Bergskön med nya ögon

Jag blir nyfiken på ”The (Summer) Space” i Bergsjön och tillbringar en halvdag där för att på plats uppleva vad som händer när ett dussin unga, engagerade och kunniga personer får möjlighet att arbeta i en kreativ miljö under några sommarveckor. Entreprenörskap, innovation, design, process, utveckling, nätverk, öppenhet, idéer och kulturell bredd blir de begrepp jag noterar på vägen hem för att sammanfatta intrycken. Initiativet präglas av möjliggörande, fristående och tydligt resultatfokus. Rymdtorget blir ”the space place”.

Masterstudenter och gymnasieelever
Per och Ola som initierat projektet har ägnat en stor del av sommaren åt att lotsa och stödja fem masterstudenter från Chalmers, GU och HDK. Studenterna kommer från fem  länder och har med sig olika kompetenser inom arkitektur, design, entreprenörskap och affärsutveckling. Per och Ola har även öppnat upp för åtta gymnasieungdomar från Angeredsgymnasiet att få delta fullt ut i projektet som ett sommarjobb, som en del av Angeredsutmaningen. Sammanlagt har deltagarna med sig erfarenheter från ett dussin kulturer och ett 20-tal språk. Intresserade företag har under sommaren fått komma med konkreta problem som de vill ha lösningsförslag på, oftast med en koppling till de lokala förhållandena i Bergsjön. Ekonomiskt stöd från företagen har också varit en förutsättning för projektet.

Autodesk
Intuitivt och självklart använder ungdomarna designmjukvara från världsföretaget Autodesk för att illustrera sina idéer. Oavsett om det en fräck och fungerande design av sopsorteringssystem för lägenheter, utformandet av mobila mötesplatser eller grafik som ska illustrera processer på ett tydligt sätt. Det slår mig hur snabb utvecklingen är. När CAD-programmen dök upp för några decennier sedan krävdes nattkörningar i särskilt riggade datorer för att generera 3D-bilder för utskrift. Idag kommer de på några sekunder från vilken PC som helst.

Besökarna ser kvaliteter
Under de timmar jag besöker ”The (Summer) Space” tittar några olika företag in, ett fastighetsbolags VD och distriktschef och en marknadsansvarig för en av storbankerna här i Västsverige. Alla stannar en god stund för att lyssna, samtala och förstå vad som händer och vilken potential verksamheten har. Att det behövs fristående och kreativa arenor, där frågor och lösningar kan diskuteras ur flera samtidiga perspektiv blir uppenbart.

Nyttan
Att det är svårt för många företag att arbeta fram bra lösningar i sin befintliga organisation är också klart. Friska ögon, nya idéer och frånvaron av förutfattade meningar är värdefulla komponenter. Till detta kommer en genomtänkt struktur för både form och innehåll, för metod och resultat, för delaktighet och respekt för olika synpunkter – allt detta ger goda förutsättningar för ett innovativt och uppgiftsinriktat idéarbete. I en frizon utanför fastlagda budgetramar, vid sidan av låsta arbetsbeskrivningar och bortom stela strukturer kan de nya idéerna ta form. I skärningen mellan perspektiven uppstår det nya och värdefulla.

Bergskön
En anekdot fastnar i minnet, om hur ett barn till en av projektledarna spontant stavade stadsdelen som han tyckte det lät: Bergskön. Precis som helskön eller störtskön. Och varför inte, tänker jag. Varför inte se den potential och den möjlighet som finns i en naturskönt belägen stadsdel? Göteborg&Co borde fånga den idén och använda namnet i marknadsföringen, framför allt när staden år 2021 ska fira 400 år. Till dess kommer mycket att utvecklas, bl.a. om arenor som ”The Space” får möjlighet att spela en roll.

 

 

100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av  sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt.  I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Vi måste göra samhället begripligt

De senaste åren har jag varit en del i nordöstra Göteborg, i Angered och Bergsjön. Några intryck gnager och håller sig kvar. I stadsdelar med många människor som står utan arbete blir samhällets tillkortakommanden extra tydliga. Det kommer att behövas en ny ekonomisk modell som ser människor som tillgångar.

Färre ingångar
Samhället har blivit allt mer komplext, automatiserat och specialiserat. Människor behövs inte längre på samma sätt som förr. Slimmade organisationer har inte plats för olika allt-i-allo-personer, springchasar eller påläggskalvar. Ingångarna till arbetslivet har blivit färre. Arbetsuppgifterna blir osynliga virtuella tjänster. För unga människor som står långt från arbetsmarknaden blir vägen till arbete allt svårare.

