SD:s matfråga handlar inte om pizzan

Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

Glöm inte detta….

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.


Två frågor som aldrig ställs till högern

Den nya högern i Sverige slipper för det mesta besvärliga frågor från media. Den nya högern tycks hållas ihop av Ulf Kristersson, där KD och SD ingår på lite olika sätt och där L gärna vill vara med, men inte riktigt lyckas förklara hur deras liberala idéer hänger ihop med de andra partiernas delvis illiberala, i flera fall högerradikala och på vissa områden profilerade konservativa idéer. Public Service är numera påtagligt försiktiga i sin ”skjutjärnsjournalistik” (den minnesgode kanske drar sig till minnes Ortmark, Olivekrona och Orup den äldre…). Kanske är de oroliga att deras verksamhet ska krympas om högern får makten och ifrågasätter alltmer sällan högerns utgångspunkter. En majoritet av traditionella medier har dessutom ledarredaktioner med borgerliga sympatier och ser naturligtvis ingen anledning att ifrågasätta de idéer man i grunden sympatiserar med.

SD vill tvinga fram frivillig återvandring 
Det finns många frågor Ulf Kristersson borde få svara på, när han nu ser så goda förutsättningar att komma överens med SD i sakfrågor. En sådan fråga är SD:s vilja att tvinga fram frivillig återvandring. (Det hör till bilden att det är helt fritt idag för den som vill, att lämna Sverige, men det räcker inte för SD). Det är ingen hemlighet att SD bygger mycket av sin profilering på att nedvärdera olika grupper, primärt personer som de räknar som icke-svenskar. Det senaste är att dessa ska förmås att återvandra. Här skulle alerta medier lätt kunna hitta intressanta infallsvinklar för att tvinga fram Kristersson ur skuggorna. De skulle t.ex. kunna fråga hur ordet ”frivillig” används när det inte längre handlar om frivillighet. Man behöver inte komma att tänka på ”Arbeit macht Frei”, men långsökt är det inte…. Man skulle därefter kunna ställa följande fråga.

Är det bra för Sverige att många branscher drabbas?
” Hur ser du på att SD inte vill integrera människor som bor och verkar i vårt land, utan vill att de lämnar Sverige, mot bakgrund av att vår industri, många serviceyrken, vården och lågbetalda jobb utförs av just den kategori människor SD pekar ut? Det är många i transportnäringen, bussförare, taxiförare, hemtjänstpersonal, deltidsarbetande inom olika sektorer, men även IT-experter från andra länder osv som gör stor nytta i samhället. Hur ser du på detta? Är det bra för Sverige om Åkessons idéer får genomslag? Är det bra för välfärden, för vården, för transportnäringen och för svenska näringslivet och för de människor det berör, att jobb som kan beskrivas som lågstatusyrken blir bristyrken?”

Det finns en viktig fråga som aldrig ställs om kärnkraften
En annan fråga som kommit att dominera klimatdebatten ä r kärnkraften. Detta trots att ingen tror att detta energislag (som ofta lite svävande kallas Generation 4) kan leverera en enda ny kWh de närmaste 15 åren. Nämnda fyra partier svarar reflexmässigt ”kärnkraft” så fort energi och klimat kommer upp som tema. Men den kanske mest avgörande frågan ställs aldrig till något av partierna. Ska elen vara dyr eller billig?

Diagram över produktionskostnader per energislag (Wikipedia)

Ska elen var billig för industrins konkurrenskraft eller dyr för att 
kärnkraften ska bli lönsam?
” Det talas hela tiden om behovet av kärnkraft för att säkra energiproduktionen i Sverige. Trots att ny vindkraft och ny havsbaserad vindkraft tillsammans med olika slags lagringslösningar skulle bli billigare och snabbare att koppla in på elnätet. Kärnkrafts-el är omkring 3-4 gånger så dyr per MWh som vind-el (se diagram ovan). Hur ser du på energipriserna, är det viktigaste att svensk industri får konkurrenskraftiga, låga, inköpspriser på sitt elbehov eller är det viktigaste att elproducerande kärnkraftsbolag får lönsamhet i sin dyra elproduktion? Ska elen vara billig för att gynna industrin eller dyr för att göra elproduktionen lönsam?”

Det hade varit viktigt för väljarna att få veta hur högern tänker kring båda dessa frågor i god tid före valet.

