Hoppet med Trump

Varje reaktion väcker en motreaktion. Ett vindpinat träd får starka rötter. Förespråkare lockar fram motståndare. Det tycks vara en naturlag att krafter väcker motkrafter. När George W Bush på lögnaktiga grunder dragit in USA i förödande krig i Mellanöstern kom en helt annan president, Obama, som vältaligt och intresseväckande vände fokus på andra uppgifter. Efter åtta år med en svart president fanns uppenbarligen en önskan hos många amerikaner att ”återställa ordningen” och ”göra landet stort igen”. Det blev dags för synsätt som marginaliserats de senaste åren. Den långsiktiga förändringen av arbetsmarknad, industri och försörjningsmöjligheter, som vissa hävdar började på 80-talet med Reagan och parhästen Thatcher, och som lett fram till dagens extrema förmögenhetsklyftor, lade också grunden för det proteströstande som Trump på ett skickligt sätt fångade upp.
Trumps personliga drivkrafter och hänsynslösa retorik sammanföll med många väljares känsla av maktlöshet. Att Trump själv gjorde en poäng i valrörelsen av att han var smart som inte betalade skatt passade på ett märkligt sätt in i den amerikanska självbilden. Den som säger att var och en är sin egen lyckas smed, det går att bygga en framtid om man tar vara på de chanser som finns, inklusive att vara smart och undvika att betala skatt.

Det demokratiska partiet missbedömde hur vanligt folk skulle rösta. Ganska många kunde inte tänka sig en kvinna som ledare, en del av religiösa skäl. Hillary Clinton personifierade inte på något tydligt sätt en förnyelse som maktskiftet ofta behöver manifestera. Med Trump förstod folk att det i alla fall skulle bli någon förändring. På så sätt blev valet ett val mellan en fortsättning av den pågående samhällsutvecklingen genom Clinton eller något nytt genom Trump. Med sin mediala vana spelade Trump under lång tid på de strängar som han förstod skulle fungera. Oseriöst, vulgärt och hatiskt framförde han sina budskap på ett motbjudande sätt. Men det fungerade. Inte för att det var bra eller inom ramen för det accepterade utan för att det tydligt bröt mot den pågående utvecklingen. Som icke-politiker hade han också trovärdighet när han föraktfullt talade om ”Washington”, ungefär som andra hos oss spottar ur sig ”Bryssel”.

Demokraten Bernie Sanders stod också för något nytt men med ett helt annat innehåll. Han blev snabbt unga amerikaners hopp i en komplex värld när han stod för en mer rättvis sakpolitik och ett ansvarstagande. Det hade kunnat bli intressant med Sanders förnyelse ställd mot Trumps lågvattenmärke. Tyvärr är väl Sanders för gammal 2020 så han lär inte återkomma. Men det är en svår fråga de närmaste åren för framför allt demokraterna att fundera på vem som på ett vinnande sätt kan utmana populismen och de enkla budskapen från Trump om fyra år. Även republikanerna behöver fundera hur de ska förhålla sig till en president som vunnit valet på att gå emot många av de värden och ideal som förenar många republikaner, oavsett om det gäller ekonomiskt inflytande för storföretag, frihandelsförespråkande, eller traditionella värderingar och de starka kopplingarna till samhällets maktbas, som utgjort plattformen för många republikaners karriär genom åren.

Minoriteter av olika slag lär få det svårare med Trump vid rodret, liksom kvinnor. Högsta domstolens ledamöter lär bli mer konservativa. Främlingsfientlighet och polariseringen i samhället lär öka. Tolerans, miljö- och klimatfrågor och den globala maktbalansen lär påverkas. Det var Ryssland och Nordkorea som tydligast hoppades på en Trump-vinst i valet.

En slutsats måste bli att de goda krafterna i samhället på ett ännu mer tydligt sätt nu måste samarbeta för en sund och hållbar samhällsutveckling. Trump väcker på så sätt nya motkrafter, som inger hopp.

Gör en översyn av USA:s konstitution

Demokratin i USA kan ifrågasättas på flera sätt. Att vara fattig och ha ”fel” bakgrund innebär fortfarande en stor nackdel på individnivå. Fördelningen av inkomster och välfärdsökning sker på ett orättfärdigt sätt, osv. Men det Donald Trump visar genom att bli nominerad och genom det stöd han får är att demokratin är mycket sårbar och att mycket snabbt kan förändras.