Färre människor i arbete
Den rådande doktrinen handlar om lönsamhet, effektivisering, ökande vinster och förväntad avkastning. Personalkostnaden är oftast den dominerande kostnaden i ett företag. Att på olika sätt minska personalkostnaden blir ett sätt att ”vara duktig” ur aktiemarknadens anonyma perspektiv. Färre människor i arbete ger högre vinst åt ägarna.

Fler människor i arbete
Mot detta står olika varianter på det politiska temat ”arbetslinjen”, ett mantra som handlar om att få människor i arbete. När arbetstagare betalar skatt bidrar de till allas vår välfärd. Ju fler som är i arbete desto bättre för samhället. Motsättningen mellan företagens och samhällets perspektiv är det sällan någon diskussion om. Företagen och deras ägare vinner på att färre människor arbetar, samhället vinner på att fler människor arbetar. Historikerna lär förundras om hundra år varför vi inte tog tag i denna målkonflikt på ett tydligare sätt.

Människor bakom allt
För den som inte fått insyn i olika företags och verksamheters vardag blir arbetslivet obegripligt. Några av de få yrken som fortfarande handlar om mänskliga möten lockar oproportionerligt många unga: frisörer och att arbeta med media är ett par av dessa. Att det finns människor bakom alla moderna system är inte lika självklart. Någon ser till att kranvattnet är drickbart och gott, några planerar och administrerar bemanningen i massvis med serviceyrken,  några står redo att rycka ut om en hiss stannar eller om larmet går hos en gammal människa.Hur dessa arbeten utförs är till stora delar dolt för den unga generationen.

De höga trösklarna
Samhället är obegripligt för många unga och extra obegripligt för dem som inte har föräldrar och vänner som är inne i ett arbete. Utanförskapet blir på sätt dubbelt eller tredubbelt. Att stå utanför arbetslivet, att stå utan en föreställning av ett möjligt arbete och att stå inför uppgivenhet och resignation hos sig själv och sina närmaste blir sammantaget en mycket hög praktisk och mental tröskel för många. Om dessutom språk och kulturskillnader är svåra att hantera, om stress och minnen från tidigare liv gör sig påminda och om trångboddhet och dålig ekonomi förstärker allt detta – då staplas svårigheterna på varandra och blir till svåröverstigliga berg. Inte märkligt att vägen till snabba cash lockar.

Gör samhället begripligt
Vi måste hitta sätt att göra samhället begripligt. Vad är ett arbete? Vad innebär ansvar på en arbetsplats? Vad i ett arbete ger mening åt vardagen och vad är det som är värdefullt? Hur beter man sig på en arbetsplats? Var ligger initiativet? Vilka förväntningar är realistiska? Är ett jobb detsamma som ett arbete? Om inte, vad är skillnaden?

En ny ekonomi
Ett antal företag har nu visat intresse för Angeredsutmaningen, som jag skrev om nyligen. Det finns säkert fler sätt att koppla ihop företagsvärlden med ungdomars framtidsdrömmar. För varje människas skull, för företagens och för hela samhällets bästa är det ett ofantligt slöseri att inte ge varje ung människa möjligheter att hitta sin väg in i framtiden. Men då kommer vi att behöva förändra dagens märkliga konsensus kring oönskat och önskat arbete. Vi kan inte samtidigt se människor som kostnader och som tillgångar. En ny ekonomi kommer att växa fram, som utgår från andra antaganden.

 

Angeredsutmaningen – ett spirande gott exempel

Längst ut i glesbygden och längst ut i förorten tar de nya idéerna form. För en vecka sedan besökte jag Ransbysätter i norra Värmland och skrev om mina intryck (se länk nedan). Idag deltog jag i formandet av Angeredsutmaningen, som växt fram ur några eldsjälars och föregångares insiktsfulla arbete. Eleverna på Angeredsgymnasiet har behov av mer än bara mätbara kunskaper enligt förståsigpåares utvärderingsmallar. Eleverna behöver ofta en vidgad förståelse för samhället och sin egen roll i detta samhälle eftersom bakgrunder, förväntningar och möjligheter ser så olika ut.

