Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Den nya ekonomin måste tänka på helheten

Det är en motsägelsefull tid. Allt fler inser allvaret med klimathotet, hoten mot ekosystemen och hoten som vår ansvarslösa hantering av plaster och kemikalier utgör. Samtidigt sitter makthavare och förnekar sambanden mellan vår livsstil och nämnda hot. Förnekarna finns överallt. Inte bara i Vita Huset där en trump-nisse tagit plats.

Flyget
På fullt allvar skryter företrädare för både näringsliv och politik om hur flyget ska öka från både Arlanda och Landvetter. Den heliga tillväxten får inte ifrågasättas. Och med tillväxt menas den traditionella tillväxten, som inte inkluderar de långsiktiga effekterna på förutsättningarna för all mänsklig verksamhet. Anders Wijkman twittrade nyligen en kommentar om satsningen på Arlanda-flyget:
”Schizofrent! En lång artikel om tredubbling av flygtrafiken fr Arlanda. Men inte ett ord om klimatpåverkan. Hur tänker journalisten? Inte alls?! Arlanda bygger ut – siktar på 70 miljoner resenärer.”
(Se länk nedan till SVD-artikeln som helt blundade för klimatperspektivet på en tredubbling av flyget).

Bryr vi oss om framtiden?
Sansade människor upprörs över en blygsam flygskatt samtidigt som de gladeligen lägger tusentals kronor per år åt att resa till populära turistmål – eftersom det är så billigt (!). Jag får inte detta att gå ihop. Hur kan vi samtidigt vara oroliga för klimatförändringarna och protestera när våra folkvalda vill införa styrmedel som vrider utvecklingen åt rätt håll? Hur kan några tior i klimatskatt vara avgörande för framtiden när kostnaden motsvarar priset för en Cafe Latte eller två i väntan på att flyget ska lyfta? Förnekelsens eller motsägelsens tid är över oss.

Bygg de cirkulära stödstrukturerna
En del av lösningen finns i att göra det attraktivt att välja tjänster och upplevelser i stället för konsumtion av traditionellt slag. En annan och mer genomgripande förändring är att vi måste forma en ekonomi som i mycket högre utsträckning bygger på återbruk. Men denna ekonomi kommer inte igång av sig självt. Det kommer att behövas stödstrukturer på flera nivåer och att vi blir bättre på att ta tillvara idéer och entreprenöriella förslag från olika håll. Tricket är att allt som idag klassas som avfall måste få en chans att värderas som en råvara eller en komponent i ett cirkulärt flöde. Värdekedjan måste kopplas ihop och i varje steg måste någon se en ekonomisk möjlighet i uppgraderingen eller omdefinitionen av avfall till resurs. En sund och hållbar cirkulär ekonomi, som dessutom inkluderar långsiktiga sociala åtaganden måste tillåtas växa fram vid sidan av den traditionella ekonomin. Steg för steg kan en hållbar ekonomi komma att ersätta den rådande. Sker omställningen alltför drastiskt kan den orsaka stora problem på flera nivåer.

Gräsrotsbaserad tillitsekonomi
Ett bekymmer är att vi idag lever i en skuldekonomi. Fastigheter och tillgångar belånas och pengar skapas på så sätt ur ingenting. Spekulationsekonomin spiller över i den reala ekonomin och möjliggör konsumtion som vi lånat oss till. De flesta länder har stora statsskulder och underskott i budgeten. Dessutom växer klyftorna mellan fattiga och rika. Även ur detta perspektiv är det viktigt att bygga en ny ekonomi som utgår från det som i alla tider möjliggjort den mänskliga civilisationen, vår förmåga till samarbete och tillit till varandra. En ny win-win-baserad delande-ekonomi är en viktig pusselbit i detta nya, som jag hoppas kan växa fram under 2018.

Länktips:
https://www.svd.se/arlanda-bygger-ut–siktar-pa-70-miljoner-resenarer

There is no profit on a dead planet…

Tillväxt är ett komplicerat begrepp. Det har under lång tid används i politiska och ekonomiska sammanhang för att beskriva ett önskat normaltillstånd. Med ständig tillväxt på några procent garanteras samhällets positiva utveckling, med ständig tillväxt genereras det kapital som kan användas för att bekosta välfärdens (ökande) kostnader, möjliggöra investeringar osv. Vi har tom en statlig myndighet som heter Tillväxtverket, liksom för att stadfästa hur fundamental tillväxten är. Tillväxt har blivit något av ekonomins axiom, som inte får ifrågasättas.

Avigsidor och feltänk
Samtidigt är det fler och fler som vill diskutera tillväxtens roll i det hållbara samhället. Några skjuter in sig på det orimliga i att i all oändlighet kunna utvinna jordens begränsade resurser av fossil energi, ändliga råvaror som metaller och ekonomins oförmåga att värdera produktionens avigsidor och dess konsekvens: avfall. Man menar att vi måste sluta tänka linjärt och börja se ekonomin som ett kretslopp. I naturen finns inget avfall. Andra pekar på den orimliga förmögenhetsfördelning som dagens system förstärker.  Några kritiker lyfter fram behovet av andra sätt att mäta, inspirerade av Bhutans lyckoindex, Gross National Happiness Index.