Gör en översyn av konstitutionen
Konstitutionen är närmast helig i USA. Den får inte ifrågasättas. Ändå är det precis det som nu måste ske. För att inte demokratin ska rösta bort sig själv måste en översyn göras, där representativitet, maktfördelning och olika kontrollmekanismer står i centrum. Varför ska en president ha så mycket exekutiv makt? På samma sätt som det finns en bolagsstyrelse över en VD, bör det formella statschefsrollen troligen separeras från den exekutiva rollen. Så att procedurfrågor och konstitutionella frågor handläggs av en annan grupp folkvalda än de som har att hantera budgetfrågor, internationella avtal och lagstiftningsförslag.

Militär överbefälhavare – utan erfarenhet från det militära?
Rollen som överbefälhavare för de väpnade styrkorna ligger i´dag hos den valde presidenten. Om Trump eller någon Trump-liknande person skulle få makten över hälften av världens kärnvapen skulle världen genast bli mer osäker. Tanken svindlar vad en irrationell ledare skulle kunna åstadkomma. Korpral Hitler var lite för snabb. Tänk vad han hade kunnat åstadkomma tio år senare.

Stark ledare innebär försvagat folkstyre
Tron på den ”starke ledaren” attraherar i tider av förändring. Minns hur den franska revolutionen snabbt följdes av en enväldig kejsar Napoleon, som inte drog sig för att utnyttja det maktvakuum revolutionen skapat i och med att monarkin försvann. Och precis som andra envåldshärskare drog Napoleon själv ut i strid. När Rysslands Putin, Franskrikes LePen och brittiska UKIPs Nigel Farage säger sig ha enkla lösningar på komplexa problem hänger deras förslag ofta samman med att respekten för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter får stå tillbaka. Om Donald Trump får chansen att utöva makt i USA påverkar det hela världen och hela det samhällssystem som stegvis har formats under de senaste århundradena.

Politik på medias villkor
En delförklaring till hur det republikanska partiet kunde acceptera en kandidat som Trump hänger samman med hur den mediala bilden av politiken har blivit viktigare än politiken själv. Det är inte sakfrågorna som får Trumps anhängare att jubla – det är hans argumentationsteknik och hans framtoning. Bilden av en beslutsam och kraftfull ledare blir viktigare än vad han de facto vill åstadkomma. Hans oerfarenhet av det politiska fältet blir t.o.m. en tillgång när han svingar anklagelser mot etablissemanget, som han inte känner sig som en del av. Han kan låtsas stå på den enskilda medborgarens sida mot ”maktapparaten” och Washington”. Att han själv genom sin ekonomiska ställning tillhör en annan del av den privilegierade klassen blir en märklig motsägelse, som aldrig lyfts fram. Hans kändisskap från den mediala dokusåpavärlden gör honom på ett sätt oantastlig. Han kommer undan med att påstå vad som helst eftersom han är den han är.

Även i Sverige
Att politiken bedrivs på medias villkor är ett hot mot demokratin vi måste ta tag i även i Sverige. Tydligast märks det när Public Service-TV ordnar partiledardebatt. Istället för att låta de åtta partierna själva välja varsitt sakområde styr programledarna en stor del av programtiden till att handla om det ämne de själva tycker är mest intressant: regeringsfrågan. Som om sakfrågorna inte spelar någon verklig roll, utan bara vem som till slut väljs som statsminister. Demokratin reducerad till en slags Idol-omröstning. Det duger inte, det utvecklar inte delaktighet och förståelse för samhällets utmaningar och det blir direkt kontraproduktivt när det handlar om att skapa förståelse för de olika värderingar som partierna har som grund för sina förslag.

Media styr politiken och samtidigt har media försvagats
Vi ser samtidigt har medias makt försvagats, vilket kan verka paradoxalt. Internet möjliggör snabb spridning av lögner och halvsanningar på ett sätt som urholkar tilltron till samhället. Genomslaget för olika röster förskjuts. Hur vi ska hitta sätt att komma till rätta med denna utveckling är svårare. Men ett levande samtal måste bygga på respekt och tron på grundläggande principer som den om alla människors lika värde. Och en återställd balans där vetenskap och kritiskt tänkande ryms i varandras symbiotiska förhållande.

Sverige en motvikt i världen?

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.

Politiken har blivit moralisk

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

Vår egen jordbävning

Orientering i stort. Jag minns att det var den första punkten på dagordningen för de stabsgenomgångar mycket av min värnpliktiga utbildning handlade om på 70-talet. Hur ser läget ut i stort? För att veta vilka åtgärder som behöver diskuteras och beslutas måste man förstå det större skeendet. Några iakttagelser.