Vi måste stoppa de högerradikala

Tyvärr måste ytterligare en text handla om hoten mot demokratin och det öppna samhället. Det demokratiska samtalet är avgörande för de processer som kan hjälpa oss att komma till rätta med vår tids utmaningar. Det är inte bara Corona-pandemin, klimathotet, resursanvändningen och hoten mot ekosystemen. Vi måste också börja se konturerna av en global rättvisa. Och då är det demokratiska samtalet avgörande. Inbäddat i varje auktoritär regim finns en föreställning om hur makten är nära kopplad till våldsmonopolet.

Jag har läst en bok av Mats Wingborg
Ett av hoten mot vårt öppna, toleranta och inkluderande samhälle är ett parti som kallar sig Sverigedemokraterna. En kartläggning av vad partiet gjort och står för har författaren och journalisten Mats Wingborg åstadkommit med sin bok ”Blåbrunt Sverige: Så påverkas du om högern vinner valet.” Jag väljer att här formulera några egna slutsatser, som boken hjälpt mig att formulera. Tyvärr blir texten denna gång längre än brukligt.

Det nyliberala experimentet har lett oss dit vi är
Med hundratals exempel och en gedigen referenslista visar Wingborg hur SD agerar i de kommuner där de har makten, hur de beskriver världen och vad de kan åstadkomma om de får chansen att påverka hur Sverige ska styras. Boken blir ett lättillgängligt och tydligt formulerat tidsdokument över hur en högerradikal rörelse vuxit fram under några decennier. SD har skickligt utnyttjat de nya klyftor som uppstått som en följd av hur samhällena i Sverige och EU utvecklats. Drivande har naturligtvis varit kortsiktigheten hos starka ekonomiska aktörer, som har uppfostrats i nyliberal anda. Men anonyma aktieägare och fondförvaltare är svåra att skuldbelägga. Det är enklare att peka ut andra grupper som skyldiga till de växande klyftorna och orättvisorna i samhället. Den avgörande frågan för personer som stödjer SD har varit, och är, att människor kommit hit från andra länder och – anser man – skadar ”vårt” Sverige. SD-väljarna vill inte att den krympande välfärdskakan delas upp på fler än vad de tycker är rättvist. Där ligger grunden för hela vi-och-dom-resonemanget. Men polariseringen, menar jag, är bara grunden för SD-ledningens långsiktiga strategi. Mer om det senare.

Nedskärningar tjänar två syften
Wingborgs exempel på hur moderatstyrda kommuner, där SD deltar i styret, illustrerar hur nedmonteringen och privatiseringen av samhällsfunktioner blir en slags ping-pong-match med SD. När besparingarnas effekter slår igenom och skola, vård och omsorg försämrats ger det SD argument för att klaga på samhällsutvecklingen. (Att SD själva bidragit till den är naturligtvis inget de nämner). Nedmonteringen av välfärdsstaten blir på så sätt önskvärd för både M och SD, men av olika anledning. För SD är det viktigt att kunna upprätthålla känslan av kris i landet. De upprörda känslorna är bränslet i alla de trådar som fylls med hat och hot på sociala medier. Det var därför ingen tillfällighet att Mattias Karlsson efter valet 2018 riktade en uppmaning till sympatisörerna att ”segra eller dö”. (Se nedan).

Mattias Karlsson kamptext efter valet 2018

Lättare att vara emot
Att säga nej och att vara motståndare till en viss utveckling är något annat än att konstruktivt verka för något man tror på. Jag tror att väljarna på valdagen i rätt stor utsträckning väger in vad man INTE vill stödja. Det är lättare att ta avstånd från något än att bejaka. Ett bejakande kräver ett mer aktivt ställningstagande, medan ett ”nej” inte på samma sätt behöver motiveras. Nejet kan luta sig mer mot tyckandet, medan ett ja – både för en själv och för omgivningen – behöver en anknytning, ett exempel, på vad som är bra. Det är lättare att vara emot höjda punktskatter än motsatsen. Den dominerande logiken i vår kultur innebär ett egoistiskt, rationellt och ekonomiskt perspektiv på olika frågor. Tabloidpressen hittar alltid snabbt ett ”vinnare-förlorare”-perspektiv på varje politiskt förslag. Att vara för en viss beskattning kräver därför mycket mer av väljaren än motsatsen.

