blir starka. Samtidigt är maktmedlen så fördelade att de, som har mest att förlora på en ny världsekonomi i balans med vad människa och natur kan hantera, också kommer att ha möjlighet att stoppa en sådan utveckling.

Valet
Till slut blir det ett konkret val mellan ”det egna” och ”det gemensamma”. Varken en ohejdad egoism eller ett ställföreträdande jag, en president, kommer att kunna lösa de ojämlikheter som måste hanteras. Inte ens med det historiskt starka mandat för ”Change”, förändring, som Obama fick i valet 2008 lyckades han som ny president förändra klyftorna i världen eller ens i sitt eget land. Systemet låter sig inte förändras inifrån. På ett plan är därför presidentvalet i USA enbart ett spel för galleriet.

Splittring eller samförstånd
Det vi ser nu i form av krigsliknande våld i olika länder är en illustration till vad som förestår om inte världen lyckas enas om gemensamma mål. Klimatförändringen skulle kunna vara en samlande fråga eftersom alla drabbas av konsekvenserna. Från New Dehli till New Orleans, från Gula floden till Göta Älv.

Länktips: Stefan Edman i GP 6 okt ”Bevare oss för Romney och Ryan” här.
Om språket här.

Tid för omställning

Det är stora utamningar som väntar samhället när vi ställs inför faktum: att gå från högenergi- till lågenergisamhälle, att hantera peak oil och egentligen peak everything och klara att backa ut ur de återvändsgränder den globala spekulationsekonomin orsakat.

Peak Oil
I hundratals miljoner år har växtrester ackumulerats i jordskorpan och under tryck omformats till olja. Under några decennier har vi lyckats pumpa upp hälften av all lagrad olja. Vi har hälften kvar. Samtidigt ökar efterfrågan stadigt när alla jordens länder utvecklar sina samhällen. Vi är med full fart på väg in i en global bristsituation. Hur kommer den att hanteras?

Peak Everything
Jordens resurser är ändliga. Det är inte bara oljan som blir en bristvara, vi har att hantera bland annat fosforbrist som är kritisk för jordbruket, brist på vissa ädelmetaller, som bland annat behövs för solcellsproduktion och brist på litium som behövs till batterier och många andra exempel. ”Marknaden löser alla problem”, hävdar de mest cyniska ekonomerna. Men till vilket socialt pris ?

Omställningen
Omställningsrörelsen, som också kallas transitionrörelsen, är en intressant gräsrotsrörelse som vill starta förändringsprocesser ur det lokala perspektivet, eftersom ett lågenergisamhälle också innebär att mycket mer av samhällets funktioner måste lösas lokalt och regionalt. Avgörande är att skapa grundvalar för de processer som skapar delaktighet och verklig demokrati.

Omfördelning
Anledningen är att omställningen med nödvändighet kommer att innebära omfördelning. Och ska omfördelningen ske på ett av flertalet accepterat sätt måste flertalet känna delaktighet. Alternativet riskerar att landa i någon form av polisstat eller anarki. Och det är hög tid att börja utforska hur vi ska klara utmaningen på relativt kort tid.

En ny grundval

Problemet med vår nuvarande dominerande världsuppfattning är att den sätter människan i en särställning. Cartesius lärde oss att ”Jag tänker alltså är jag”. Därefter har Isaac Newton, Adam Smith, Karl Marx och andra på olika områden stakat ut framtiden, gjort den förutsägbar. Som om framtiden kunde planeras, hade vi bara tillräckligt många parametrar…
Andra forskare ser människans realtioner som det centrala. Att skapandet uppstår i gränslandet mellan ordning och kaos. Att människan är en del av helheten. Nobelpristagaren (1994) John Nash hävdar en jämviktsteori som är intressant i sammanhanget. I varje förhandling, menar han, finns en jämviktspunkt som kan uppnås om var och en beaktar sina behov och tar hänsyn till andras.
Intuitivt fårstår vi att det är den väg som är rimlig. Utveckling som inte sker på andras bekostnad. En utveckling som bygger upp mer än den förbrukar.
( Tack till Philippe Charas, för inspiration )