100.000 unga gör ingenting – Var är de?

Det är inte två flyktingbarn som misshandlas av väktare på Malmö Central som är det stora problemet, även om det är upprörande och tragiskt att barn kan behandlas så fel i dagens Sverige. Problemet är mycket större och strukturellt. Det är storleksordningen 100.000 unga mellan 16 och 29 år som vi inte vet vad de gör. Uppemot 10% av en ungdomsgeneration varken studerar, arbetar eller söker arbete. Var är de?

Komplexitet och hur fria ramar kan missbrukas
Systemet med etableringslotsar infördes av den borgerliga regeringen. Nu har nackdelarna och missförhållandena blivit så uppenbara att Arbetsförmedlingen lägger ner hela systemet. Bland annat efter att SVT uppmärksammat problemen. Tanken kan ha varit rätt, att på en mer personlig och konkret nivå stödja och lotsa personer in på arbetsmarknaden. På sina ställen har det säkert fungerat. Men myndighetsutövning är en sak, myndighetsutövning på entreprenad något annat. Det finns ett glapp mellan myndighetsbilden av världen och verkligheten, som borde fått arkitekterna till etableringslotssystemet att tänka ett par varv till.

Kartläggning och kunskap – sedan åtgärd
Man kunde till exempel funderat på hur det kommer sig att personer långt från arbetsmarknaden ofta hamnar i slavliknande arbetsförhållanden. Det var inte länge sen städarnas villkor uppmärksammades: näst intill obetald arbetstid, orimliga arbetstider, dålig utbildning och en, ibland, anmärkningsvärd hänsynslöshet från cyniska arbetsgivare. Några av de företag som anlitade oseriösa städföretag var välkända snabbmatsrestauranger. Det finns en bottenlös misär och en kombination av  sociala och ekonomiska faktorer som spelar stor roll i sammanhanget. Innan myndigheterna ger sig i kast med att hantera ett svårt problem måste kartläggning och kunskap finnas på plats. Annars går det lätt som det nu gick. Oseriösa lycksökare och gråzonsexperter ser sin chans att plocka ”systemet” och de arbetssökande på redovisningsbar tid och pengar. Samverkan på nytt sätt mellan olika aktörer hade också varit en bra väg att gå. Sociala företag med en kärna i välformulerade värderingar och en förankring i det lokala borde vara självklara aktörer att involvera.

Man borde ha tänkt ett varv till
Ska man lösa problemen för personer långt från den traditionella trygghetszonen måste gränsdragningar och villkor ställas upp tydligt. Hur kvalitetssäkras varje verksamhet? Hur ska de olika aktörerna dels stödjas, dels kontrolleras? Hur ska myndighetsutövning kombineras med individuell anpassning? Myndigheter har i ryggmärgen att behandla alla medborgare lika. Systemet med etableringslotser handlade om den exakta motsatsen: att behandla varje individ unikt utifrån de förutsättningar som finns. Bara denna motsättning borde fått vem som helst att fundera ett varv till.

Vi vinner alla på att samhället fungerar
Så vad gör de 100.000 unga? Vilken enorm resurs de skulle vara om de deltog i samhället, utbildade sig, arbetade, praktiserade, fick någon chans att visa vad de kan. Troligen är ett antal mambos, några jobbar och bor svart, eller kanske inte ens är kvar i landet. Några har troligen fastnat i droger eller kriminalitet. Det finns säkert 100.000 svar på frågan vad de gör. Det vi kan vara säkra på är att samhället och vi alla vinner på att vi uppmärksammar dem och hittar sätt att ledsaga dem vidare i livet.

Cynismen tar sin utgångspunkt i en förenkling
Det finns de som tycker att de unga som inte skaffar sig ett jobb får skylla sig själva. Samhället ska inte ta kostnaderna för att aktivt hjälpa dem som inte själva vill ordna sina liv. Ett alltför snävt socialt skyddsnät uppfattas av vissa som en tvångströja. Det finns en skepsis mot allt som andas samhällskontroll överordnad den fria viljan. Individen måste ha rätt att förstöra sitt eget liv, hävdar dessa cyniker. Så enkelt är det ändå inte. Det finns omständigheter som ingen rår på, det finns utbredd mobbning och andra faktorer, som bromsar unga människors livsval. Allt kan inte skyllas på individens bristande initiativkraft.