Fyra exempel ur högen
När teorierna duggar tätt om hur nästa fas i samhällsutvecklingen måste se ut är det inspirerande att delta i ett möte, som helt fokuserar på genomföranden och tillvägagångssätt. Ta bara ”My Dream Now” som hittat en roll mellan företag, högskola och grundskola, där eleverna stöttas genom att få göra arbetsplatsbesök, praktik och möta verkliga människor i verkliga yrken. Eller ta den roll Medborgarskolan hittat för sin del, där man underlättar för människor och företag att kombinera kompetenser, utbildningsbehov och rekrytering på ett ansvarstagande sätt. Eller CSR Väst, som ständigt får nya medlemmar i form av företag som vill engagera sig i sociala frågeställningar, och som vill veta mer om hur de ska gå tillväga. Eller det jag själv identifierat och ser som en guldgruva för framtiden: MiljonStories, en lika enkel som verkningsfull idé som går ut på att återberätta vackra minnen från miljonprogrammet.

En gemensam tanke med olika detaljfokus
Mer eller mindre synkroniserat drar alla dessa initiativ i samma riktning och förstärker det som Angeredsutmaningen vill åstadkomma: Ett ansvarstagande från näringslivet för vårt framtida samhälle, där unga människor ses som resurser och tillgångar och där vars och ens potential tas till vara på ett för individen, för företagen och för samhället konstruktivt sätt.

Inget tal om budget
Under mötet formas nygamla idéer. Någon ser en variant på en gammal beprövad modell. Någon annan kopplar till andra erfarenheter. Bilderna adderar och stärker varandra. Mosaiken av idéer befrämjar framväxten av nya lösningar. Kreativiteten finns som en lägereld mitt i rummet. Den tycks leva av allas vårt positiva förhållningssätt. Ingen yppar de förlamande orden ”det har vi aldrig gjort” eller ”först måste vi kolla i budgeten”.

Gräsrötter och åhörare
Det handlar först om att mejsla fram bärande koncept och idéer som kan utvecklas till projekt eller pilotverksamhet. Angeredsgymnasiet har för säkerhets skull fyra rektorer, så att någon ska kunna bära initiativet framåt. En arbetsgrupp formeras. Några elever dukar upp fika och lunch. Stillsamt och självklart startar Angeredsutmaningen som ett gräsrotsinitiativ mellan skola, företag och organisationer och med en representant från det politiska styret som intresserad åhörare.

Så byggs det nya Sverige.

Länktips:
Landsbygden visar vad som är viktigt: http://christerowe.se/?p=3718

Varför sviker vi eleverna?

Jag råkar ha insyn i hur det fungerar på en grundskola i en kommun strax utanför Göteborg. Den avveckling av den svenska skolan som pågår är förmodligen en konsekvens av effektiviseringskrav i syfte att hålla kostnadsökningen under kontroll. Effekten blir att skolan töms på mänskliga resurser. De som drabbas är eleverna och i slutändan hela samhället, när stora årskullar av ungdomar blir dåligt rustade för vuxenlivet.

Böcker utan bibliotekarie
Det finns numera en lag som säkerställer att det ska finnas ett bibliotek på en skola. Tanken hos lagstiftarna var naturligtvis att hjälpa eleverna att upptäcka litteratur och annan information, som kan berika och utveckla. Motdraget från arbetsgivarens sida, kommunen, var att först dra ner på öppettider och tjänstgöring för bibliotekarien. Nyligen var biblioteket i den skola jag nämnde inledningsvis bemannat en dag per vecka. Nu har man dragit in tjänsten helt och hållet. Det säger sig självt att ett bibliotek utan en bibliotekarie snabbt blir en icke-resurs, när ingen är ansvarig och ingen har som uppgift att informera lärare och elever om vad som finns.

Bakvänt tänk
På samma skola har sedan länge mellanstadielärarna haft som sidouppgift att servera lunchen i klassrummen. Man har i ur och skur agerat vaktmästare (vaktmästaren är naturligtvis bortrationaliserad sedan länge)  och hämtat matvagnar och kört till klassrummen, där eleverna fått äta vid sina platser. Nu har matvagnarna tjänat ut och lösningen har blivit att mellanstadieeleverna äter i ”bamba”, med konsekvens att högstadieungdomarna får vänta på sin tur. Rektorn får agera kövakt och allmänt kaos uppstår. Hungriga högstadieelever köper en macka i närheten. Hur långt ska effektiviseringsivern sträcka sig?

Nästa steg
Nästa steg blir troligen att ta bort bamba-personalen helt och hållet. De ska ju bara packa upp och göra färdigvärmd mat tillgänglig. Det blir säkert billigare och effektivare att distribuera wraps eller baguetter, färdiginplastade, som eleverna kan äta stående. Då kan kommunen spara in både matsal och personal….

