Hoppet med Trump

Varje reaktion väcker en motreaktion. Ett vindpinat träd får starka rötter. Förespråkare lockar fram motståndare. Det tycks vara en naturlag att krafter väcker motkrafter. När George W Bush på lögnaktiga grunder dragit in USA i förödande krig i Mellanöstern kom en helt annan president, Obama, som vältaligt och intresseväckande vände fokus på andra uppgifter. Efter åtta år med en svart president fanns uppenbarligen en önskan hos många amerikaner att ”återställa ordningen” och ”göra landet stort igen”. Det blev dags för synsätt som marginaliserats de senaste åren. Den långsiktiga förändringen av arbetsmarknad, industri och försörjningsmöjligheter, som vissa hävdar började på 80-talet med Reagan och parhästen Thatcher, och som lett fram till dagens extrema förmögenhetsklyftor, lade också grunden för det proteströstande som Trump på ett skickligt sätt fångade upp.
Trumps personliga drivkrafter och hänsynslösa retorik sammanföll med många väljares känsla av maktlöshet. Att Trump själv gjorde en poäng i valrörelsen av att han var smart som inte betalade skatt passade på ett märkligt sätt in i den amerikanska självbilden. Den som säger att var och en är sin egen lyckas smed, det går att bygga en framtid om man tar vara på de chanser som finns, inklusive att vara smart och undvika att betala skatt.

Det demokratiska partiet missbedömde hur vanligt folk skulle rösta. Ganska många kunde inte tänka sig en kvinna som ledare, en del av religiösa skäl. Hillary Clinton personifierade inte på något tydligt sätt en förnyelse som maktskiftet ofta behöver manifestera. Med Trump förstod folk att det i alla fall skulle bli någon förändring. På så sätt blev valet ett val mellan en fortsättning av den pågående samhällsutvecklingen genom Clinton eller något nytt genom Trump. Med sin mediala vana spelade Trump under lång tid på de strängar som han förstod skulle fungera. Oseriöst, vulgärt och hatiskt framförde han sina budskap på ett motbjudande sätt. Men det fungerade. Inte för att det var bra eller inom ramen för det accepterade utan för att det tydligt bröt mot den pågående utvecklingen. Som icke-politiker hade han också trovärdighet när han föraktfullt talade om ”Washington”, ungefär som andra hos oss spottar ur sig ”Bryssel”.

Demokraten Bernie Sanders stod också för något nytt men med ett helt annat innehåll. Han blev snabbt unga amerikaners hopp i en komplex värld när han stod för en mer rättvis sakpolitik och ett ansvarstagande. Det hade kunnat bli intressant med Sanders förnyelse ställd mot Trumps lågvattenmärke. Tyvärr är väl Sanders för gammal 2020 så han lär inte återkomma. Men det är en svår fråga de närmaste åren för framför allt demokraterna att fundera på vem som på ett vinnande sätt kan utmana populismen och de enkla budskapen från Trump om fyra år. Även republikanerna behöver fundera hur de ska förhålla sig till en president som vunnit valet på att gå emot många av de värden och ideal som förenar många republikaner, oavsett om det gäller ekonomiskt inflytande för storföretag, frihandelsförespråkande, eller traditionella värderingar och de starka kopplingarna till samhällets maktbas, som utgjort plattformen för många republikaners karriär genom åren.

Minoriteter av olika slag lär få det svårare med Trump vid rodret, liksom kvinnor. Högsta domstolens ledamöter lär bli mer konservativa. Främlingsfientlighet och polariseringen i samhället lär öka. Tolerans, miljö- och klimatfrågor och den globala maktbalansen lär påverkas. Det var Ryssland och Nordkorea som tydligast hoppades på en Trump-vinst i valet.

En slutsats måste bli att de goda krafterna i samhället på ett ännu mer tydligt sätt nu måste samarbeta för en sund och hållbar samhällsutveckling. Trump väcker på så sätt nya motkrafter, som inger hopp.

