Frågan är hur det känns

Sportjournalister är bra på att ställa frågor av typen ”Hur känns det nu?”. Och svaren blir ofta relativt förutsägbara. Efter en vinst känns det bra och efter en förlust är det mer negativa svar som kommer från de aktiva eller deras ledare. Jag tänkte på sportjournalisternas metod när jag såg Aktuellt häromdagen.

Hur hade svaret blivit?
Vad skulle hända om Aktuellts journalister ställde den frågan till politiker som just gett ett besked som innehåller både en positiv och en negativ dimension? Ulf Kristersson (M) gav beskedet att man föreslår sänkt bensinskatt. Det finns säkert en kategori svenskar, som ser beskedet som positivt. Men Greta-generationen av unga människor, som ser klimatfrågan som vår tids stora ödesfråga, är troligen mer negativa till beskedet, eftersom lägre pris alltid ger mer konsumtion och därmed mer CO2-utsläpp. Den intressanta följdfrågan till moderatledaren hade kunnat ställas av en sportjournalist just mot bakgrund av ett års fredagsprotester världen runt: ”Hur känns det att svika den kommande generationen?”

Inget svar
I studions intervju kringgick moderatledaren varje gång följdfrågor om klimatet. På sedvanligt manér svarade han utan att egentligen svara. Han fick inte den rakaste frågan: ”Hur känns det att inte ta Greta-generationen på allvar?”.

Fel frågor
På ett plan pågår en ompositionering just nu av svensk politik. Den nya gränsen går mellan partier som prioriterar kortsiktighet och ytlighet å den ena sidan medan den andra sidan inkluderar mer av långsiktighet och ansvarstagande. Den ena sidan förenklar gärna budskapen: ”behåll kärnkraften även om den är olönsam”, ”skicka hem flyktingarna – Afghanistan är säkert att åka till utom för oss européer” och ”sänk bensinpriset – klimatet får någon annan fixa”. Den andra sidan skulle kunna bemöta dessa tre budskap, men det ger samtidigt diskussionen fel gränslinje. Det är inte kärnkraft, säkerheten i Afghanistan eller bensinpriset vi ska diskutera om vi vill forma en bättre framtid.

Viktigt att fokusera på rätt saker
Det intressanta är hur vi kan förändra ägandet kring energiproduktion och energianvändning, tack vare de förnybara systemen, så att alla i Sverige blir delägare i sin egen energiproduktion och användning. Eller hur vi snabbt ställer om lantbruket med hjälp av förnybara HVO-bränslen. Eller hur vi förhindrar att ännu fler flyktingar tvingas söka skydd istället för att bo och arbeta där de levt sina liv. Med ledare som inte prioriterar rätt blir världen en farligare plats.

Raka svar är bättre än dimridåer

Igår framträdde förra närings- och energiministern Maud Olofsson i SVT:s Aktuellt och svarade på frågor om konstitutionsutskottets (KU) uttalanden gällande hennes agerande i samband med Vattenfalls köp av det holländska energibolaget Nuon. Affären har som bekant än så länge inneburit värdeminskningar i Vattenfalls bokföring på 37 miljarder kronor. Vad var det som hände? Kunde något ha hanterats annorlunda?

Är det OK att misslyckas?
Att köpet inte var lyckat inser vem som helst. Att på kort tid förlora nästan 40% av värdet på det man köpt det går nästan inte. Inte utan att ha blivit lurad. Får en regering vara klantig? Är det OK att göra dåliga affärer? Faktum är att det måste det nog få vara. Om ingen gör dåliga affärer kommer heller ingen att göra bra affärer. Det ligger en portion mod i varje beslut som handlar om de gemensamma pengarna. Nu hade man ju önskat att staten som ägare hade tvingat Vattenfall att göra smarta, framtidssäkrade affärer med fokus på förnybar energi. Men så blev det inte.

