Lyssnade till Leyla Acaroglu – ett tag

Med ganska stor förväntan slår jag mig ner på Världskulturmuséets stora inomhustrappa för att se och höra Leyla Acaroglu (uttalas inte som det stavas). Leyla utsågs förra året av FN-organet UNEP  till ”Champion of the Earth” och ska enligt förhandsinformationen tala om systemtänkande för förändring i cirkulär riktning. ”Övergången till cirkulär ekonomi kräver nya tankar där system … måste stå i fokus”, heter det också. Intressant, tänker jag, och tar plats.

Disruptive design
Leyla Acaroglu är född i Australien och bor numera på en gård i Portugal och ibland i New York, får vi höra. Hon talar en tydlig men snabb engelska, något som hon ber om ursäkt för i början. Flera av hennes budskap sjunker in. Förändring är det som pågår hela tiden. Ändå är förändring svårt. Ingen dag är den andra lik. Samtidigt är verklig förändring svår att ta till sig och att bejaka. Hon talar om ”disruptive design” som något av ett kännetecken för det hon vill lansera och få gehör för på olika sätt. På svenska kanske disrupt skulle översättas bäst med upplösa eller söndra – någon exakt översättning hittar jag inte just nu. Det hon tycks vilja komma åt är att vi måste se bortom de strukturer vi har idag och se systemen på nya sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Bara för att vi som människor valt att organisera samhället på ett visst sätt är det inga naturlagar som bestämmer detta.

Barriär
Redan efter en kvart av föredraget känner jag en stigande irritation. Leylas sätt att överdrivet snabbt förklara det hon vill ha sagt stör eftersom det minskar publikens möjlighet att både lyssna, förstå och inse vad hon säger, än mindre reflektera över om vi håller med eller inte. Formen blir viktigare än innehållet. Tanken är väl att vi ska imponeras av hennes entusiasm och påtagliga engagemang i frågorna och ryckas med i en närmast religiös hänförelse över så mycket klokskap på kort tid. För mig leder hennes framträdande till motsatsen. Ju mer av denna överspeedade presentation jag tar del av, desto mer känner jag olust, trots att innehållet intresserar mig. Att bryta våra konventioner och att se på världen med nya ögon är en viktig del av den förnyelse vi står inför. Men Leylas kombination av sälj-pitch och väckelsemöte blir för mig en barriär snarare än en väg till ny kunskap.

Synd
Jag väljer att gå efter tre kvart, när Leyla försöker få publiken att göra egna kopplingar mellan problem och lösningar på ett innovativt sätt. Jag gillar innehållet, men störs av formen. På vägen hem funderar jag på varför och inser att alltför mycket fokus fick läggas på att hänga med i det hon sa och att jag därmed fick för lite tid att begrunda och förhålla mig till alla hennes påståenden. Kvantiteten tog över kvaliteten. Trots att jag egentligen håller med om mycket av det hon sa kände jag en olust inför sättet det förmedlades på. Jag vill få möjlighet och tid att koppla in hennes tankespår i de redan befintliga kunskaper och minnen jag har. Den forcerade framställningen blockerar den processen. Jag är övertygad om att jag inte är ensam om den reaktionen.

Yta och innehåll
På ett generellt plan är avvägningen mellan yta och innehåll alltid intressant. I nyhetsflödet är det de lockande rubrikerna och spetsiga formuleringarna som får oss att klicka oss vidare. Paketeringen styr våra val. Gammelmedia håller fortfarande till viss del fast vid en förvald meny av nyheter, men inleder ju numera oftast med ett antal korta rubriker: ” I kvällens Rapport …” för att hålla intresserade kvar vid sändningen.

Självmål
Det paradoxala blir med Leyla Acaroglus presentation att just det som hon vill att vi ifrågasätter – traditionell paketering och någon annans förvalda systemvy – samtidigt blir hennes eget självmål. Eftersom hon väljer en så styrd presentationsform, där vi som publik reduceras till icke-reflekterande receptorer, blir hennes framställning ett exempel på det som hon säger sig vilja motverka. Det är synd. För bakom fasaden av många ord och ett synligt engagemang finns ett antal kloka budskap, som nu inte riktigt landade.

