Bokmässan är en värdefull institution om man är intresserad av litteratur, kultur och vetenskap. Spännvidden är stor och det finns plats för många olika idéer. Jag kollade inte allt, men förlag som hyllas av antidemokrater på högerkanten märkte jag inget av. Däremot var det tydligen så att vissa montrar stängde fredag eftermiddag för att monterpersonalen prioriterade att delta i klimatmanifestationen vid Gustav Adolfs Torg.

Några nedslag
För mig är möjligheten att få lyssna till kloka personer som berättar sådant jag inte vet något av det mest värdefulla med Bokmässan. Det blir aningen slumpartat, men inte desto mindre värdefullt. Två presentationer eller samtal på Forskartorget fångade mitt intresse i år, liksom att få lyssna till Åsa Wikforss, som ju är nyinvald i Svenska Akademien. Tre unga författares samtal kring hur vi förhåller oss till julen som fenomen gav också en del att reflektera över. Förstår vi varför vi firar jul?

Essäsamling: Tidens tecken
Mikael Kurkiala, docent i kulturantropologi, ledde ett intressant samtal med rubriken ”Framtiden i samtiden: är utopin möjlig?”. En essäsamling, Tidens Tecken nr 4, där forskare från olika discipliner medverkar utgjorde utgångspunkten. Jag har inte läst hela essäsamlingen ännu, men några iakttagelser vill jag dela med mig av.

Framtiden som en funktion av nuet
Framtiden och framför allt den utopiska framtiden har länge handlat om en avlägsen tid. Långt in på 1960- och 70-talen var utvecklingsoptimismen stor. Mänskligheten skulle befolka andra planeter, vi skulle fortsätta att utveckla materiellt välstånd och alla skulle få det bättre. Hungersnöd skulle upphöra att vara ett problem, nya mediciner göra alla friska, framtiden såg ljus ut. Men någonstans på vägen krympte avståndet mellan den utopi vi strävade efter och den vardag vi befinner oss i. Nuet och framtiden växte ihop till en prognos, en linjär process som kom att domineras av ekonomin på en ogripbar nivå. Kvartsalsrapporter och on-line-redovisning tvingade in framtiden till att bli en del av en linjär fortsättning på nuet, där det bara fanns en väg framåt. Och nu har vi märkt att vägen framåt är en utförsbacke som tenderar att omöjliggöra andra framtider. Vi är inlåsta in en samhällsmodell, som bygger på att dagens relativa välstånd upprätthålls av morgondagens ännu mer orättvisa ekonomiska maktfördelning. För att må bra idag måste vi acceptera att klyftorna ökar, att miljö och klimat offras, att människor och hela ekosystem skadas eller går under. Framtiden rymmer på så vis mindre av möjlighet än förr. Framtiden har blivit en funktion av nuet. Antje Jackelén beskriver något av detta i sin inledande essä, som är mycket tankeväckande.

Tiden
Över huvud taget är vår förhållande till tiden som fenomen förändrat idag. Vi upplever att vi har mindre tid än förr; stress och känslan av att inte räcka till är vanlig. Ändå går klockan precis lika fort idag som för 100 år sedan. Vi lever dessutom längre, så vi borde ha mer tid…..
Något har hänt som på verkar oss. Möjligen är det informationsmängden som är svår att hantera, liksom att sociala medier öppnat upp för en helt ny slags interaktion, som vi har svårt att sålla i. Jag ska återkomma om detta tids nog i en annan bloggtext.

Nationalismen ett organiserat särintresse
En annan essä i den bok jag nämnt ovan tar upp nationalismen som rörelse och hur denna rörelse idag, till skillnad från på 1800-talet, handlar om en slags nostalgi, en flykt tillbaka till något som man tror fanns förr. Med ryggen mot framtiden försöker nationalisterna erbjuda trygghet i det kända, det bekanta. När nationalisterna i Tyskland på 30-talet använde fosterlandskärlek och identitet som verktyg för att mobilisera ett helt folk var det en känsla av revansch och av patriotism de attraherade och utnyttjade. Idag handlar nationalismen om murar, att stänga dörrar, att motverka globalisering och humanism och att exploatera egoismen. När miljoner unga går ut på gatorna i världens länder blir det naturligtvis svårare för nationalisterna att hävda sin syn. Om vi alla delar en vilja att förändra världen blir de nationella särintressena underordnade eller till och med irrelevanta. När de gemensamma strävandena överordnas den organiserade egoismen hamnar nationalismen på efterkälken. Strateger som exempelvis Steve Bannon och Boris Johnssons strateg Dominic Cummings inser naturligtvis detta och gör allt de kan för att minimera den globala rörelse, som klimatfrågan nu tycks mobilisera tack vare det genomslag och den respons Greta Thunberg fått.

Jag ska återkomma när jag läst lite mer i Tidens tecken nr 4. Mikael Kurkiala lotsar för övrigt in läsaren på ett intresseväckande sätt i skriften. Som en bra moderator, om boken hade varit ett seminarium.