Så viktigt
Det vuxenvärlden under lång tid signalerat är att ”ni är inte viktiga”, ”vi satsar inte på er”, ”ni barn får acceptera det som bjuds”… För en hel del barn är skolmaten det enda ordentliga mål mat de får under en dag. Just de utsatta, marginaliserade barnen som kommer från hem med olika svårigheter behöver extra mycket en ordentlig och ordnad lunchrast, god och näringsriktig mat och ett rimligt stöd från vuxenvärlden.

Sveket
De flesta elever klarar naturligtvis skolan, köper något eller har med sig ett mellanmål. Det är de elever som har en besvärlig miljö hemma som vi sviker allra mest när vi inte låter skolan fungera. När biblioteket står tomt, lunchen blir ett kaos och lärarna stressas så att de inte hinner göra det vi bett dem göra: ge våra barn en bra start i livet. Ska det vara på detta viset?

Hopp- och hotfullt om framtiden

Igår firade min tidigare arbetsplats Ekocentrum sitt 20-årsjubileum som stiftelse. Många av de företag och organisationer som varit med under framväxten deltog i firandet. I raden av föredrag stack ett ut: det av Erik Herngren från Kairos Future som landade i frågan om teknik och livsstil i relation till förväntad förändringsbenägenhet. Inte så förvånande trodde publiken på både och: nya system och en förändrad livsstil blir framtidens lösning på klimathotet osv.

Allt är möjligt
Det är naturligtvis hoppfullt att se båda dessa lösningar sida vid sida. Vi har tekniken och systemlösningarna och vi kan ställa om vår livsstil. Allt är möjligt. Frågan är vad som behöver hända för att detta ska förverkligas? Eller om frågan är för snävt formulerad. Ser vi inte hela bilden?

6500 unga
Nyfiken tittar jag in på hemsidan för Kairos Future (som inte har med Egypten att göra utan med Grekland och begreppen kring tiden, lärde vi oss). Hittar snabbt en rapport om hur 6500 unga från hela världen ser på sig själva och sin framtid. (Se länk nedan).  70 % ser positivt på sin framtid. Men mer än var tredje tillfrågad ungdom bedömer klimatfrågan som körd enligt undersökningen. Och hela 60 % anser att samhället framtid är mörk och att samhället har blivit alltför individualiserat. Man hajar till.

Vi mot dem
För sin egen del ser de unga fortfarande ljust på framtiden, men samhället är de mer pessimistiska kring. Lägg därtill förmögenhets- och inkomstskillnader mellan och inom länder, befolkningsutvecklingen med en ökande andel äldre som ska försörjas av de solidariska trygghetssystemen, klimat- och miljöhot, energiomställningen, krigen och upplösningen i länder som Syrien, Kongo och Somalia och ett tiotal andra omedelbara hot. Fram träder en bild av multipla hot, där risken är att makthavarnas fokus på konsumtionsdriven tillväxt och konstgjord andning till det finansiella systemet bidrar till att förvärra utvecklingen. Fram träder en motsättningarnas värld. En värld där en minoritet rika förskansar sig mot hotet från majoriteten fattiga. Vi mot dem.

Action!
Det duger inte att vänta och se. Varje gång vi hoppas att utvecklingen på något märkligt sätt ska korrigera sig själv (marknaden löser alla problem säger ultraliberalerna) lurar vi oss själva. Det finns tillräckligt med underlag för att konstruktivt och aktivt bidra till att vända utvecklingen. Det är vi skyldiga våra barn och barnbarn, vi som råkar sitta på den rika sidan av gungbrädan.

Länk till rapporten:
http://www.kairosfuture.com/trender/global-youth-2013

Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

Tusentals skolbarn mobbas varje år. Under skoltid och på nätet. Fysiskt och psykiskt. Några av dem orkar inte leva. Som den unga tonåring som häromveckan kastade sig framför ett tåg. Några föräldrar till de drabbade barnen gör till sin livsuppgift att skapa meningsfullhet kring sina barns öde och ägnar all tid åt opinionsbildning i frågan. De behöver bli lyssnade till, de har gått igenom bland det svåraste man kan tänka sig.

Tydlighet
Lagstiftningen måste bli tydligare. Det måste finnas regler för kommuners och skolors förebyggande och aktiva arbete när ett mobbningsfall blir synligt. Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning. Det kan tyckas självklart. Men det räcker inte.