Gör en översyn av USA:s konstitution

Demokratin i USA kan ifrågasättas på flera sätt. Att vara fattig och ha ”fel” bakgrund innebär fortfarande en stor nackdel på individnivå. Fördelningen av inkomster och välfärdsökning sker på ett orättfärdigt sätt, osv. Men det Donald Trump visar genom att bli nominerad och genom det stöd han får är att demokratin är mycket sårbar och att mycket snabbt kan förändras.

Gör en översyn av konstitutionen
Konstitutionen är närmast helig i USA. Den får inte ifrågasättas. Ändå är det precis det som nu måste ske. För att inte demokratin ska rösta bort sig själv måste en översyn göras, där representativitet, maktfördelning och olika kontrollmekanismer står i centrum. Varför ska en president ha så mycket exekutiv makt? På samma sätt som det finns en bolagsstyrelse över en VD, bör det formella statschefsrollen troligen separeras från den exekutiva rollen. Så att procedurfrågor och konstitutionella frågor handläggs av en annan grupp folkvalda än de som har att hantera budgetfrågor, internationella avtal och lagstiftningsförslag.

Militär överbefälhavare – utan erfarenhet från det militära?
Rollen som överbefälhavare för de väpnade styrkorna ligger i´dag hos den valde presidenten. Om Trump eller någon Trump-liknande person skulle få makten över hälften av världens kärnvapen skulle världen genast bli mer osäker. Tanken svindlar vad en irrationell ledare skulle kunna åstadkomma. Korpral Hitler var lite för snabb. Tänk vad han hade kunnat åstadkomma tio år senare.

Stark ledare innebär försvagat folkstyre
Tron på den ”starke ledaren” attraherar i tider av förändring. Minns hur den franska revolutionen snabbt följdes av en enväldig kejsar Napoleon, som inte drog sig för att utnyttja det maktvakuum revolutionen skapat i och med att monarkin försvann. Och precis som andra envåldshärskare drog Napoleon själv ut i strid. När Rysslands Putin, Franskrikes LePen och brittiska UKIPs Nigel Farage säger sig ha enkla lösningar på komplexa problem hänger deras förslag ofta samman med att respekten för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter får stå tillbaka. Om Donald Trump får chansen att utöva makt i USA påverkar det hela världen och hela det samhällssystem som stegvis har formats under de senaste århundradena.

Politik på medias villkor
En delförklaring till hur det republikanska partiet kunde acceptera en kandidat som Trump hänger samman med hur den mediala bilden av politiken har blivit viktigare än politiken själv. Det är inte sakfrågorna som får Trumps anhängare att jubla – det är hans argumentationsteknik och hans framtoning. Bilden av en beslutsam och kraftfull ledare blir viktigare än vad han de facto vill åstadkomma. Hans oerfarenhet av det politiska fältet blir t.o.m. en tillgång när han svingar anklagelser mot etablissemanget, som han inte känner sig som en del av. Han kan låtsas stå på den enskilda medborgarens sida mot ”maktapparaten” och Washington”. Att han själv genom sin ekonomiska ställning tillhör en annan del av den privilegierade klassen blir en märklig motsägelse, som aldrig lyfts fram. Hans kändisskap från den mediala dokusåpavärlden gör honom på ett sätt oantastlig. Han kommer undan med att påstå vad som helst eftersom han är den han är.

Även i Sverige
Att politiken bedrivs på medias villkor är ett hot mot demokratin vi måste ta tag i även i Sverige. Tydligast märks det när Public Service-TV ordnar partiledardebatt. Istället för att låta de åtta partierna själva välja varsitt sakområde styr programledarna en stor del av programtiden till att handla om det ämne de själva tycker är mest intressant: regeringsfrågan. Som om sakfrågorna inte spelar någon verklig roll, utan bara vem som till slut väljs som statsminister. Demokratin reducerad till en slags Idol-omröstning. Det duger inte, det utvecklar inte delaktighet och förståelse för samhällets utmaningar och det blir direkt kontraproduktivt när det handlar om att skapa förståelse för de olika värderingar som partierna har som grund för sina förslag.