Vad händer i Norden?
På nordisk nivå har vi en ny politisk situation. I Norge och i Finland sitter varianter av missnöjespartier i respektive regering. I Danmark har Dansk Folkeparti tydligt och länge påverkat agendan för det politiskt centrala. På Island har det nybildade Piratpartiet drygt 40% av sympatierna. Politiska vindar och opinioner i det genomdemokratiska och förutsägbara Norden blåser upp och tar plats på ett sätt som både förvånar och oroar.

Ledarskap mot bättre vetande
I Ungern och i Polen rubbas de centrala demokratiska spelreglerna av nya politiska makthavare. Misstron mot EU tar sig olika uttryck. I Storbritannien ska man rösta om saken. I Frankrike har ett främlingsfientligt parti möjlighet att nå presidentposten. I USA leder en vulgär ickepolitiker nomineringsracet att bli republikanernas kandidat till presidentposten och kommer eventuellt att utmanas på den demokratiska sidan av en – ur amerikanskt perspektiv – osannolik demokratisk socialist. Likgiltigheten och uppgivenheten riskerar att bli en avgörande faktor om ingen av kandidaterna upplevs som rimlig. Demokratin monterar ner sig själv.

Stora problem och bekymmer
I Nordkorea demonstrerar ledarskapet sin militära kapacitet medan den s.k. arabiska våren i Mellanöstern lett till anarki( Libyen), icke-demokrati (Egypten) och inbördeskrig (Syrien) med Tunisien som ett litet hoppfullt undantag. Kinas ekonomiska framgång har skett till priset av omfattande miljöförstöring, social hänsynslöshet och kopplat till ett inbyggt globalt pyramidspel, där ekonomin bygger på att energi och råvaror oavbrutet kan tillföras i en ständigt ökande takt för att mätta en linjärt ständigt tilltagande efterfrågan. I Sydamerika hotar ett Zika-virus att bli nästa katastrof och stoppar eventuellt firandet av Rio-olympiaden. Och samtidigt smälter isarna runt våra poler och påminner oss om klimatförändringarna. I Stockholm ska 120 lastbilar fylla Slottsbacken med snö för att en skidtävling ska kunna äga rum. Idag ska det vara nollgradigt i Kiruna. Hur går det då för ishotellet?

Tipping point
Världen är sig inte lik och bakom nästan all händelseutveckling finns orsakssamband som kan kopplas till mänskligt beteende. Nog är det märkligt att vi lyckats placera en man på månen, kopplat upp oss i realtid över hela jordklotet och nått en oöverträffad kunskapsmängd om hur allting fungerar och samtidigt inte tycks kunna undvika att i full fart närma oss en civilisationens ”tipping point”. Händelseutvecklingen verkar peka i riktningen att det idag ojämlika jämviktsläget rubbas på flera plan, kanske framför allt ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi tycks skapa vår egen jordbävning.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto

Kvinnor i politiken

”Yes, we can” var Barack Obamas tydligaste slogan inför presidentvalet för snart åtta år sedan. Miljoner människor satte sitt hopp till en vältalig, ung och färgad advokat från Chicago. Med viss möda blev han omvald, kanske mest för att tillräckligt många inte ville ge upp hoppet om en annan framtid. I primärvalen slog han ut Hillary Clinton, som nu ska göra ett nytt försök att komma till makten.

Vad har Obama åstadkommit?
På distans och genom det filter som mediebruset utgör tycks det som om sjukvårdsreformen, Obamacare, blir det som går till historien. Möjligen också de initiativ han tagit på senare tid för att ta ansvar för USA:s klimatpåverkande utsläpp. Till de negativa delarna, där förhoppningarna nog var större, hör den uteblivna stängningen av Guantanamo och det tydliga ställningstagandet för den storskaliga olagliga avlyssning som Edward Snowden avslöjade. Snowden riskerar ett långt straff för att ha avslöjat statens olagliga avlyssning.

Kunde han ha gjort annorlunda?
Kanske fanns inget val för Obama. Statens intressen tycks gå före medborgarnas. Staten och dess komplicerade relationer av säkerhetstänkande, militärstrategiska överväganden och kopplingar till starka industriella intressen går inte att utmana. John F Kennedy gick troligen för långt i den riktningen, vilket ju slutade med skotten i Dallas. Han och brodern Robert hade förmodligen en naiv inställning till ”rätt” och ”fel” och missbedömde styrkan hos sina motståndare.

Hillary Clinton
Nu ska Clinton-klanen försöka återta makten. Bill var populär och kanske kan Hillary surfa på en våg av att även kvinnor måste få ta plats i beslutsfattandet. Samtidigt utmanar hon starka reaktionära motkrafter, som inte kommer att visa någon hänsyn. Kvinnor har oftast svårt att bli bedömda på rättvisa villkor. Några av undantagen till detta är ”Järnladyn” Margret Thatcher och fenomenet Angela Merkel.

