Kritisera gärna – men skilj på sak och person

Det är väldigt lätt att ha och att sprida en åsikt idag. Blixtsnabbt har vem som helst möjlighet att nå tusentals personer med ett budskap. Att vi ännu inte riktigt förstått hur denna mångfald av tyckanden ska bli en positiv och uppbyggande kraft i samhället hänger troligen ihop med att vi ännu inte lärt oss att kategorisera och systematisera alla budskap. Det gäller både avsändare och mottagare.

Alla får självklart tycka
Enklast är att titta närmare på de politiskt motiverade inläggen på sociala medier. Idag vimlar det att tvärsäkra påståenden av alla de slag, mer eller mindre grundade i något som kan liknas vid fakta eller någon slags objektivitet. Vi ser relativt ofta hela skalan av tyckanden från den ena extremen till den andra och allt däremellan. Relativt sällan torgförs ”både-och”-perspektivet, dvs ett påstående att en viss fråga rymmer flera möjliga lösningar. Kategoriska och korta, enkla ”sanningar” dominerar. En svans av okvädningsord och förnedrande omdömen finns också med – framför allt hos dem som saknar bra sakargument. Där blir personangrepp och förklenande påhopp ett sätt att hävda sin åsikt.

Vem som kritiserar vem spelar roll
Det är trots allt en viss skillnad på om en supporter till ett fotbollslag kritiserar de egna eller om det är en supporter från ett motståndarlag som gör det. Motivet för att kritisera skiljer sig rimligen diametralt åt. Den ena vill ”de sina” allt gott, medan motståndarna önskar se sina opponenter försvagade. För oss som minns Olof Palmes kritik mot USA när Vietnamkriget rasade kan säkert komma ihåg att det fanns en underton av positiv kritik hos Palme – det var inte som motståndare till det (då fortfarande) demokratiska USA som Palme yttrade sig, utan för att han månade om de demokratiska värden som USA:s regering åsidosatte med sin krigföring i Vietnam.

Fem saker att ha koll på
Det som skulle göra en sansad debatt möjlig är om vi alla lärde oss att skilja på några fundamentala skillnader. När vi bemöter någon annans (som vi tycker) oriktiga påstående borde vi först ta ställning till om det är analysen, slutsatserna, åtgärdsförslagen, det åsiktspaket som exemplet ingår i eller enbart företrädaren vi har en åsikt om. Om t.ex. Jonas Sjöstedt gått ut med ett förslag om vinstbegränsning i välfärden bör vi alla, innan vi tycker bu eller bä, tänka efter om det är fel på

  1. Analysen – det är fel med övervinster i välfärden
  2. Slutsatsen – felet med övervinster i välfärden behöver åtgärdas
  3. Åtgärdsförslaget – ett visst vinsttak för företag verksamma i välfärdssektorn
  4. Att det är en vänsterpartist som står bakom 1, 2 och 3 ovan,
  5. Eller att vi ogillar företrädaren för åsikten (partiledaren eller den som återger åsikten).

Om vi anstränger oss att skilja på sak och person, skilja på sjukdomsinsikt och medicin, skilja på vad som är budskap och vem som är budbärare blir debatten mer meningsfull. Idag svämmar sociala medier över av diverse tvärsäkra påståenden om att något är fel, någon har fel och att någon borde ägna sig åt något annat, försvinna eller ännu värre.

Subjektiv sanning möter kategoriska omdömen
Liknelsen med sjukvården är kanske tillräckligt tydlig. Om vi tänker oss att en person har ont i kroppen och söker hjälp för detta blir det ju ganska svårt för denne att föra en diskussion om en annan person hävdar att ”nej du har inte ont – det är fel på systemet – du tror bara att du har ont” eller någon annan hävdar att alla läkare ljuger eller att all medicin ändå bara är placebo….

Fördummande förenklingar
Det är ungefär vad vi ägnar oss åt idag på (a)sociala medier. Det vimlar av tvärsäkra påståenden om än det ena, än det andra och många gånger sker generella påhopp på politiker som någon inte håller med, tycker illa om etc. Den subjektiva sanningen (ont i kroppen i exemplet ovan) ställs mot kategoriska påståenden att ”alla ljuger” eller ”inget fungerar”.

Dunkla krafter
Om vi lärde oss att precisera och paketera våra åsikter på rätt sätt kan kanske sociala medier bli en positiv kraft i samhället. För tillfället känns det som att helt andra krafter än de demokratiska har tagit kommandot i ”debatten” och splittrar de gemensamma perspektiven så mycket de kan, för att i nästa stund kunna hävda att det är ”så mycket konflikter”. De som gapar högst ropar också på mer ”insatser” mot ”de skyldiga”. Ett slags spegeltrick som vi inte ska gå på om vi värnar det demokratiska samtalet.

 

Asociala medier styr samhället i fel riktning

Det senaste decenniet har samtalet i landet förändrats. Det som hänt är att kommunikationen blivit tillgänglig på ett annat sätt än förr. SMS, Facebook, Instagram, Youtube och diverse appar och kommentarsfält… kanalerna är många. Det som brukar kallas sociala medier har mer och mer utvecklats till att närmast fungera som asociala medier.

Asociala medier
Hatet, hoten och kränkningarna följer barnen från skolan till hemmet. Den ständiga uppkopplingen, den kontinuerliga virtuella närvaron kräver en annan slags respekt. Det de nya medierna kräver är en annan slags medvetenhet, ett annat ansvarstagande för det egna beteendet.