Media styr politiken och samtidigt har media försvagats
Vi ser samtidigt har medias makt försvagats, vilket kan verka paradoxalt. Internet möjliggör snabb spridning av lögner och halvsanningar på ett sätt som urholkar tilltron till samhället. Genomslaget för olika röster förskjuts. Hur vi ska hitta sätt att komma till rätta med denna utveckling är svårare. Men ett levande samtal måste bygga på respekt och tron på grundläggande principer som den om alla människors lika värde. Och en återställd balans där vetenskap och kritiskt tänkande ryms i varandras symbiotiska förhållande.

Motståndet får inte förändra demokratin

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så.  Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Folkomröstningar – fungerar de?

Margot Wallström uttalade sig nyligen om baksidan av folkomröstningar. Inte för att det är problematiskt att folkviljan får genomslag. Snarare, menade hon, skapar de ett debattklimat och en polarisering som splittrar snarare än förenar.

Det märkliga exemplet
Ska folkröstningar vara begripliga behöver de formuleras tydligt kring ett ”ja” och ett ”nej”. 1980 års kärnkraftsomröstning blev ett märkligt val med tre nyanser av nej: Linje 1 handlade om ett ”förnuftigt” avvecklande. Linje 2 hade en text identisk med Linje 1 men med ett baksidestillägg med flera förtydliganden. (Se tilläggstexten längst ner). Linje 3 ville avveckla på 10 år. Samtliga linjer stod bakom att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010. Linje 2, med förespråkare från socialdemokraterna och folkpartiet – t.ex. Hans Blix, som senare skulle bli chef för IAEA – fick flest röster. Moderaterna stödde Linje 1 och Centern, VPK och KDS stod bakom Linje 3. Lite märkligt att de borgerliga partierna lyckades hamna på varsin linje. Kanske tog KDS (senare Kristdemokraterna) hänsyn till att Torbjörn Fälldin var statsminister och att Centern och KDS bedrivit valteknisk samverkan i ett tidigare val för att ge Alf Svensson en riksdagsplats.

Låsning
Vi vet hur det gick. Tolv reaktorer var som mest i drift och kärnkraftsfrågan har blockerat både investeringar i förnybar energi och det offentliga samtalet. Polariseringen kring ett kontroversiellt energislag har pågått i decennier i Sverige. Så sent som i Agendas partiledardebatt 2016 hamnade energifrågan snabbt i kärnkraftsfållan, kanske just för att den är så emotionellt kopplad till ”svek” och till starka åsikter både hos politiker och hos väljare. Medierna gillar ju dessutom tydliga konfliktlinjer.

Kompromisser är nödvändiga men svårsålda
Lagompolitik för lagom kompromissande svenska och europeiska politiker är svårt att marknadsföra. Informationsflödet är så stort att det är korta, enkla och ofta överdrivna påståenden som får genomslag. Är det verkligen så vi vill ha det? Att mängden information blockerar verklig kunskap och verkligt klokt underbyggda beslut?

Chanstagningen
Vi ser nu slutspurten i britternas val mellan att gå en egen väg eller att stanna i EU. Polarisering i ett nötskal. Ja eller nej. In eller ut. Vi eller dom. I det brittiska fallet handlar det också om att regeringspartiet Tories har en inre konflikt kring EU-medlemskapet. Premiärministern, David Cameron, chansar möjligen på att en gång för alla få tyst på partikollegornas EU-skeptiska hållning eftersom det bromsar partiet och därmed regerandet. I skrivande stund är det jämnt mellan Brexit och Bremain, som de två linjerna kallas i folkmun.

Polarisering i USA
Om Donald Trump vinner republikanernas nominering och dessutom blir president i USA har vi plötsligt en helt ny situation i världen. Amerikanska presidentval liknar folkomröstningar i så motto att det handlar om att rösta på en av två kandidater. Bu eller bä. Tvåkandidatssystemet må ha den fördel att att en av kandidaterna får majoriteten av de avgivna rösterna, men i det amerikanska systemet kan det ju faktiskt bli så att den förlorande kandidaten totalt sett vinner fler röster än vinnaren. Det var ju vad som drabbade Al Gore när George W Bush vann för 16 år sedan. Dessutom är valdeltagandet ofta lågt. Förtroendet för ”makten” och ”Washington” är lågt och många tycker att den egna rösten inte har någon betydelse.

