Ett nytt sätt att utveckla

Ett nytt år. Ett nytt medvetande.  Världen står inför multipla kriser, de flesta av dem självförvållade. I tropikerna huggs regnskogen ner. Torka och översvämningar skapar lokala katastrofer. Men det är inte bara miljön som är i obalans.

Män som hotar kvinnor
I Indien har våldet mot kvinnor eskalerat till en punkt, där tillräckligt många protesterar tillräckligt starkt, kanske leder det till ändrade attityder. I delar av Kina går det 120 män på 100 kvinnor, hur man där och i andra länder ska hantera männens frustration över att inte få bilda familj är en fråga som sällan diskuteras. Varken celibat eller statliga bordeller lär lösa problemet. Så hur gör man?

Oviljan
I den rika världen lever och frodas egoismen, senast åskådliggjort genom att kongressen i USA tydligt visar sin ovilja att låta de allra rikaste dela med sig för att hela den amerikanska befolkningen ska leva under rimliga villkor. Det politiska systemet har uppenbara svårigheter att hantera alla obalanser. I USA extra komplicerat eftersom de rikaste är med och finansierar ”sina” kongressledamöters kampanjer.

Twitter-idé
Hans Rosling, mannen bakom Gapminder och som häromåret utsågs till en av de hundra globalt mest inflytelserika personerna, twittrar frekvent. På senare tid ofta om Centralafrikanska republiken, ett krigs- och våldshärjat land där utvecklingen står still eller t.o.m. går bakåt. Twitterflödet väckte en tanke hos mig. Tänk om vi hade möjlighet och kraft att samordnat fånga upp och förmedla information om ett land i taget.

Små synkroniserade insatser
Sverige kan inte lösa alla världens problem. Men vi kan göra viktiga punktinsatser. Kommunikationsplattformar finns. TED-Talks, You Tube, Flash-mobbar, Facebook, Twitter… vi har alla verktyg som behövs. Det som behövs är något som påminner om Missing People, fast för grupper av människor. Och inte för att de saknas, utan att för att vi behöver lära oss om olika länder för att se vilka lösningar vi kan föreslå. Ett slags gräsrots-SIDA, som kombinerar affärer, kunskap och hjälp och som bygger på att många kan göra lite grand.

Ett nytt sätt att möta behov
Björn Söderberg, entreprenör och företagare i Nepal, var i Göteborg häromveckan för att ta emot Göteborgs Stads internationella hållbarhetspris. Han har där på kort tid byggt upp livskraftiga företag. Det första byggde på idén att sälja julkort tillverkade av sopor. Tänk om vi lärde oss att bättre synkronisera olika aktiviteter: statens, näringslivets, entreprenörers, frivilligorganisationers, enskildas. Baserat på korrekta fakta och på de verkliga behov som finns skulle vi kunna visa på ett helt nytt sätt att utveckla bilateralt arbete.

Synkroniserad nytta
Ett litet urval länder eller regioner skulle kunna vara i fokus under ett år. Till att börja med en eller två regioner. För varje år adderas en region, eller ett land, till listan. Urvalet av regioner skulle kunna ske genom en sammanvägning av exportmöjligheter, individers och föreningars kontakter, möjligheten för svenska lösningar att göra nytta i regionen etc. Skolklasser skulle kunna utveckla kontakter via Skype och finnas med som historieberättare. Det är viktigt att återberätta det som sker, både när det händer och med lite perspektiv.

Vem ?
Det är genom att engagera oss för andra som vi hjälper oss själva. Det vi kan åstadkomma genom att synkronisera vårt intresse, vår kunskap och våra idéer för en specifik region bör kunna leda till mycket mer än det traditionella biståndsarbetet. I båda riktningar. Kanske är detta en uppgift för någon av de organisationer som har vana att verka ute i världen med volontärer, utbildning e.d.

Att vi måste tänka nytt för att möta de växande problemen är uppenbart.