Vattenfall
Vattenfall hade en egen agenda. Europaverksamheten skulle växa genom köp. Tysk brunkol och nederländsk kol- och gasbaserad elproduktion. Samtidigt gav Vattenfalls VD sken av att vara miljöengagerad, han kallades ”Mr Green” av sina branschkollegor. Lars G Josefsson är kanske den mest utpräglade representanten för det som kallas ”Green-washing”. Att måla upp en helt annan bild än den verkliga, att ge sken av ansvarstagande för miljön och samtidigt öka Sveriges andel av koldioxidutsläppen till mer än det dubbla. Genom Vattenfalls utländska dotterbolag mer än dubbleras nämligen de ”svenska” koldioxidutsläppen. Ett ansvar vi alla bär genom att staten är ägare av Vattenfall. Och lite märkligt blir det när säljaren, Nuon, som lurade Vattenfall att betala för mycket, gjordes till VD för hela Vattenfall. Som ett extra underkännande av den egna kompetensen. ”Vi betalade för mycket – nu är det bäst att du tar hand om hela klabbet”…

Är det smart att vägra svara?
I Aktuelltstudion höll sig Maud Olofsson till den gamla Bosse Ringholm-taktiken. Svara likadant på frågan. Åtta gånger fick hon frågan om vad regeringen som helhet visste, och lika envist vägrade hon att säga något om den delen. Är det så vi vill ha det? Att när frågorna inte passar in, när de blir besvärliga, då vägrar man att svara? Är det bra för demokratin? Är det bra för det generella förtroendet för makthavarna? Är det rimligt? ”Det är ju valår, så nu gäller andra regler”, hävdas det. Just i ett valår borde det vara extra viktigt att få svar på vad som gjorts och hur besluten togs.

Dialogen
Kanske är det så att inget formellt beslut togs. Man såg kanske samtalen som en slags orientering. Maud Olofsson ringde upp Fredrik Reinfeldt och dialogen föll eventuellt så här:
MO: ” Hej, Vattenfall har äntligen hittat ett bolag att köpa. Nuon heter det.”
FR: ”Jaha, är det bra? Tjänar vi pengar på det? Går Vattenfall bättre då?”
MO: ”Ja, det säger dom i alla fall. Det ska inte påverka deras bidrag till statskassan.”
FR: ”Jaha. Det låter ju bra. Har du låtit någon mer titta på det?”
MO: ”Nja, jag kollade med en kompis jag har och han var tveksam, men Vattenfalls ledning är väldigt optimistiska. De hävdar att det blir bra.”
FR: ”Jaha. Ja…. Har du fått tag i Anders Borg? Har han något att invända?”
MO: ”Nej, han satt i möte, så jag vet inte…. vad tycker du?”
FR: ”Det är ditt fögderi. Gör det som känns bäst. Jag håller tummarna. Hur går det med SAAB förresten? Vi får absolut inte förlora en krona på SAAB”.
MO: ”OK, ja de andra bekymren får vi ta sen. Ha det bra, vi hörs.”
FR: ”Förresten ….Hur är det med de där holländarna. Du träffar ju många. Victor Muller. Och nu Nuon:s VD. Är de duktiga?”
MO: ”Jo, jag tänkte plocka in Nuons Öystein Löseth som chef på Vattenfall. Så får vi synergier på köpet.”
FR: ”Bra tänkt. Hej då.”

Bubbel?
Om orden föll precis så vet vi ju inte. Men det är klart att Fredrik Reinfeldt minns att dom talat om ett köp på 100 miljarder kronor. Sveriges största affär genom tiderna. Man kanske t.o.m. skålade i bubbel. Varför inte? Det var ju stort. Och visst är det praktiskt att skylla på en minister som avgått.

Fler rakryggade politiker
Eftermälet till Maud Olofsson kommer att solkas av två saker. Dels att energiöverenskommelsen med bevarad kärnkraft och satsning på förnybar energi kan tolkas olika av partierna i Alliansen. Det ska inte gå att göra en principöverenskommelse där man kamouflerar motsättningarna i vackra ord. Dels att hon inte tydligare beskrivit hur köpet av Nuon gick till. Hon hade vunnit mycket sympati på att vara tydlig och ärlig. Fel förstår folk att det kan bli. Även med stora belopp och stora insatser. Lögner och dimridåer kan alltid undvikas. Torbjörn Fälldin avgick 1978 som statsminister när han ställdes inför valet att gå emot sin övertygelse eller inte. Och återkom ett år senare som statsminister. Det går att vara rakryggad i politiken.