Den som vill fånga upp hennes idéer kan kolla https://www.leylaacaroglu.com/

Framtidsoperatören och systemperspektivet

Svenska Mässan i Göteborg ligger centralt i staden och det är något man aktivt använder när mässor och konferenser ska säljas in. Under de stora evenemangen höjs hotellrumspriserna rejält. Bokmässan är ett 30-årigt fenomen och under året genomförs flera fackmässor med uppenbart gott resultat. Nyligen var jag på Scanautomatic Processteknik. Inte för att jag kan branschen, utan just för att jag inte kan branschen.

Att scanna en bransch
På en dryg timme hinner man se mycket. Kända varumärken, vad företagen anstränger sig att sprida av budskap och profilering, vad besökarna tycks intresserade av och mycket mer. Ofta försöker jag titta på de montrar som inte är placerade i de optimala lägena. Där man kan hitta morgondagens teknik, kanske uppstartsföretag, eller verksamheter som inte ens är företag. Så var det även denna gång.

En ny app
Framtidsoperatören kallar de sig, några forskare från Luleå och Chalmers som på en direkt fråga primärt inte ser sig som företagare, utan just som forskare. Jag förstår vad de utvecklat och visar upp i sin monter, och inser hur snabbt utvecklingen rör sig. Forskarnas app fungerar som en generell docknings-, rapporterings- och kommunikationsenhet. Istället för att leta rätt på manualer, pärmar eller instruktioner, finns allt tillgängligt genom app:en. Tänkt för industrin, gruvor, processindustri m.m. men jag frågar om de tänkt på andra branscher – hemtjänsten, sjukvården etc, där tillgänglig information kan öka säkerheten och förkorta den tid det tar att kontrollera uppgifter. Forskarna tänker sig nog ändå att det är i industrin som denna lösning passar bäst.

Systemnivån
Frågan är hur synergier mellan olika samhällsområden bäst tas till vara. Om industrin ser nyttan med en produkt – vem ska säkerställa att möjliga och samhällsnyttiga synergieffekter tas till vara? Och vem ska bevaka systemperspektivet så att nya produkter och lösningar bidrar till att helhetslösningarna inte blir utvecklingsmässiga återvändsgränder?

Länktips: http://framop.blogspot.se/p/om-projektet-about.html

Hur vårdar vi idéerna?

När vi ska ställa om samhället i en hållbar riktning tvingas vi ifrågasätta mycket av de befintliga strukturerna. Är detta hållbart? Har vi ett hållbart företag? Vad behöver vi ändra för att bli mer hållbara? Förstår våra kunder vad det innebär när vi förändrar affärsupplägget? Är det rent av kunderna som kräver förändringen? Men det är inte enbart på företagsnivå som omställningen blir komplicerad att analysera, bedöma och genomföra. Ännu svårare är det att verkställa systemskiften.

Födelseprocessen
Jag ägnar mycket av min tid åt att se möjligheter och samband som skulle kunna möjliggöra ett strukturellt förändringsarbete. Ibland glimmar det till ett guldkorn i all sand. En möjlighetsfönster öppnas och olika incitament och motiv sammanfaller för att forma något nytt. Det är en innovationsprocess i sig att identifiera ögonblicket och de roller olika aktörer kan ha för att fylla en idé med konkreta handlingar.

Svårigheter
Ofta är det dessutom så, att ju tydligare möjlighetsfönstret står på vid gavel, desto fler verksamheter blir involverade och desto svårare blir det för alla att komma överens om vad som egentligen ska göras och av vem i vilken ordning. Att fortsätta som förut finns ju alltid som alternativ, både billigare och enklare i de flesta fall. Att tänka nytt är sällan enkelt.

Tidsfaktorn och projektifieringen
En bra idé behöver bearbetas länge av flera olika intressenter innan den kan föras framåt i nästa steg. Samtidigt som det innebär att olika förväntningar och motiv för att bejaka idén gör det svårt för alla att enas. Tidsfaktorn spelar in och plötsligt är möjlighetsfönstret inte lika öppet. Hur bekrivs en idé så att den passar in i ett projekttänkande? Vilka perspektivförändringar innebär en ny paketering? Är det fortfarande samma idé som alla kan samlas kring?