BNP är som en hastighetsmätare – den säger ingenting om riktningen
Att BNP, bruttonationalprodukt, blir ett missvisande tal på hur ”bra det går” är fler och fler ense om. BNP säger ingenting om hur vi förvaltar de resurser som samhället vilar på, naturresurser, dricksvatten, odlingsmark mark, nyttiga skogsmarker, biologisk mångfald, ett levande hav, social utveckling etc. Tvärtom visar de många larmrapporterna om klimat- och miljöproblem på svagheten med det rådande systemet. BNP säger ingenting om hur sårbara vi är som samhälle eller hur bra människor, djur och natur mår. BNP indikerar hur ekonomin totalt sett utvecklas men inte konsekvenserna eller riktningen.

Happy Planet Index
Insikterna börjar sippra in till världens ledare och till företagsledare med ansvarskänsla. Något slags kvalitetsindex på hur samhället utvecklas behövs som komplement till BNP. En brittisk tankesmedja har sedan flera år utvecklat och använt Happy Planet Index (HPI) för att väga samman tre parametrar: förväntad livslängd, upplevt välbefinnande och förmåga att leva inom miljöns ramverk. I jämförelse med Bhutans 33 indikatorer och 9 huvudkategorier känns HPI relativt förenklat som modell. Men att försöka mäta framgång på ett annat sätt än BNP måste ändå anses som en framgång i sig.

En värdeskapande ekonomi
Göteborgs-Postens Gert Gelotte kommenterar i en krönika i dagens GP att ”Miljöpartiet vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.” Ett ”stollebeslut” kallar han det. Märkligt nog ägnar Gelotte en stor del av sin krönika åt att beskriva just de alternativa och värdefulla komponenter i ekonomisk utveckling som tillväxtkritikerna brukar lyfta fram: möjligheterna med att kapitalisera på kunskapsinnehållet, på att öka värdet av det vi producerar, möjligheterna att återanvända och återvinna i en cirkulär ekonomi….

Kommentar: Nya ägarstrukturer och livslängd
De parametrar som verkligen kan göra skillnad i en cirkulärt uppbyggd ekonomi är ägandet och livslängden. När producenten fortsatt äger sin produkt uppstår viktiga incitament att förlänga livslängden på en producerad vara, vilket minskar trycket på uttag ur jordskorpan etc. Det nämns inte i GP-artikeln.

Först skapa problem, sedan – eventuellt – åtgärda dem…
Men ändå. Trots insikten om att BNP-tillväxten inte mäter att maten är hälsosam eller om bina kan samla pollen och nektar utan att dö av bekämpningsmedel landar Gelotte i en konventionell slutsats: Först lite traditionell tillväxt, sedan kan vi upprätthålla ”sådana (kvalitets-) värden”. Först skapa problem, sedan – i bästa fall – åtgärda dem. Just detta synsätt, att frambesvärja BNP-tillväxt till varje pris är ju det som orsakat många av dagens stora kriser! Även om ekosystemen skövlas och samhället utvecklas i fel riktning får tillväxten inte ifrågasättas.

Att synliggöra de verkliga kostnaderna
Naturligtvis behöver vi även i den hållbara ekonomin generera överskott, skatteintäkter och en växande kaka som går att fördela på ett rättvist sätt. Skillnaden är att i en hållbar ekonomi synliggörs de verkliga kostnaderna, så att dagens suboptimering upphör eller i alla fall kraftigt begränsas.
There is no profit on a dead planet, som någon sa. Kanske var det en stolle?

Länktips:
GNH-Index, 6 min med Per Gahrton i Sveriges Radio: Om Bhutan, BNP och en västvärld som inte fattat någonting…. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5831522
HPI: http://www.happyplanetindex.org/about/
Ledarkrönika av Gert Gelotte i GP: http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.2388676-gert-gelotte-utan-tillvaxt-ingen-valfard

Varför tillväxt? – Om behovet av nya sätt att mäta

Studentföreningen HASS*), har under ett års tid ordnat seminarier och föredrag på temat ”Varför tillväxt?”. Man har haft ett flertal kunniga och lärda personer på besök. Den 10 oktober 2013, som en del av Handelshögskolans Hållbarhetsdag, en obligatorisk dag för förstaårsstudenter, fick HASS ansvaret för en del, där professor Ola Olsson och författaren och tidigare europaparlamentarikern Anders Wijkman diskuterar tillväxtbegreppet, BNP och hur vi borde se på dessa frågor.

200 dollar
Ola Olsson forskar en hel del på Afrika och nämnde särskilt Darfur och Kongo. I de fattiga länderna, där årsinkomsten per capita kan stanna vid 200 USD, är tillväxt en livsnödvändighet. Förutsättningarna är så otroligt olika i vår del av världen och i de fattiga länderna, vilket är lätt att glömma bort. Flera av länderna sitter samtidigt på stora naturtillgångar och mineraler.

