Motstånd mot vaccin och mot klimatrelaterade förändringar

Tjugohundratjugotvå har kommit igång och påminner än så länge om året innan. Plusgraderna har återtagit makten över vädret, diset dominerar och den där pandemin fortsätter att krångla till livet för de flesta. Vaccineringen har gått ganska bra, men det finns de som inte vill vaccinera sig. Här tänkte jag jämföra vaccinmotståndet med motståndet att ta klimatfrågan på allvar. För enkelhetens skull delar jag in motståndet i sex kategorier.

Flera olika kategorier icke-vaccinerade
Några är motståndare till vaccinet av princip – för att var och en ska ha rätt att bestämma över sig själv. Andra gör det av medicinska skäl – man tror sig veta att vaccinet i sig själv är mer riskfyllt att ta än att riskera att drabbas av virussmittan. Det finns också de som anser att kroppens immunförsvar försvagas när vi tillför ett konstgjort vaccin, dvs kroppen mår bäst av att själv bygga upp naturliga försvar mot sjukdomar. En fjärde kategori vaccinmotståndare litar inte på myndigheterna och är osäkra på vad de skulle utsätta sig för. Här finns en stor grupp personer med dåliga språkkunskaper och med dåliga erfarenheter av vad det byråkratiska välfärdsmaskineriet erbjuder. En femte kategori är de oföretagsamma, de som hellre väntar och ser och tycker att det verkar onödigt att ta något vaccin. En sjätte grupp är naturligtvis de som inte har förmåga att ta beslut baserat på information, där det är olika omständigheter som gör att de inte förstår eller förmår ta beslut.

Egoismen och självbestämmandet är alltid närvarande 
Det är naturligtvis på ett liknande sätt som folk förhåller sig till kravet på att snabbt förändra livsstil, konsumtionsvanor, beteende och resursanvändning relaterat till klimatfrågan.
1. Jag vill bestämma själv. Den kategorin fortsätter att äta dubbelt så mycket kött som för 30 år sedan, kör gärna med sin fossildrivna bil, tar flyget till varma länder och är inte beredd att ändra livsstil för att någon annan tycker det vore rätt och rimligt.

Livskvalitet och känslan av frihet
2. Att den livsstil och det beteende som framstår som alternativet till dagens av vissa uppfattas som sämre än dagens är det, ur klimatfrågeperspektiv, den kanske största gruppen motståndare som tillhör. Man vet vad man har, men är inte beredd att ändra sig om inte alla gör det. 3. Den tredje kategorin, de som utgår från att människan själv är bäst på att hantera kriser utan yttre stimulans, kan när det gäller klimatet t.ex. sägas vara motståndare till lagstiftning som inskränker varje människas frihet.

Förnekelse, misstro, förutfattade meningar…
4. Den fjärde kategorin, de som misstror myndigheter och forskare, litar naturligtvis inte heller på klimatforskarna. De värjer sig mot abstrakta fakta och inte ens när städer översvämmas eller bränderna rasar är de beredda att ompröva sin inställning. ”Sådant händer ju alltid”.

Trögheten – varför göra det jag aldrig gjort?
5. Den femte kategorin, vänta-och-se-folket, är en mycket stor grupp när det gäller klimatet. De ser inga realistiska alternativ eller motiv för att förändra något. ”Ska jag sälja huset bara för att det kanske kommer en översvämning här om något år?” Och ”Jag behöver ju min bil för att ta mig dit jag måste”. Den här gruppen behöver också ekonomiska incitament för att agera. Ett klimatsmart liv måste vara bättre på mer än ett globalt eller allmänmänskligt plan.

Obegripligt måste bli begripligt
6. Den sjätte kategorin, de som inte förstår budskapet eller inte förmår att omsätta det i konkret livsstilsförändring behöver hjälp för att förstå hur de skulle kunna agera. För några är förändring detsamma som hot. Man känner sig trygg i det man känner igen och har svårt att förstå hur alternativen kan se ut och vad de skulle kunna innebära.

Folk vill känna sig smarta och som en del av förändringen
Det viktigaste för att nå dessa kategorier av personer som inte vill förändra sin livsföring tror jag handlar om att visa på positiva sidor av ett smartare, mindre fossilberoende, samhälle som tar till vara resurser på ett bättre sätt. Jag brukar nämna ”Spotify för allt” som ett exempel. Spotify flyttade musiken från CD-skivor in i en digital tillgänglighetssfär. Det blev enklare och smidigare utan en massa musikanläggningar, CD-samlingar och prylar. När tillgänglighet blir bättre än ägande får vi med oss många av de motsträviga, som inte vill ändra beteende för att någon säger det. När livet blir bättre och vi själva känner oss smarta och som en del av förändringen sker den.