Straff: böter
Lagstiftningens maktmedel handlar om ekonomi. Den som bryter mot lager döms till böter. Skellefteå kommun dömdes t.ex. till 45.000 kr i böter i ett fall, där en elev mobbades i hockeygymnasiet. Inte ens ett gymnasium knutet till idrottsrörelsen klarar tydligen att hantera mobbningsfrågor på ett rimligt sätt. Det kan inte enbart bero på att lagstiftningen är otydlig.

Har vi svårt att se och värdera?
2 minuter för slashing är tydligt både som förseelse och straff, men en månad utanför gemenskapen i omklädningsrummet är uppenbarligen svårt för hockeyledarna att se sitt ansvar inför. Var ligger problemet? Har vi svårt att se och värdera det som sker? Måste vi ner på hockeynivå för att mobbningens regelbrott och straffskala ska bli hanterbar? 2 minuter för en elak kommentar på Facebook? Matchstraff för upprepade sparkar och slag?

”Så här bemöter jag andra”
Jag är övertygad om att mobbningens mekanismer måste motarbetas på flera sätt. Respekten för individen, bejakandet av att vi alla är olika, synliggörandet av varje elev är några komponenter. Men också att inte enbart tala om FN-konventioner, kristna värderingar m.m, utan även att skolan paketerar in medvetna element i undervisningen som handlar om att öva förståelse, öva empati. Detta utan att nödvändigtvis sätta rubriken ”nu ska vi öva empati” på en lektion. Bara genom att vara en förebild i sitt förhållningssätt till andra människor, med en tydlig människosyn, kan lärare sätta en standard i sitt klassrum. ”Så här är vi mot varandra”. Och inte bara lärare, även föräldrar och andra vuxna har här ett ansvar. ”Så här bemöter jag andra”.

Ett intressant pedagogiskt exempel
Waldorfskolornas arbetssätt fångar upp detta på ett intressant sätt. Genom att ständigt öva det konstnärliga uttryckssättet – barnen gör t.ex. sina egna skolböcker – övas känslan för kvalitet, övas sinnena och förmågan att analysera samtidigt som eleven skapar. De svenska waldorfskolornas existens hotas ständigt eftersom lärarutbildningen inte finansieras av staten. När det borde vara tvärtom. De skolor som lycka kombinera teori, hantverk och själsliga förmågor borde vara särskilt intressanta som modellskolor för det allmänna skolväsendet. Staten ser inte fördelen med alternativa arbetssätt och hur dessa skulle kunna berika varandra.

Elakhet
Att komma åt mobbningen som fenomen är inte gjort i en handvändning. Den handlar om attityder, värderingar, moral och etik. Lagstiftningen är maktens sätt att tolka folkflertalets syn på vad som ska vara straffbart. Om mobbning var diktaturens sätt att kuva befolkningen kunde en ändrad lagstiftning vända utvecklingen. Men i demokratier handlar mobbningen om individers och gruppers oförmåga att hantera relationer. Kan elakhet verkligen lagstiftas bort?

 

Om kunskap, värde och pris

I vår tid är det linjär utveckling som gäller. Input > output. Aktiekurser då, aktiekurser nu. Vinst. BNP. Skattesatser. Statistik. Antal tittare per program. Antal sålda ex. Tillväxt. Opinionsundersökningar med absoluta och procentuella förändringar, helst statistiskt säkerställda. Mest inkomstbringande betalstationen. Högst lön i näringslivet. Vi jämför och blir jämförda. Vilket pris vill vi betala? Vad är det värt?

Skapandet är nödvändigt
Lärandet uppstår i skärningspunkten mellan det kreativa skapandet och den bekräftade upplevelsen. Lärandet uppstår när vi gör något eget av vad vi uppfattat i vår omvärld. När vi fullföljer talserien 1, 2, 3, 5, 8, 13 …. och fyller ett tomrum med vår egen insikt blir den en användbar kunskap. Ett samspel sker mellan en begriplig upplevelse och det egna skapandet. Vi tillför ett värde till oss själva, som vi också kan dela med oss av. 21, 34, 55, 89 ….

Olika sätt att använda kunskap
Nästa steg är att göra kunskapen till en del av en användbar värdegrund. Kan vår kunskap relatera på en värdeskala till annat vi vet? Förankring i det personliga skulle man kunna kalla det. Naturlig, viktig, kunskap som vi kan plocka fram för att illustrera något vi anser. ”Den matematiska talserien ovan är oändlig. Oändligheten är svår att begripa. Därför är matematik obegriplig”. Skulle någon kunna hävda. Medan någon annan ser skönheten i matematik och geometri och kopplingen till naturens flöden. Så olika kan vi plocka upp kunskap.