Och även de gamla
Det är inte bara de unga som sviks av samhället. Vi ser hur senare decenniers nedmontering av psykiatri, äldreomsorg och extra resurser leder till social segregation. Långtidssjuka utförsäkras. En växande grupp åldringar på åttio-plus år bemöts på ett ovärdigt sätt.  I jakten på vinst minimeras hemtjänstens närvarotid. Hälften av dagens pensionärer lever gott, hälften har en ekonomiskt ogynnsam eller pressad situation. Några har dragit en vinstlott, andra har svårt att få vardagen att gå ihop. En intressant frågeställning ur myndighetsperspektiv: kan fattigpensionärer särbehandlas?

Nya frågor ger oss användbara svar
Den kollektiva bilden av det skattefinansierade samhället som en god kraft byts stegvis mot något annat. Problembeskrivningarna saknas och då ställs heller inte de frågor som skulle kunna ge oss användbara svar. Det är nog dags för politiker att tydligare gå in i journalistrollen och börja ställa relevanta frågor som kan leda till vettiga svar.

Länktips: http://www.svt.se/nyheter/sverige/etableringslotsarna-laggs-ner

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/politikerna-pissar-pa-oss-och-vi-star-har-utan-paraply_3978371.svd

Samhället som ett excelark

Frågeställningar kan diskuteras på flera olika nivåer. I detta inlägg lyfter jag blicken för att se ett generellt mönster i hur vi organiserat samhället och vilka konsekvenser det får.

Excellent ?
Städer och kommuner, dvs en stor del av det vi har nytta av i samhället i form av gemensamma resurser, organiseras – skulle man kunna hävda – som ett excel-ark. Planering, budget, resultat och dito uppföljning, resurstilldelning, avvägning och beslutsprocesser kan plottas in i ett gigantiskt strukturellt excel-ark, där enskildheterna ryms i en cell. Cellen blir den frihetsgrad som återstår och blir därmed vår tids virtuella fängelse.

Perspektiv
I valet mellan logiska och kreativa processer har ”förnuftet” fått förtur. Mätbarheten och ekonomiska mål och medel har satt gränser för vad som ska åstadkommas. Begrepp som budgetdisciplin och utgiftstak dominerar debatten. Inte kriterieutveckling, behovsanpassning eller synergier. Staden och samhället reducerar sig självt till en prognos, där besluten primärt handlar om ekonomiska resurser och inte om att kartlägga någon slags behovsdynamik eller dialog med medborgarna.

Återvändsgränden
Samhällsutvecklingen i stort bygger på rationella val. Hela industrialismens framväxt vilar på en mekanistisk grundsyn som i sin tur lett till linjära, förment förutsägbara utvecklingssteg. Fascinationen inför naturvetenskapens landvinningar har gjort att vi reducerat naturen, världen och människan till något fysiskt/mekaniskt. Som yttersta konsekvens ser vi nu hur denna världsbild hotar hela planetens jämvikt. Människan står inte över naturen – vi är en del av den och samhällen vi skapar måste istället utgå från relationen vi har till andra människor, till allt levande och en konsekvent kretsloppstanke.

Barnen
Allra sorgligast är hur det rådande synsättet drabbar barnen. Istället för att erbjuda en framtidsinriktad uppväxt och skolgång, där omtanke, värme och medmänsklighet blir bärande teman, har skolan fastnat i mätbarheter, betygsfokus och institutionalisering. Skolan har blivit en del av kommunens excel-ark. Istället för att vara en tummelplats för växande barn och spontan kreativitet är formella strukturer som IUP (digitalt registrerade utvecklingsplaner på individnivå) och styrande beslut om resurstilldelning det primära. Istället för att erbjuda våra viktiga pedagoger kompetensbejakande processer sätts de att administrera och dokumentera sitt arbete.

Mobbning
Och skulle ett barn mobbas i skolans värld blir skolsystemets ryggmärgsreflex att formellt försvara sitt agerande på juridikens planhalva, inte på någon mänsklig sådan.
Fortsätter vi på den vägen har vi snart ett mycket kallt samhälle, där vissa av oss exkluderas och där barn hamnar i kläm. Vill vi verkligen detta? Det finnas andra sätt att organisera våra gemensamma skattefinansierade nyttigheter.