Kvinnliga ledare i Sverige
På hemmaplan tycks snart hela borgerligheten ledas av kvinnor. Det ska bli intressant att se hur det går. Ledarskap handlar också om identifikation. Väljare och sympatisörer vill kunna se en tydlig förebild i de politiska företrädarna. Av tradition har vi haft män som partiledare i Sverige, med Miljöpartiet som en jämställdhetens förebild, där både män och kvinnor valts till språkrör. Kvinnor som Maud Olofsson och Mona Sahlin fick under sina år kämpa extra mycket, just för att de var kvinnor. Hur journalister ställer frågor på olika sätt och med olika innehåll till Carl Bildt och till Margot Wallström är också intressant att notera.

Hoppfullheten
Det är fler som Malala som behövs synas på den globala arenan. Unga kvinnor, som både ser, förstår och kan uttrycka de problem och lösningar som världen behöver. Utan att i första hand vara ute efter personlig makt eller pengar. (Undrar förresten om inte just girigheten kommer att bli Putins fall, och den korruption som det ryska samhället fylls av i kölvattnet på hans omättliga behov av förmögenhet.)
Malala for president!

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/

Poolbilar och framtiden

Transporterna står för en betydande del av utsläppen av klimatförändrande gaser. I vår del av världen är det cirka 30 % av koldioxidutsläppen som har sitt ursprung i våra transporter. Även om bilarna blir snålare – äntligen – ökar transportbehoven och antalet möjliga utsläppande fordon. Bara i USA beräknas antalet nya bilar vara 100 miljoner sedan 2006. Är det rimligt? Vad kan vi göra åt detta?

Minskat platsbehov per bil
Varje bilpoolsbil motsvarar enligt ny forskning från USA cirka 32 privatägda bilar, dvs för varje bilpoolsbil som tas i drift minskar utrymmet på våra gator med 32 ”vanliga” bilar. Det är inte många åtgärder som har den effektiviteten. Tyvärr minskar inte utsläppen med faktor 32 på varje bilpoolsbil, eftersom de är i drift betydligt mer än ”vanliga” bilar. Men enligt gjorda undersökningar – återigen i USA – kan en tredjedel av bilpoolsanvändarna tänka sig att avstå den egna bilen till förmån för att ha tillgång till bilpoolsbilar.

Bättre, smartare, billigare
Enligt konsultfirman Alixpartners skulle bilpoolsmedlemmarna i USA ha köpt 500.000 bilar under perioden 2006 till 2013. I den stora flödet (100 miljoner) inte så avgörande, men ger ändå en indikation på vilken potential ett annat transportsystem skulle innebära. Tricket blir naturligtvis att paketera bilpoolsutnyttjandet så att det blir bättre: smidigare, snabbare, billigare, effektivare och modernare än det traditionella sättet att äga en bil. Med bilpool har man ju tillgång till olika fordon för olika behov.

Friflytande system i Seattle
I genomsnitt, visar en undersökning från Seattle, används deras friflytande bilpoolsbilar 5 gånger per dygn. Man har 35000 medlemmar i systemet. Friflytande innebär ungefär samma frihet som ”Styr och Ställ” på cykelsidan i Göteborg. Plocka upp en bil här, lämna den där. Systemet innebär en del omflyttningsbehov, men minskar ju tröskeln för folk att använda bilpool.

Halvtaxi
Min gissning är att det handlar om att en tjänstesektor etableras, som säkerställer kvaliteten på varje fordon i systemet. Om man betalar en liten slant kan man vara säker på att bilpoolsbilen är acceptabelt städad och trivsam. Kanske skulle man i en framtid även kunna boka framkörning om bilarna står långt bort. Och samåka med hjälp av  en smart app. Som en slags halvtaxi, där flexibilitet och behov står i centrum.

Elbilar
Utvecklingen av elektriskt drivna bilar kommer att påverka bilpoolsfrågan, är jag övertygad om. Det finns både fysiska och känslomässiga argument för detta. När man insett vad de traditionella fordonen ställer till med blir det en markering att åtminstone inte förvärra de dagliga utsläppen med den egna resan. Kanske kommer Kina att gå före med detta.

Peak car
Hur som helst talar ju bilbranschen själva nu om ”peak car”, dvs nybilsförsäljningen kommer att minska stegvis i takt med att var och en inser det absurda i att äga en plåtlåda som används några få procent av tiden, och i övrigt bara har en framtid: att gå sönder och hamna i fragmenteringen.

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H