Kunskapskopplingar
Vi måste anstränga oss att hjälpa varje elev i skolan att skaffa sig kunskap. För att ge var och en verktyg att utveckla sitt omdöme och hitta sin väg i livet. Det är ett enormt slöseri när våra barn inte ges förutsättningar att utvecklas och finna en utvecklingsväg som person, och i ett yrkesliv. Varje kunskapsfragment är som tentakel in i framtiden, där nya kopplingar kan ske. Det intressanta är också att det kan finna flera sanningar.

Konsumenten får inte tänka
Det är genom att upptäcka och uppleva kvalitetsaspekter som flera sanningar kan stå bredvid varandra. Marknadsmekanismerna, ivrigt påhejade av det offentliga systemets upphandlingskriterier hävdar att allt är lika. Man vill reducera konsumtionen till en fråga om pris och volym. Hur många spårvagnar vill du ha? Vad vill du betala? Vad ska en skjorta sydd i Bangladesh kosta? Skjortan? Nähä. Kvalitetsfrågorna trycks undan mer och mer och vi konsumenter förväntas enbart kunna välja styckepris, antal och möjligen leveranstid. Lösningen ligger i att i utbildningen starkt betona kvalitet, sinnesintryck och ett övande av vår förmåga att värdesätta och bedöma, gärna konstnärligt.

Värdet
Det är antagligen ett uttryck för vår längtan bort från prisfixeringen som gör TV-program som Antikrundan så populära. Vad är värdet? Vad kan den här vara värd? Värde är något annat än pris. Värdet är personligt och varierar. Tavlan på väggen hänger där hemma för att den har ett värde. Inte för att den har ett pris. Varje människa har ett värde. Det är lätt att glömma bort i vinstmaximeringens karusell.

Två perspektiv på barn: individ och struktur

För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?

Ungdomar, skolan och demokratin

Var fjärde svensk mellan 18 och 29 år tycker inte att det är viktigt att leva i en demokrati. Var femte kan t.o.m. tänka sig att sälja sin röst. Nästan var tredje anser det bra om landet styrdes av en stark ledare istället för demokratiskt.
Forskare vid Göteborgs Universitet har fått fram dessa alarmerande siffror. Se pressmeddelandet här.

Och i Sverige är staten bäst på att vara stat…
Undersökningen väcker många frågor. Allra först – hur stabilt är Sverige i relation till andra länder? Det finns sedan några år statistik och ranking över stater i världen som ”misslyckats” med sin uppgift att vara just stat. Sverige ligger i den listan längst ner tillsammans med de nordiska grannarna, dvs vi har lyckats bäst i världen. Länk till statistiken här.

Illustration till misslyckandet?
Om demokratin är starkt ifrågasatt av 25-30 % av de unga i stabila Sverige – hur ser det då ut i alla de länder som rankas som mindre stabila? Står vi inför en global förändring inom en generation, där utvecklingen kan gå precis hur bra eller dåligt som helst?
Det hoppfulla finns i ifrågasättandet av dagens system, som utgår ifrån att pengar ska tjänas på andra människors, på miljöns eller framtidens bekostnad. Det är inte hållbart. Demokratin, så som den tillämpats de senaste 100 åren, har banat vägen för ökade klyftor, ett oöverträffat resursslöseri, bristande hänsyn till människor och miljö och en konsumtionsdriven spekulationsekonomi som alla inser inte kan växa i evighet, men ingen tycks förmå förändra. Vad ska komma istället?

Skolans output
Det alarmerande finns naturligtvis i ropen på enkla lösningar, starka ledare, som ska ”lösa problemen” – säkert olika beroende på vem man frågar. Och vad har skolan för ansvar i detta? Är skolan en processfabrik, där output:en ska vara anställningsbara resurser och fogliga konsumenter som inte ifrågasätter några principer? Eller ska skolan fostra till ansvarstagande kritik, som kan stimulera samhällsutvecklingen?

Omställning
Låt oss hoppas att rapporten från Göteborgs Universitet leder till något anant än ytterligare skuldbeläggning av skolans verksamma. Det är primärt inte rektorer och lärare som är skuld till att samhället ser ut som det gör. Det riktigt intressanta är när och hur omställningen av samhället ska ske – i form av stegvisa förändringar eller i form av kollaps/revolution? Hur länge ska vi såga i den gren vi sitter på?