Högertrafikexemplet illustrerar svagheten med folkomröstningar
De svenska folkomröstningarna har inte varit succéartade. Vi röstade för bibehållen vänstertrafik 1955. 53 % av de röstberättigade deltog och utfallet blev:
Röstberättigade: 4 866 100
Ja: 15,5%
Nej: 82,9%
Blanka: 1,6%
Ogilitiga: 6 043
Dvs en förkrossande majoritet för att bevara vänstertrafiken. Åtta år senare tog en överväldigande riksdagsmajoritet beslut om högertrafikomläggning och ytterligare fyra år senare körde alla på höger sida. Så mycket folkvilja följdes den gången. Demonstrerade folk på gatorna? Fick vi en svekdebatt? Snarare kändes det som att Sverige närmade sig resten av Europa och kanske lades en mental grund för att så småningom gå med i EU.

Bortom ett ja och ett nej
Högertrafikomläggningen kan tyckas vara en enkel folkomröstningsfråga. Ska vi köra på vänster eller höger sida? Men frågan illustrerar att det alltid finns flera kompliceringsnivåer att ta hänsyn till. Internationell fordonstrafik, trafiksäkerhet, enhetlighet i skyltning, trafikbeteende och tillämpning av lagar är några. Avgörande var nog att den inhemska fordonsindustrin ville låta sina volymprodukter bli tillgängliga på den egna marknaden. SAAB och VOLVO lobbade nog rätt duktigt, innan ordet ens fanns, för att få den svenska marknaden att vara en del av det modellprogram man tog fram för en majoritet av sina kunder. På liknande sätt anar nog många britter att det finns en hel del komplicerade frågor som inte löser sig med ett utträde ur EU.

Ingen regel utan undantag
Schweiz är kända för sina folkomröstningar. Till skillnad från i Sverige är de i Schweiz bindande. Direktdemokrati kallar förespråkarna det. Motståndarna pekar på att det sällan är fler än 40 procent av schweizarna som röstar. Ska en tredjedel av valmanskåren besluta för de andra två tredjedelarna? Förändringar går långsamt i Schweiz och ett beslut i parlamentet kan rivas upp om en grupp medborgare samlar 50000 underskrifter för en folkomröstning…

Bergfast
Stora internationella företag och organisationer har sitt säte i Schweiz. Kanske just för att landet uppfattas som stabilt, förutsägbart och neutralt. Bergen står kvar. Här lockar inte havet med äventyrligheter och upptäckarlusta, här står bergen som påtaglig massiv illustration till beständighet och stabilitet. Och tågen går som tåget, enligt pålitlig klocktidtabell. Samtidigt finns här fyra officiella språk och en fragmentisering och en uppdelning som naturligtvis har sin bakgrund i otillgängligheten mellan dalgångarna.

Paradox?
Schweiz är redan ett uppdelat land och folkomröstningarna kan paradoxalt nog vara förenande i ett land som så tydligt består av olika delar, kantoner och språk. Man har i alla fall sina gemensamma folkomröstningar…. Så om folkomröstningar i de flesta länder blir till splittrande processer, kan det faktiskt vara så att just i det uppdelade Schweiz blir de till påminnelser om att landet har gemensamma frågor att lösa. Ingen regel utan undantag.

Länktips: Om Jo Cox http://christerowe.se/?p=7027

Tilläggstexten till Linje 2- valsedeln 1980:
”Energihushållningen bedrivs kraftfullt och stimuleras ytterligare. De svagaste grupperna i samhället skyddas. Åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse.
Forskning och utveckling av förnybara energikällor forceras under samhällets ledning.
Miljö- och säkerhetsförbättrande åtgärder vid kärnkraftverken genomförs. En särskild säkerhetsstudie görs vid varje reaktor. För medborgarnas insyn tillsätts vid varje kärnkraftverk en säkerhetskommitté med lokal förankring.
Elproduktion genom olje- och kolkondensverk undviks.
Samhället skall ha ett huvudansvar för produktionen och distributionen av elektrisk kraft. Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun. Övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning.”

Mediadrev och det tysta samhället

Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?

Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut.  Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.

I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.

Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?

Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.

Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.

Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.

Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.

Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som  svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”.  I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.