Hur vårdar vi de nykläckta idéerna?
Generellt bör alla fråga oss hur vi vårdar de ömtåliga och nykläckta idéerna, så att de får en chans att spela roll. Var ska idéerna samlas, hur ska de utvärderas och av vem? Och vad är det vi missar på grund av svårigheter att transformera idéer till verksamhet? Passivitet och slentriantänkande är innovationens värsta fiende – inte motstånd.

Lösningen är på nästa nivå

Kriserna vi står inför hänger ihop. Ett överutnyttjande av resurser (mänskliga och naturens), en snabb exploatering av högvärdig fossil energi, ett hänsynslöst utnyttjande av ekosystemtjänsterna, kortsiktiga vinstintressen på en frisläppt finansmarknad, klimatkonsekvenser av vår oreflekterade förbränning, okontrollerad skövling av skogar, okontrollerat överfiske av havens resurser, oreglerat kretsloppstänkande med förödande resultat för fiskar och fåglar, ett jordbruk med övertro på handelsgödsel och skadebekämpande onaturliga ämnen, ett köp-och-släng-samhälle utan dess like och en samhällsekonomi som förutsätter ökade ansträngningar i samma stil … visst har vi ett antal kriser att hantera. Och fler ändå…

Sträva efter att lösa problemen synkront
Men så länge vi tror att vi kan vända utvecklingen, så länge lösningarna finns eller skymtar runt hörnet så länge måste vi sträva efter att rida utvecklingen rätt. Samtidigt.

Det finns alltid en högre nivå
Ett sätt att förhålla sig är att i samband med identifikation av ett delproblem på vardagsnivå och i samband med att vi på bästa sätt försöker åtgärda problemet samtidigt lyfter blicken en eller två nivåer. Varje problem och lösning hänger ju ihop med verkligheten på minst ett sätt. För att säkerställa att vi inte missar något blir det viktigt att se sammanhanget, helheten. Systemnivåerna över problemnivån blir de nivåer vi måste behärska för att säkra att dellösningen inte orsakar nya problem eller förvärrar något annat.

Begränsningar: tid, kunskap, ansvar, ekonomi
Det är inget nytt. Einstein sa något åt det hållet, att det inte går att lösa ett problem på samma nivå som det uppstått. Ganska logiskt. Samtidigt har vi svårt att åstadkomma detta. Ibland för att ansvarsområden och befogenheter är beskurna. Ibland för att kunskaper saknas. Ibland för att det är bråttom eller för att det kostar för mycket.

Den egna begränsningen
När det ropas på ”modiga beslutsfattare” är det nog väldigt ofta just detta som saknas. Modet att inse att den egna kompetensnivån inte räcker till. Att någon annan behöver säkerställa att dellösningen passar in i helheten.

Motsättningar
Riktigt komplicerat blir det när två enskilt positiva lösningar ställs mot varandra. Genomförs den ena sker det med automatik på bekostnad av den andra. Den ständigt återkommande vargdebatten kan illustrera ett dilemma åt detta håll. Vi vill skydda vargen samtidigt som djurägare och renskötare lider svår skada av vargens härjningar. (Och just till detta dilemma finns naturligtvis tänkbara lösningar som att staten (vi alla) går in och ersätter djurägare och samebyar för dödade djur). Ett annat infekterat beslutsområde är vindkraftsetablering kontra naturupplevelse eller störningsfri boendemiljö. Just i sådana fall är det de överordnade perspektiven som kan vara vägledande. Inte lätt, men nödvändigt.

De tvådimensionella myrornas paradox
Ibland tänker jag på oss människor som tvådimensionella myror som kryper omkring på ett tredimensionellt klot. Vi går bevisligen åt olika håll, men kommer ändå tillbaka till där vi var. Och vi förstår inte hur det kan gå till. De tvådimensionella myrorna ser inte den tredje dimensionen. Vi måste förstå att lösningen ligger på nästa nivå.