Fotboll är en av de största sporterna. Både publikt och när det gäller utövare. Idrotten förbrödrar, brukade det heta. Det viktiga var inte att vinna utan att kämpa väl, osv. Sedan ganska länge har supportrar använt fotbollsmatcher till att möta antagonister för att ”göra upp” ofta före matchen, ibland under och efter. Tragiska dödsfall har inträffat, matcher störs av pyroteknik och våldsamheter. Vanliga supportrar, föräldrar, äldre och barn, skräms naturligtvis bort. Den skränande huliganmobben tycks bli de som tar plats och sätter dagordningen, medan de idrottsintresserade får finna sig i att laglösheten tar över. Varför accepterar vi denna utveckling? Polisinsatser och bevakning kostar också stora summor.

Uppgivenheten får inte vinna
Det finns barn som pressas till självmord. Barn som ingen tycks klara av att hjälpa. Barn som pressas så långt in i hopplöshet att de inte upplever någon annan väg framåt än att avsluta sitt eget liv. En befrielse. Men samtidigt ett underbetyg till vårt samhälle. När fotbollsvåldet får bre ut sig långt bortom rimlighetens gräns, när hat och hot på internet blir vardagsmat och när ett antal barn ger upp – då måste vi utveckla andra sätt att fungera i ett socialt fungerande samhälle.

 

 

Den orättvisa rättvisan

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Den förrädiska gilla-kulturen

Business going social
Allt fler experter och trendspanare ser hur de kommersiella krafterna fångar upp sociala nätverk, syns på Facebook, Twitter, Instagram osv. Konsumenterna ”gillar” olika företag, som därmed använder dessa individkontakter för att dels skapa samhörighet – we are family – dels marknadsföra mot individer med liknande värderingar och dels för att långsiktigt involvera de positiva konsumenterna i produktutveckling, vägval och strategier. Ett Youtube-klipp visar denna trend tydligt. (Se länk nedan).

Exkluderande
Som vanligt framställs trenden som exkluderande: om du inte hänger med är du snart ute. Företag måste förstå de sociala mediernas dynamik och drivkrafter. ”Ring oss så kan vi hjälpa dig att bli smart”. Jag kan inte låta bli att känna skepsis inför denna halleluja-stämning, att sociala medier är framtiden och den viktigaste komponenten för trendiga företags utveckling.

Förlorad självständighet
För det första: Vem tjänar och vem förlorar på att företagen knyter sin affärsmodell till sociala medier? Bidrar i själva verket inte detta till en vikande andel självständigt kritiska konsumenter som vågar ställa krav på företagens etiska profil? Vad händer när vi – kanske själva helt ovetandes – blir en del av företagens marknadsföring och strategi? Vill vi som konsumenter sugas in i företagens sfär och värdebas? Varför i så fall? Vilka motiv kan vi ha som konsumenter/medborgare för att ställa oss bakom ett företags utveckling? Vad är det vi godkänner när vi ”gillar” ett företag?

Flytande gränser
För det andra: Hur ska konsumenter kunna skilja på tips, information och reklam? När gränserna flyter och formen för informationen blir otydlig blir det ännu svårare att förstå vad som är vad. Risken är uppenbar att konsumenter passiviseras eller delas in i medvetna respektive omedvetna kategorier. Ska företagen in på allvar i sociala medier kräver det ett motsvarande aktiverande av kritiskt tänkande hos konsumenterna. Och frågan är om det finns förutsättningar för en mer aktiv konsumentroll när ”gilla”-kulturen spridits långt? Omvänt: är det som en reaktion på ”gilla”-kulturen som fröet till en mer aktiv konsumentrörelse kan finnas?

Finns det en main-stream-möjlighet?
Det finns embryon till bra konsumentrörelser på nätet: Dyrare mat nu, Medveten Konsumtion, Köttfri Måndag osv. Men kan dessa bli main stream? Kan konsumenterna vakna och börja ställa rätt typ av krav? Finns den möjligheten? Eller är det prisfokus – billigaste matkassen – som alltid får störst genomslag, oavsett vad matkassens produkter inneburit av belastning på människor, djur och natur?

Nyckelfrågan: Vad är OK?
Kanske är det just här som nyckelfrågan kan synliggöras i gränssnittet mellan det privata och det allmänna. Vad är OK att betala för en OK produkt? Ett lågt pris som våra barn eller någon annan får betala konsekvenserna av nu eller i framtiden – är det verkligen OK?

Mer risk än möjlighet
Det är ännu så länge ett fåtal företag som konsekvent förändrar sin affärsmodell i en hållbar riktning. Som vill utesluta en negativ miljöpåverkan när det gäller de egna produkternas framställning och användande. Som tar socialt ansvar för arbetsvillkor m.m. i sina egna led och i leverantörsledet. Som fasar ut skadliga ämnen, säkerställer kritiska faktorer och kommunicerar sin verksamhet transparent. Så länge majoriteten av företagen inte har förstått vad som krävs för att förändra näringslivet i grunden är tanken på en inkluderad hejarklack i form av ”gilla”-konsumenter mer en risk än en möjlighet.

Länktips: Business is social, Youtube-klipp på:
http://www.youtube.com/watch?v=ujlfePzD77E&sns=fb