Slammet både en resurs och en risk

Slammet från våra reningsverk innehåller både farliga ämnen som kadmium och bly och viktiga näringsämnen som kväve och fosfor som kan göra nytta i jordbruket. Är det rimligt att sprida avloppsslam på åkrarna, som LRF och andra vill, för att bönder ska få tillgång till billig näringstillförsel? Även om det innebär att befolkningens upptag av farliga substanser ökar? Ekologisk odling tillåter inte att tungmetaller och kemikalier sprids. Konventionell odling har inte de kraven. Nu kommer nya tekniska lösningar, som möjligen kan innebära att även konventionellt jordbruk kretsloppsanpassas. Eller?

Ett Ragn-Sells-ägt företag är ledande på området
EasyMining heter ett svenskt företag, ägt av Ragn-Sells AB, som har tagit fram reningsprocesser för att få ut fosfor och kväve ur avloppsslammet. Flera olika processer används och testas just nu med stöd från EU. Pådrivande är bl.a. att Tyskland har en sträng lagstiftning på området med målet att 80 procent av den fosfor som finns i slammet ska återvinnas. I januari 2020 kom en svensk utredning (SOU 2020:3) på 760 sidor (!) som föreslår ett krav på att 60 procent – inte 80 procent – av svensk fosfor återvinns. Vad finns att säga om EasyMining och om sakfrågan? Är detta tillräckligt bra för att uppmärksammas? Leder EasyMinings teknologi oss rätt eller fel?

Revaq-certifieringen
Svenska reningsverk har genom sin medlemsorganisation Svenskt Vatten under mer än ett decennium försökt lyfta fram Revaq-systemet för att främja spridning av avloppsslam på åkrarna. Revaq ses som en kvalitetssäkring av slammet. Lite förenklat innebär Revaq att ansvarigt reningsverk vet vilken kvalitet det är på det slam som erbjuds till jordbruket – till skillnad från ocertifierade reningsverk som inte har en aning om vad det är de erbjuder. Det är naturligtvis bättre att veta vad slammet innehåller än att chansa, men det innebär inte att slammet är ”bra” för livsmedelsproduktion. Bara att reningsverket vet hur dåligt slammet är åtminstone beträffande tungmetaller.

Komplexiteten
Jag lyssnar på Lasse Odén, hedersmedlem i Ingenjörer för Miljön, som länge haft slamfrågan som en hjärtefråga. Lasse har flera gånger tagit initiativ till hearings och föredrag kring slamproblematiken. Reningsverken i Sverige och utomlands sitter bokstavligen på ett stort problem. Vad ska vi göra med det förorenade slammet? Kan det värdefulla i slammet tas tillvara samtidigt som de farliga ämnena inte sprids? Det är inte bara tungmetaller det handlar om. Det finns läkemedelsrester, mikroplaster, hormonella ämnen, luktproblem, växthusgaser, transporter och energiaspekter knutna till slammet. Branschens egna Revaq-system täcker inte in alla risker med slammet. Ju mer jag sätter mig in i frågan, desto svårare tycks den vara att lösa.

Andra avvägningar och samarbeten nödvändiga
Rimligen borde slamfrågan ligga högt på EU:s bord. Länderna i EU har alla ett likartat problem att hantera. Vi borde hjälpas åt att hitta en eller flera vägar framåt för att bromsa ökningen av främmande ämnen i kretsloppet och att skydda våra åkrar och därmed våra livsmedel från exponering av de ämnen, som inte hör hemma i kretsloppet. Bara för att det är ett stort problem duger det inte att ducka för det. EasyMining kanske har en dellösning, där deras processer gör nytta. Men då borde inte sedvanliga marknadsmässiga spelregler gälla och företagets tillgång till riskkapital och egna expansionsplaner vara det som styr utvecklingen. Visar sig systemet vara en långsiktigt värdefull delkomponent i att komma till rätta med slamproblematiken borde hela EU snarast förhandla sig till en möjlig tillgång till processerna.

Samhällsnytta, företagsnytta och nyttan för individer behöver vägas samman på ett klokt sätt. Eller ska Edisons arvingar ha en slant varje gång vi tänder en glödlampa?

Tidigare inlägg om slamfrågan: http://christerowe.se/2015/05/nr433-systemskifte-nodvandigt-om-slam-och-kretslopp/

Systemskifte nödvändigt – Om slam och kretslopp

Livsmedelsverket rapporterar högre kadmiumhalt i svenskproducerad pasta än i pasta från utlandet. Lantmännenägda Kungsörnen pekas ut i sammanhanget. (Länk se nedan). Ännu ett i raden av miljöhot som vi behöver förhålla oss till? Tungmetallen kadmium i maten anses vara riskfylld eftersom den ackumuleras i njurarna, kan ge njurskador och en ökad risk för cancer. Kadmium i svenskt mjöl kan hamna där på flera olika sätt, t.ex. luftföroreningar, konstgödsel och genom att avloppsslam sprids på åkrarna. Det senare är mycket kontroversiellt.

Systemet hade varit bra om inputen varit fri från skadliga ämnen
Reningsverken och flera olika branschorganisationer har sedan några år ett certifieringssystem som heter Revaq, som går ut på att kvalitetsbestämma avloppsslam, så att det minst skadliga slammet kan återföras till kretsloppet. Ambitionen är lovvärd. Det finns en problematik kring en långsiktig brist på fosfor som gör att vi måste hitta sätt att återföra fosfor till jordbruket. Bekymret är att stora mängder nyttigt fosfor återfinns i det kontaminerade slammet från reningsverken. Om restfraktionen från reningsverken, slammet, hade varit fritt från främmande och skadliga ämnen hade allt varit frid och fröjd. Nu tvingas reningsverken att hantera ett nödvändigt fosfor samtidigt med ett oönskat och skadligt slaminnehåll.

Härma naturen
Några länder har gått före i slamfrågan. Man inser att det är ohållbart att sprida tungmetaller och farliga ämnen på de marker som ska producera livsmedel. Holland och Schweiz har infört restriktioner på det här området. Ett problem med dagens linjära systemtänkande blir kostnaden och ansvaret för lagring eller förbränning av slammet. Sedan slutet på 1900-talet och fram tills nu har vi betraktat naturen som en gigantisk soptipp. Det håller inte. Insikten om att vi måste härma naturens kretslopp även i all mänsklig verksamhet börjar sprida sig. Vi måste fasa ut cancerogena ämnen ur kretsloppet. Mikro- och nanostora plastbitar i haven är en näst intill osynlig fara. Vi kontaminerar vår egen livsmiljö och saboterar ekosystemen. Pollinerande insekter står inför massutrotning. Bekymren är många.

Viktig princip
Det blir alltmer uppenbart att vi måste hantera alla icke naturligt förekommande produkter och ämnen med en mycket större uppmärksamhet och ansvar. Ingenting försvinner. Att som nu tillföra stora mängder kemikalier, tungmetaller och hormoner utan att tänka på effekterna för de små och de större kretsloppen är oansvarigt. Vi kommer bokstavligen att få äta upp det.

Länktips: Naturskyddsföreningen om slamfrågan här.
Nätverket Ren Åker Ren Mat debattartikel i GP: här.
SVT-inslag om Livsmedelsverkets rapport: här.