Länktips:

http://www.kulturanalys.se/aktuellt/ny-rapport-om-hot-trakasserier-och-vald-mot-konstnarer-och-forfattare/

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande

Politiken har blivit moralisk

En av de mest delade texterna i dessa dagar kommer från en journalist i USA, som skrivit ett öppet brev till Donald Trump, den kandidat som just nu leder kapplöpningen till presidentposten på den republikanska sidan. Journalisten, Brandon Stanton, skriver (länk se nedan) ”att jag har insett att ett ställningstagande mot er (Trump) är inte längre ett politiskt ställningstagande. Det är ett moraliskt.”  

Ni är den ni är
Stanton beskriver hur Trump glatt uppmuntrar till våld och erbjuder sig att betala de bötesstraff som hans anhängare kan tänkas drabbas av när de utövar våld å hans vägnar. Stanton radar upp de otaliga övertramp dollarmiljardären gjort sig skyldig till och drar slutsatsen att det är inte befolkningarna i fjärran länder som står för hatet, det är Trump själv. Texten avslutas med att slå fast att ”ni har uppmuntrat fördomar och våld i jakten på personlig makt. Och även om era ord tveklöst kommer att förändras de närmaste månaderna, kommer ni alltid att förbli den ni är.”

Den splittrande ekonomin driver fram revanschlustan
Det skrivs mycket om Donald Trump i dessa dagar. Många försöker analysera och förstå vad som händer. Det som sker i USA under primärvalskampanjen återspeglas tydligt i medias rapportering. Därför blir genomslaget så stort. Donald Trump bryter medvetet både till form och innehåll mot gängse politiska regler. Han har inget egentligt program, ingen sammanhängande politik. Han fångar upp och förstärker de stämningar som uppenbarligen finns hos många amerikaner. En slags revanschlusta, en trötthet på att ingenting tycks bli bättre. De rika blir rikare, det kommer fler immigranter som ska ha någonstans att bo och som letar jobb. I en polariserad ekonomi där makt, inflytande, livsbetingelser och den så omhuldade amerikanska drömmen blir alltmer avlägsen för många amerikaner finns ett gensvar för de förenklade budskapen, för skuldbeläggandet, för rasismen och hatet. Tyvärr ser vi liknande tendenser även i Europa.

EU försvagas – man gjorde inte grundarbetet tillräckligt noga
EU är satt under press. Det har hela tiden funnits ett underskott när det gäller EU:s legitimitet och folkliga förankring. Vanliga medborgare har inte upplevt att man har förståelse för EU:s politiska, ekonomiska och administrativa system. Medlemsländerna har haft olika tradition och historia. Det talas om ”Grexit” och ”Brexit” som om de vore idrottsgrenar på någon gala. Politisk rapportering som underhållning. Läget är betydligt allvarligare än så. I några länder begränsas de demokratiska fundamenten och i praktiken de mänskliga rättigheterna när politiken ger sig in i rättstillämpningen och börjar styra och kontrollera media. Synen på vad som är ett fritt och demokratiskt samhälle glider isär mellan medlemsländerna.

Nationalismen bygger murar
Missnöjespartier och nationalistiska partier finns i alla Europas hörn. I Grekland finns ett öppet nazistiskt parti. I ett par av våra nordiska grannländer sitter partier ”till höger om högern” i respektive finländsk och norsk regering. I Tyskland hade nyligen AfD stora framgångar i några delstatsval.

Inga mer övertramp
Vi har ett val. Varje dag kan vi välja att ta ställning. Vi kan stödja personer, nätverk eller partier som vi anser bär på lösningar för framtiden. Vi kan välja att lyssna till hatets och konflikternas budbärare. De som ser lösningar i ett tydligare ”vi och dom” och där underförstått ”vi” ska segra över ”dem”. Vi kan låtsas att hat och hot på nätet inte är på riktigt. Vi kan blunda för övertrampen, vi kan låta bli att ta ställning. Eller så kan vi välja att stå upp för det som kännetecknar ett modernt, humant och rättvist samhälle.

Inga mer över-Trump.

Länktips: https://www.facebook.com/humansofnewyork/posts/1207382856002479

 

Diskvalificerar vi vårt eget omdöme?

