Den nya kartan

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Nationaldagen 6 juni

Nationaldag och en särskild anledning att reflektera över vad som definierar oss som människor, som svenskar och bärare av ett arv, av värderingar och av ett ansvar. Läser en intressant debattartikel om det personliga ställningstagandet i relation till medborgarskap. (Se länk nedan). I dessa tider av snabba nyhetsflöden och kategoriska ställningstaganden är det modigt att torgföra en både-och-åsikt. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Hela tiden och överallt. Det är lätt att glömma bort detta.

Fördelen med konsensussträvan
Vissa fenomen innehåller dessutom både positiva och negativa aspekter. Mycket hänger på vilket syfte vi har eller vilka principer vi vill ställa oss bakom. Ta detta med konsensus-tänket. I sin artikel ”Nej tack, jag vill inte bli svensk” ser Menekse Mermer den typiska svenska strävan efter beslut i  konsensus som något negativt, kanske fegt och tidsödande. Kanske är det så. Samtidigt har vi i arbetslivet en ovanligt – jämfört med hur det är i andra länder -  platt organisation, där de anställda tar självständiga beslut och inte alltid måste fråga ”uppåt” i organisationen hur man ska göra. Den platta organisationen ger stora fördelar eftersom alla medverkande känner sig välinformerade och att de har tillräcklig förståelse för både problem, avvägningar och lösningar för att kunna agera i den anda som förväntas. Konsensussträvan har som positiv effekt att förankring, delaktighet och identifikation stärks i organisationen. Den som känner att man varit delaktig i en process tvekar inte att agera i samma anda som konsensusbeslutet togs i. När hierarkiskt uppbyggda företag vinner tid genom att inte ägna sig åt konsensus-strävan och förankring av processer, avvägningar och beslut, förlorar man i effektivitet och attraktivitet hos en arbetsstyrka som känner sig tillräckligt informerad för att självständigt fatta beslut och att ta ansvar. Fördelen med konsensus handlar om individens roll i helheten och att våga delegera ansvar och befogenheter. Dialog och diskussion är ömsesidig och stärker företaget i båda riktningar – både mellan anställda och företagsledning och omvänt.

Det underförstådda
Sen har Menekse Mermer naturligtvis rätt i flera av sina iakttagelser. Hur storstadssvensken skärmar av sig, gärna gör sig osynlig i hissen eller i T-banan. Hur vi undviker att sticka ut och påfallande ofta har svårt att visa spontanitet i nyktert tillstånd. Att vi ganska ofta är fixerade vid millimeterrättvisa och hur lagombegreppet tar alltför stor plats. Riktigt intressant blir hennes iakttagelser när hon sätter fingret på de underförstådda hierarkierna: hur vi gärna framhåller allas lika värde, samtidigt som vi förutsätter att alla som bor här strävar efter att bli som vi, dvs att det finns en outtalad självklarhet att alla ickesvenskar vill bli svenskar. Eftersom vi är så ”bra”. En nyttig påminnelse om hur våra värderingar rör sig på flera plan samtidigt.

Slottsskogen 6 juni
I Göteborg hälsades i år drygt 4900 personer med nytt svenskt medborgarskap välkomna vid en ceremoni i Slottsskogen. Den självklara svenskheten lyftes under någon timme fram som något som kunde betraktas från utsidan. 140 olika nationaliteter finns representerade bland de knappt 5000 individerna. Många naturligtvis från krigsdrabbade länder, men även från Indien, Storbritannien och länder som inte förknippas med flyktingtragedierna. Att de alla är välkomna resurser och personer som tillför något mycket positivt betonades av Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens ordförande – stadsminister för Göteborg som hon kallades – när hon höll ett varmt välkomsttal till de som samlats i Slottsskogen. Det var befriande att höra någon som för en gångs skull inte prata om människor som problem, som ska avvisas eller skickas ”hem”.

Musiken som symbol för mångfalden
Den musik som framfördes i Slottsskogen, både på kommunens scen och på Konserthusets stora scen för symfoniorkestern, innehöll spännande kontraster och blandningar av äldre och nyare musik med allt från kulning och folkton via nationalromantikens ”Sverige” och klassiker av Benny Andersson och Georg Riedel till musik av Laleh och rytmisk musik med tydliga rötter i kulturer från andra kontinenter. Allt hänger ihop och vi kan alla delta i varandras upplevelser.

För övrigt:
Valarna i våra världshav äter plast varje dag. De har inget val.
Vi har ett val. Den 9 september.

Länktips: Nej tack, jag vill inte bli svensk https://www.aftonbladet.se/a/a2xM74

Finlands val och protesterna

I Ryssland dömdes Pussy Riot till fängelse för att ha sagt fel saker på fel plats. I Thailand innebär det kännbara fängelsestraff att säga något negativt om statschefen. Vart utvecklingen går i Nordafrika är det ingen som vet säkert. Demokratin måste hela tiden återerövras. I Finland har man just haft kommunalval.

Från tydliga till otydliga skillnader
Kommunvalet i Finland lockade dryga 58 % av väljarna till valurnorna. Samtliga partier gick något tillbaka utom ett: Sannfinnländarna. Varför det blir så kan det finnas olika förklaringar till. I välutvecklade demokratier som i de nordiska länderna har politiken inte samma lockelse som för 70 – 100 år sedan då livsvillkoren och intressekonflikterna var påtagliga och odiskutabla fakta. Ideologierna var tydliga. I Europa ledde extrempartiernas framgångar till krig och upprustning. Efter kriget ökade välståndet bland annat i Norden. Stegvis har skillnaderna i partiernas politik krympt ihop till en medial kapplöpning om svårflirtade marginalväljare.

Partier och grupperingar i Sverige
I Sverige lever bilden av några partier med sina rötter i särskilda grupperingar, men den är svagare idag än förr. Kopplingarna mellan väljargrupp och parti är nu mindre tydliga. I de svenska kommunalvalen ställer ibland lokala partier upp, ofta för att fånga upp ett specifikt intresse eller missnöje. Att vidmakthålla enfrågekaraktären över tid brukar dock bli svårt.

Soffan, eller?
Hur ska en väljare bete sig som vill protestera mot ”de som bestämmer”? De kan avstå att rösta och hålla sig på soffan eller markera att man inte är nöjd och antingen rösta blankt eller välja ett parti som vill fånga upp missnöjesröster. Det kan vara så  Sannfinnländarna i första hand har fångat upp väljares röster.

Tricket
Under decennier var socialdemokraterna i Sverige skickliga på att både inneha makten, och samtidigt samla skarorna under fanorna 1 maj för att manifestera mot överheten och förtrycket: Upp till kamp… Ett illussionstrick värdigt en Orwell. Men hur fångas missnöjet upp idag? Hur ska den väljare som inte är nöjd med hur samhället utvecklats bete sig? Var finns dynamiken hos de etablerade partierna? Var finns självkritiken? Var finns passionen och hettan?

Finlir
För att inte reta upp någon mediaanpassas varje budskap till något som blir så neutralt att det blir näst intill omöjligt att vare sig förstå eller angripa. Bara jornalister och verkligt insatta förmår följa spelets finlir. Jag tror att demokratin skulle vinna på att våra politiker generellt sett blir mer tydliga, visar vad de står för och vart de vill. Då vinner de respekt i längden. På köpet kanske intresset för våra viktiga framtidsfrågor ökar och valdeltagandet stiger.

Länktips: Preliminärt valresultat i Finland här.