Oljepriset
I väst har vi vant oss vid billig energi. Anders Wijkman nämner att ett oljepris på 130 – 140 USD per fat olja skulle bromsa världsekonomin. Den rika delen av världen är så beroende av olja att ett så högt oljepris skulle få stora konsekvenser för världsekonomin. Idag kostar oljan cirka 110 USD per fat. Att ett ännu högre oljepris skulle vara gynnsamt för EU:s ekonomier hävdar professor von Weizsäcker, som på god tyska förklarar varför i ett Youtube-klipp. Länk se nedan.

Ökad BNP = fler jobb
Ola Olsson beskriver vår användning av BNP som liknande om vi skulle använda Celsiusskalan för att bedöma hur mycket det regnar. Dvs BNP mäter en sak, den ekonomiska volymen, producerat, konsumerat och investerat i ett land. Men BNP missar sidoeffekterna, hur olika ekonomiska aktiviteter påverkar naturens resurser, ekosystemen och gratistjänsterna, sociala förändringar, sjukdom, utbildningsnivå etc. Oftast, påpekar Ola Olsson, innebär ökad BNP att arbetslösheten minskar. Det omvända finns det inga belägg för. Det är detta politikerna avser med begreppet ”tillväxt”, att det ger fler jobb.

Två klick till fakta
Frågan är om vi kan använda andra mått än BNP för att mäta en bra utveckling. Anders Wijkman är negativ till en ”grön BNP”, där det sätts kronor och ören på t.ex. ekosystemtjänster och att BNP justeras utifrån dessa belopp. Allt kan inte värderas i pengar, menar han. Inte heller Bhutans ”Happiness index” är enkelt att använda. Ola Olsson påpekar att SCB sitter på fantastiska indexserier, som skulle kunna användas för att åskådliggöra hur utvecklingen ser ut i landet. Och dessa uppgifter är bara två klick bort, som han påpekar.

Styrinstrument och konsumtion
Vi behöver en skatteväxling, säger Ola Olsson, och kanske andra och fler styrinstrument för att vända utvecklingen. Och glöm inte att det är ekonomer som tar fram de hjälpmedel och lösningar som nu används. Vi behöver även en annan konsumtion, mer av cirkulär ekonomi, säger Anders Wijkman och tar exemplet från dator- och mobilindustrin, där ett års längre användningstid per produkt skulle halvera resursanvändningen i den branschen.

Kortsiktigheten
Kortsiktigheten i både politik och näringsliv är förödande, säger Anders Wijkman. I USA sitter en kongressman i två år. Det gör att finansieringen av nästa valrörelse startar omedelbart när kongressen är vald. Det säger sig självt att industrins inflytande blir stort. Det är stort även i lobbyisternas Bryssel, nämner Anders, och pekar på det kompakta motståndet mot REACH från tysk kemiindustri. Det är dags för de nya vinnarna, de nya företagen, att ta plats och påverka framtidens villkor. Lobbyverksamheten i t.ex. Svenskt Näringsliv styrs av de gamla vinnarna, säger Anders.

Aktiva medborgare – dygnet runt?
Större aktivitet från medborgarna är viktigt för demokratin, säger Anders. Det är dags att lyfta fram andra värden som hälsa, meningsfullhet och andra sociala indikatorer. Samtidigt påpekar Ola hur många som idag arbetar mer än 40 timmar, som tar med sig arbetet hem, som läser mejl på fritiden osv. Vi är långt ifrån en diskussion om 35-timmarsvecka.

Vi behöver, är min slutsats, arbeta fram några nyckeltal eller index, som visar hur samhället mår och som bättre fångar ambitioner och visioner kring vart vi är på väg. Vi behöver veta om solen skiner eller om det regnar, om vinden blåser eller om det är risk för halt väglag. Bara temperaturangivelse (BNP) för att föra Ola Olssons liknelse vidare, räcker inte.

*) HASS = Handels Students for Sustainability, är en studentförening/nätverk vid Handelshögskolan i Göteborg bestående av en aktiv grupp ekonomistudenter, som ställer de frågor som måste ställas. HASS samarbetar med tankesmedjan Global Utmaning kring flera av de event som genomförs. HASS finns på Facebook: https://www.facebook.com/HandelsStudentsForSustainability

Länktips: Intervju med Professor Weizsäcker, 2 min tysk språkkurs. Professor Weizsäcker förklarar bland annat varför vi måste hoppas på att energi blir dyrare, något som påskyndar utvecklingen av förnybara energislag. Vi kan t.o.m. bli rikare på dyrare energi genom att arbete görs billigare och energi dyrare. Istället för att skicka miljarder Euro till Saudiarabien varje år för en allt dyrare olja kan vi satsa på egen produktion av förnybar energi.

Bortom tillväxten

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.