Länktips: Ett av många klipp om Maud Olofsson och Nuon-affären: här .

Media och en miljon fåglar

Aktuellts nyhetssändning 12 december innehöll som vanligt en ”Utblick”, ett reportage om eller från omvärlden. Denna gång om den storartade insats ett stort antal privata fågelskådare gör i Storbritannien. Det anses att just britterna är bäst i klassen när det handlar om att samla vetenskapliga data med hjälp av allmänheten. Man har t.o.m. ett begrepp för detta – citizen science.

En miljon fåglar försvinner per år
Ansvariga för datainsamlingen är British Trust of Ornitology, BTO, som har 40.000 aktiva frivillig-ornitologer som rapporterar uppgifter om fågelarter och lokaler. Totalt har man samlat 130 miljoner observationer och nu syns trenden tydligt: för varje år minskar antalet fåglar i Storbritannien med cirka en miljon. En femtedel av alla fåglar har försvunnit sedan 60-talet.

Sambandet
En talesperson för BTO kommenterar minskningen med allmänhetens krav på billiga livsmedel. Han ser sambandet mellan hur den ökade användningen av bekämpningsmedel i syfte att öka volymen på skördarna och konsekvenserna för bl.a. de fåglar som livnär sig på det som växer i odlingslandskapet.

Nyhetsvärdering
I Aktuellt-redaktionens uppföljande intervju med BTO uppehåller man sig vid ”citizen science” och det värdefulla arbete som de frivilliga utför. Och det kan man göra, naturligtvis. Men kopplingen mellan lågprisjordbrukets konsekvenser för flora och fauna och konsumenternas ensidiga krav på ”billig” mat tas inte alls upp. Genom att göra så, duckar redaktionen för de svåra frågorna (vilket slags jordbruk är rimligt?) och uppehåller sig vid underhållningsdelen av inslaget, dvs det frivilligarbete som fått en rubrik som går att vrida och vända på, citizen science.

Neil Postman
Jag drar mig till minnes boken ”Underhållning till döds” av Niel Postman, som jag läste för 20-25 år sedan. Postman synliggör det sluttande plan som TV-mediet befinner sig i sedan länge, och belägger tesen att nyhetsrapportering med tiden kommer att handla om underhållningsvärde. Tyvärr  tycks Postman ha fått rätt. Mediets form och inte minst reklam-TV:s beroende av nöjda tittare styr innehållet. Aktuellt-exemplet från igår är  subtilt, men bekräftar bilden. Istället för att problematisera kring vår konsumtion, vår livsstil och konsekvenserna för vår livsmiljö, uppehåller man sig vid ett nytt begrepp som är en väsentligen mindre avgörande fråga för planetens och vårt eget välbefinnande.

Vad minns vi?
Slutsatsen av inslaget igår blir att bilden av frivilliginsatser stärks. Privata insatser i vetenskapens tjänst är viktiga och avgörande för viss forskning. Man kan som tittare möjligen ha lärt sig att ”citizen science” respekteras av forskarvärlden. Man kan möjligen ha fått sin bild av engelsmän förtydligad eller förändrad. Men hur många minns efter Aktuellts reportage att de dramatiskt minskade fågelbestånden hänger ihop med det lågprisjordbruk vi som konsumenter efterfrågar men blundar för konsekvenserna av?

Om reportaget handlat om Zlatan
Media har ett stort ansvar. Hade reportaget igår varit en fotbollsmatch med Zlatan hade många tittare hört av sig om det viktigaste (Zlatans prestation) inte hamnat i fokus utan om fotbollsreportaget istället handlat om vilken tifu hemmalaget visade upp.
Det är på den nivån vi måste se misslyckandet igår.

Se inslaget 33 min in i programmet: här.

(Med en särskild hälsning till en vän i Oxie)