Sårbarhet och behovet av planering

Året började med en storm, Alfrida, som gjorde många hushåll strömlösa i Sverige. Vårt beroende av elförsörjning, telekommunikationer och framkomliga vägar blev åter igen tydliggjort. Samhället är mycket sårbart när vi gjort oss beroende av fungerande teknik. Vi är mycket beroende av ett telekommunikationssystem som fungerar även i alla lägen och vi har inte någon backup-funktion på husnivå för elförsörjning. Konsekvensen blir avstängd kyl och frys, icke-fungerande VA-system och inte minst obefintlig uppvärmning. Även om direktverkande el inte är så vanligt längre, behövs el för att hålla igång de flesta system. Undantaget är vedspisar och pelletskaminer.

Bioenergins position
Jag påminns om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Pelletsföreningen. Bengt-Erik Löfgren har i decennier arbetat för bioenergins position i vårt energisystem och brukar skriva om hur självklart det egentligen vore att vi såg till att bioenergin får spela en större roll i energimixen. Aningen självkritiskt skriver Bengt-Erik om hur besviken han blev när en energirådgivare i TV inte ens nämner bioenergin när reportern frågar om vilka alternativ konsumenten har.

Verkligheten
Attityden till vedspisar och pelletskaminer hänger antagligen ihop med hur vi nuförtiden generellt värderar vår egen tid. Att välja ett system som kräver påfyllning känns obekvämt. Den fördummande två-hål-i-väggen-filosofin och känslan av att allting fungerar ”av sig självt” blockerar säkert tanken på att bli beroende av ett uppvärmningssystem som kräver passning och tillförsel av brännbart material. Det moderna samhället ska ju bara fungera, vi är ju alla gäster i en verklighet som har allt mindre med verkligheten att göra. Helst ska vi ägna all vaken tid åt en virtuell värld, flytta våra virtuella pengar, underhållas av påhittade figurer eller spela bort våra tillgångar på on-line-casinon.

Småskalighet och säkerhet
De återkommande stormarna, översvämningarna, skreden, torrperioderna och onormala väderfenomen vi snart uppfattar som normala borde få oss att reflektera över vår utsatthet. Lokal energiproduktion, som inte är beroende av storskaliga och distribuerade, sårbara flöden borde bli förstahandsvalet för boende utanför storstäderna. Allra helst dessutom ägda och förvaltade av de brukare som har nytta av systemen. På villa- eller husnivå borde vi uppmuntra reservsystem, som en kamin eller en vedspis, och lokal elproduktion i form av solceller på södervända tak och kanske även solfångare för varmvatten. Det borde inte få säljas en träningscykel utan en inbyggd generator och ett batteritillbehör.

Storstaden
I storstaden måste vi tänka mer på säkerheten. Även om det inträffar sällan, behöver vi gardera oss för strömbortfall. Ytterdörrar som även kan öppnas utan el är ett exempel. Garageportar med nödlägesöppning och säkerställd strömförsörjning till telesystemet för att nå ut med information borde vara standard. Vissa tankställen behöver ha reservkraft för drivmedelspumpar. Butiker som säljer livsmedel behöver få ingå i ett system av samhällsskydd, där samhället ställer generatorer till förfogande för att hålla igång vissa kylanläggningar, dörröppnare och kanske kassaapparater.

Pengar eller kanske ett förberett tillgodohavande-system
Om uppkoppling mot kreditkortens databaser inte fungerar behöver vi ha ett reservsystem. Traditionellt har vi använt pengar, sedlar och mynt, och i takt med att färre och färre använder kontanter har också sårbarheten ökat på det området. I ett strömlöst läge borde vi ha ett fungerande system med lokala krediter, baserat på ID-kort och bostadsadress, så att basala inköp kan göras på kredit utan att bankerna är inkopplade. Precis som med bensintankning behöver vi ha ett tillgodohavande-system som regleras när strömmen kommer tillbaka. Ett medlemskap vore en väg att testa. Exakt hur det ska utformas får väl en statlig utredning titta på, men grunden torde vara lokal förankring och lokal tillit – man vet vem som är skyldig vad.

Planera för det extrema
Bekymret är om vi inte förbereder samhället på extrema störningar. Risken är stor att människor efter några dagars strömlöshet, i desperation, tar till vilka medel som helst för att komma över mat och andra förnödenheter. Vi är dåligt rustade för en sådan utmaning.

Syskonkärlek: Fattig, rik och rimlighet

Det görs ständigt avvägningar. Och det uppstår nya situationer som måste hanteras. Rimligheten måste prövas. I mikrovärlden kan det handla om hur man ska få syskon att dela godis eller en leksak som den ene ”haft först” och den andre ”också vill ha”. På makronivå är det i grunden samma rimlighet som måste prövas. Ska det rika landet få behålla det som den ”haft först” och det fattiga landet ”också vill ha”. Utan dynamik ingen rörelse, men hur ser en rättvis fördelning ut?

Ö-landet
Vi registrerar det knappt. 1000 döda, 30.000 hemlösa. I något fattigt ö-land i Asien. Något oväder som drog fram. Det vet dom väl vid det här laget att det stormar i tropikerna. Dom har väl vant sig. Skyll er själva som bor där. Ungefär.

I-landet
I samma tidszon ett välmående I-land. Förvisso drabbat av väderfenomen, men med vassa övervakningsprogram som kan varna civilbefolkningar. Satelliter, kommunikation, kalkylprogram som beräknar lågtrycksbanor och sannolikheter. On-line-uppdatering och alerta människor som har som jobb att varna politiker, myndigheter, företag och befolkning. Samhället skyddar sig och låter tekniken kosta. Man förstår att det lönar sig.

Utan marginaler
Det fattiga ö-landet har inte råd att köpa det vassa övervakningsprogrammet och har troligen heller inte utbildad personal för att övervaka, sammanställa och rapportera. Istället hukar man sig, ber en bön och hoppas att det ska gå över. Hur ska landet någonsin resa sig ur fattigdomen om vägarna spolas bort? Om månader av tid åtgår för att återställa det lilla som fanns av hus, brunnar, avloppssystem, odlingsbar mark, infrastruktur och marknad. Ett fattigt land har inga marginaler.

Fördelning
Det rika landet skulle kunna hjälpa det fattiga landet. Man har övervakningen, man har resurser och man har möjlighet. Det rika landet skulle kunna föreslå att andra rika länder hjälpte till och fördelade kostnaden för att hjälpa det fattiga landet. Så att det enskilda rika landet bara behövde stå för några få procent av kostnaden. Så skulle det fattiga landet kunna få hjälp av en grupp rika länder.

Marknadens mekanismer – var går gränsen?
Det rika landet har skrivit på ett exklusivitetsavtal. Systemet de använder får inte användas utanför det egna, rika landet. Företaget som säljer systemet vill ju kunna sälja sitt system till fler länder. Hur skulle det se ut… om alla delade med sig…? Det rika landet känner sig hindrad att hjälpa det fattiga landet. Man har ju skrivit på ett avtal.

1000 människors värde
Summan av detta blir att det fattiga landet fortsätter att vara fattigt. Det rika landet fortsätter att vara rikt. Och nyligen dog 1000 människor, som hade kunnat förvarnas av ett vasst varningssystem, som det fattiga landet varken får använda eller får tillgång till på annat sätt.

Så hade vi inte löst rimligheten på mikronivå, tror jag. Även om det rika syskonet köpt leksaken för egna pengar hade vi sett till att det fattiga syskonet åtminstone fått låna leksaken ibland.

Länktips: Kort nyhet i dagsmedia den 16 december 2012.