Missnöjets paradox – det går inte att vara missnöjd med sig själv
Mitt intryck är att SD-sympatisörerna i större utsträckning än hos andra partier är nej-sägare. Och som en konsekvens av detta uppstår problemet för partiet att hitta ledare och företrädare som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i utvecklingsfrågor, göra kloka avvägningar mellan olika behov osv. Den som knyter sitt engagemang till ett motstånd mot andra partier och som ser sig själv som en motståndskämpe är – tror jag – sällan lösningsinriktad. Nejsägare är dåliga på att hitta lösningar och att ingå samarbeten och vill egentligen inte lösa de problem som man bygger en del av sin identitet kring. För den som grundar sin livsinställning och sina värderingar på att vara emot det rådande är det svårt att aktivt korrigera de fel man opponerar mot. Då återstår ju nämligen ingenting. Om nejsägandet, avståndstagandet, hatet mot vissa grupper etc är det bärande idén, livsnerven, går det inte att kapa bort denna livsnerv. Den måste finnas kvar. Här finns ett generellt dilemma för missnöjespartier och en dold paradox: Det är väldigt svårt att vara missnöjd med sina egna vägval, de beslut man själv har tagit och att därefter beskriva dem som en politisk framgång.

Dubbelspelet kring medias roll
Den hårda ideologiska kärnan i SD vet naturligtvis vad de vill. De har en långsiktig plan att förändra Sverige och drivs av motiv, som de av olika skäl får hålla tillbaka. År 2015 skriver SD:s Richard Jomshof i ett ofta citerat inlägg följande: “Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”  Uttalandet illustrerar dubbelspelet mycket väl. När man väl har möjlighet ska man i grunden förändra mediernas villkor, enligt modell från Ungern och Polen. I skrivande stund hör jag att Åkesson hävdar att han ”älskar” Public Service. Förutsatt att de sköter sitt jobb. Och det är ju just det. I auktoritära och halvauktoritära stater är de statligt styrda medierna helt i händerna på politikerna.

Utan personer i lågstatusyrken skulle samhället stå still
Mats Wingborg nämner i sin bok några exempel på samhällssektorer som skulle få svårt att fungera om inte lågavlönade personer, ofta med ursprung i andra länder, fanns på plats. Det är inte svårt att hitta sektorer i samhället där personalen oftare har utländsk bakgrund än vad som vore statistiskt motiverat: hemtjänstpersonal, undersköterskor, taxiförare, budbranschen och andra lågstatusyrken med obekväma arbetstider och svag facklig anknytning. Skulle SD få genomslag för sin idé om etnisk rensning blir det svårt för delar av näringslivet och det offentliga att upprätthålla servicenivån och de låga lönerna. Någon behöver ju faktiskt ta hand om gammelmormor på hemmet och utföra det jobb Uber och andra tjänar på att de görs. Förutom det motbjudande i sig att sortera människor utifrån kulturell tillhörighet.

I SD:s Sverige ska staten bestämma vad som är svenskhet
När jag läser om kulturpolitiken och om hur SD vill inrätta särskilda ”Sverigecentra” och kulturlotsar med uppgift att sprida svenskheten blir jag förfärad. Uppenbarligen siktar SD på att formalisera och styra vad som ska kunna räknas till ”svenskhet”, vad det nu ska vara. Att ta kontroll över människors värderingar och kulturella uttryck är ett typiskt kännetecken för auktoritära regimer. Mats Wingborg intervjuar SD:s Josef Fransson till sin bok. Fransson har motionerat om att skrota SIDA, lägga ner Allmänna Arvsfonden (något som skulle slå mycket hårt mot civilsamhället), och mycket mer. (Se länk till motionen nedan).

Klimatet är ovidkommande i SD:s värld
I sin motion vill Fransson lägga ner Jämställdhetsmyndigheten, BRÅ, minska stödet till FN, lagstadga att inga statliga medel får gå till ideella föreningar som helt eller delvis producerar propaganda (vad det nu är), dessutom förhindra att verksamheter som får offentligt stöd använder medel till att köpa tjänster från sådana ideella verksamheter, minska stödet till Folkbildningsrådet och KRAV, samt säkerställa att forskningsmedel inte används till ovidkommande faktorer som klimat och genus. (!) Klimatfrågan är således ovidkommande för SD. Och med sin gummidefinition av propaganda skulle SD:s förslag kunna användas till att i grunden förändra hur kunskap genereras, förmedlas och används i vårt land. I sin tydlighet är motionen avslöjande för vad det är SD vill åstadkomma.