Både de enkla lösningarna och de mest avancerade tycks ha en sak gemensamt – att låta oss slippa ta ansvar. Mina två exempel handlar om politiken respektive tekniken i samhällsutvecklingen.

Så skönt att slippa ta ansvar
Visst är det lockande med politiska ledare som har enkla lösningar på all världens problem och orättvisor. Genom att använda härskartekniker och låta kraftfull får en populist som Trump det att framstå som enkelt att krossa fienden och att kasta ut utpekade grupper. Väljarna lockas av enkelheten i budskapet. När Trump får bestämma så slipper var och en ta ansvar. Och skulle det gå snett kan de ju enkelt skylla på den person de just valt. Det är underförstått att Trumps väljare senare kan skylla på ledaren. Vi har sett det förut, när ledare med förenklade budskap skaffar sig det manöverutrymme de behöver. Lite av samma revanschkänsla, lite av samma ”så bra att någon äntligen gör något åt min situation”.

En anledning: Bristen på visioner
Och så det typiska skuldbeläggandet. Det är någon annans fel att situationen är som den är. Det är inte jag som behöver ta ansvar för min situation, jag kan med rätta skylla allt på en utpekad grupp. Fenomenet återkommer i många länder och tycks hänga samman med det nya utanförskap som har med livsstil, utbildning, ekonomi och social situation att göra, men också bristen på visioner. I nedskärningarnas och effektiviseringens tid krymper resurserna och därmed vars och en andel av kakan. Så minskar tilltron till samhället. Den gemensamma bilden av vad samhället egentligen är försvagas. Det blir lätt att framställa sig som ett offer för omständigheter och att de som har makt, pengar och inflytande inte bryr sig om helheten. Att vända utvecklingen på privat eller generell nivå känns hopplöst. Grogrunden för populism är lagd.

Teknikutveckling: Nu behöver vi snart inte hålla i ratten
Även de mest avancerade tekniska lösningarna svarar upp mot vår önskan att slippa ta ansvar. Alla biltillverkare, och ett antal andra företag med globala ambitioner, arbetar just nu intensivt med det som kallas självkörande eller autonoma fordon. Volvo ligger långt fram, men Toyota har flest antal patent, tyskarna ligger i, liksom företag som Bosch, Google och Apple, som vill kapa åt sig marknadsandelar av den nya marknad med hårdvara, program och system som förväntas uppstå när våra fordon kopplas upp mot nätet, blir hel- eller halvautomatiska i sin manövrering och fordonen ger förare och passagerare möjlighet att göra något annat än att hålla i ratten.

De svåra sekundsnabba valen
Riktigt intressant blir det ju när de självkörande bilarna tvingas göra svåra avvägningar. Om en kollision är omöjlig att undvika: är det då bättre att köra i diket själv eller att köra in i framförvarande fordon? Är det ur programvarans perspektiv bättre att skada fordonet eller att chansa genom en undanmanöver som kan gå bra, men som också kan riskera livet på passagerarna? Är det bättre att köra på en barnvagn än en cyklist eller tvärtom? Det kan vara skönt att kunna skylla på tekniken i sådana svåra valsituationer. Men är det en utveckling vi önskar?

Så skönt…
Det tycks som om vi på flera plan vill slippa ta ansvar. Den starke ledaren ger oss en känsla av bekvämlighet. Ingen behöver ta ställning. ”Han har ju skaffat sig en stor förmögenhet, så han måste ju veta hur man får folk att göra som han säger. Han bygger en mur mot Mexiko och gör Amerika stort igen….”
Och nog kan det vara lockande att slippa ta ansvar för bilresan. ”Nu slipper jag se upp för alla klantskallar i trafiken. Bilen sköter transporten och själv kan jag kolla epost och läsa det senaste…”

Vad är det att vara människa?
Vi som vuxit upp med TV-debatten om burken som skulle fördumma en hel generation kan nu se fram emot en liknande debatt – den om hur vi tycks dras mot lösningar som diskvalificerar vårt eget omdöme. Visst är teknik bra, men inte om den reducerar människan till en passiv konsument utan egen kunskap, utan moral och utan vilja eller förmåga att förverkliga några drömmar.