Tyskland, Sverige och att förvaltning inte räcker

Idag den 26 september går tyskarna till val och väljer vem som de vill ska efterträda Angela Merkel. Och nästa år har vi riksdagsval i Sverige och väljer vem vi vill ska efterträda Stefan Löfvén som statsminister de kommande åren. Demokratin fungerar. Våra företrädare blir bortvalda eller väljer att avgå i förtid för att bereda plats för nästa person. Vanligast är kanske att förlorare avgår som en konsekvens av en valförlust. Men både Merkel och Löfvén valde att avgå när de själva valt tidpunkten.

Varför kunde inte Löfvén sitta kvar som Merkel gjort?
Till skillnad från i Tyskland skiljer vi i Sverige inte på rollen som partiledare och statsministerkandidat. Hade vi haft det tyska systemet hade Löfvén kunnat sitta kvar till valdagen och ändå aviserat sin avgång så att partiet kunde enas om en statsministerkandidat. Varför är det så? Det skapar ju en onödig karusell med regeringsombildning ett år före valet när Löfvén lämnar både partiledarskapet och statsminsterrollen samtidigt.

Kontinuitet och pragmatism
Det finns m¨ånga kommentarer att läsa om Merkel i dessa dagar. Hur hon pragmatiskt hanterat problem i den takt den visat sig nödvändiga att hantera och egentligen varit mer av en förvaltare än en förnyare. Och där finns likheter med hur Löfvén agerat. Där en Olof Palme hade sökt konfrontation för att det gav rörelse åt rörelsen har Löfvén förlitat sig på sitt omdöme och förmåga att förhandla fram rimliga lösningar. Reinfeldt var också mer av samarbetspolitiker än hans företrädare på den borgerliga sidan.

Förvaltning räcker inte
Ur ett hållbarhetsperspektiv räcker det inte att vi företräds av förvaltare. Eftersom det som förvaltas är ohållbart. För varje år som går utan att vi korrigerar för 1900-talets systemfel får vi och kommande generationer att betala dyrt. I form av drastiskt ändrade livsvillkor för allt levande på jorden. Arter utrotas, klimatförändringens effekter skapar oförutsägbarhet och försörjningskriser. Då duger det inte att vänta tills vi passerat en mängd tröskeleffekter. När isen har smält blir det inte möjligt att återskapa den.

Tiden är inte med oss
Så vilka ledare löser uppgiften bäst i Tyskland och i Sverige? Hur kan våra länder gå före och visa en framkomlig, humanistisk och demokratisk väg, när trumpister, populister och nationalister lockar fram det sämsta hos människor? Det behövs en levande diskussion om vad vi egentligen siktar mot. Hur ett rättvist och på alla sätt hållbart samhälle kan växa fram och
hur acceptansen för denna process ska bli allmängiltig. Ju längre vi väntar att på allvar ta itu med de problem vi skapat de senaste hundra åren, desto svårare kommer det att bli att hitta lösningar som accepteras av flertalet.

Mot bättre vetande
Hur svårt det kan vara att få med ”alla” på en lösning visar oss exemplet med vaccinering mot Covid-19. I vissa länder är misstron mot myndigheter så stor att man hellre chansar och avstår vaccinet än tar det. Även i vårt relativt upplysta land finns det en betydande grupp medborgare som misstror vaccinet och avstår vaccinering, trots att det ger dem själva och hela samhället bättre skydd. De tycks ha misstolkat uppmaningen ”Mot bättre vetande!”

Är det bättre att vara omedveten om vad som pågår?
Översatt till andra kriser vi tvingas hantera kommer det innebära att även självklara val att sluta bete sig själv-och samhällsdestruktivt kan bli ifrågasatta. Logiken får stå tillbaka för den upplevda osäkerheten och misstron. Människans förmåga att fritt välja att göra något annat än vad nedärvda naturliga beteenden lärt oss är det som skiljer oss från djuren. Och det verkar som att denna förmåga också blir det som till slut kommer att bli avgörande. Våra medvetna handlingar försätter oss i dilemman vi inte som mänsklighet inte mäktar att hantera. Alternativet hade varit att vi omedvetet gjort samma sak. Då hade vi troligen skyllt våra tillkortakommanden på ”gudarnas straff” eller något liknande. Hoppet ligger i att vi är medvetna om vad vi håller på med.