Ett högerradikalt parti, inte socialkonservativt
Fransson svarar på Wingborgs frågor och tvekar enbart inför den sista frågan: ” Dina förslag innebär ganska omvälvande förändringar. Kan man verkligen kalla detta för en konservativ politik (…) ?” Svaret från Fransson innehåller bl.a. följande: ”Vi måste uppnå ett nytt normaltillstånd. Det kommer att kräva stora förändringar. Därefter kan man gå mer försiktigt fram.” Den rimliga tolkningen är, precis som Wingborg skriver, att SD initialt eftersträvar en högerradikal brytning av den nuvarande politiken. När man uppnått systemskiftet ska förändringar ske i måttfullare takt. Här finns all anledning för både politiska motståndare och i rapporterande media att tydligare beskriva SD som ett högerradikalt parti, som vill förändra inte bara normer kring människovärde, ”svenskhet” och vi-och-dom-polariseringen utan också mycket av det som 100 år av stabil demokratisk utveckling gett oss.

”Propaganda” ska förbjudas – så stängs dörren för det öppna samhället
Det normala i SD:s Sverige är att vi inte ska bry oss om världen och FN, inte bry oss om klimatfrågan, inte sträva efter ekologisk odlad mat, inte arbeta för jämställdhet, inte värdesätta civilsamhällets funktion och folkbildningens roll. Istället ska staten sluta ge direkt eller indirekt stöd till ”propaganda”. Detta är snubblande nära en auktoritär samhällsmodell, där staten ska avgöra vad som är ”propaganda” och vad som tillåts. Precis som alla andra antidemokratiska rörelser som kommit till makten genom demokratiska val utnyttjar SD öppenheten för att – om de får chansen – begränsa just de förutsättningar de själva utnyttjat för att torgföra sin politik. Det finns väldigt tydliga illiberala, antidemokratiska idéer i det SD vill genomföra. Och det som ska möjliggöra nedstängningen av det toleranta och öppna samhället är överdrifterna i berättelsen om vad som händer i Sverige och vem som beskyllas för detta.

Militär på gatorna. Och sedan då?
Det skedde en sprängning i stadsdelen Annedal i Göteborg i oktober. En desperat man skulle vräkas från sin lägenhet och tog till oerhört drastiska metoder för att hävda sin sak. Mannen hittades senare död – en tragisk historia och kostsam för hundratals hyresgäster och en fastighetsägare. Det tog bara något dygn efter smällen så krävde Åkesson radikala åtgärder: Undantagstillstånd, visitationszoner, militär på gatorna osv.

”Normala” krav från SD

Man kan fråga sig vad Åkesson tänker att militären ska göra på Göteborgs gator och kanske framför allt – när ska de åka hem igen till sina förläggningar? Det är lätt att trappa upp, att starta krig, att sätta in olika resurser. Det är betydligt svårare att trappa ner, att bygga fred och att lämna över makten till andra i samhället. Fråga USA. De var snabba att invadera Irak, att ta plats i Afghanistan osv. Men när de ska lämna sker det som militära reträtter, inte som fredliga överlämnanden. På liknande sätt skulle militär på gatorna i Sverige bara öka otryggheten. Men det är också exakt den effekten Åkesson är ute efter. Genom att hela tiden tala om kris, om kamp och om konflikter håller han idén vid liv att det bara är SD som har svaret på de problem han ständigt beskriver i överdrivna ordalag.

Ett helt annat Sverige – nej tack!
Det är ett helt annat Sverige SD vill ha. Deras mål är långt bortom kravet på att oönskade personer ”frivilligt” ska återvandra. När de ser det som fullt naturligt att införa visitationszoner, undantagstillstånd och militär på gatorna är det väldigt tydligt att det är en variant av polisstat man vill ha, en stat där våldet hela tiden ligger under ytan och där det sannolikt snart kommer signaler om att medborgargarden, svenska varianter av KKK och liknande gärna får ta plats. Det är ett helt annat samhälle SD vill ha och som de steg för steg får sina konservativa kompisar att acceptera.

Detta måste förhindras.

Länktips: Josef Franssons motion om nedläggning av SIDA m.m.: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/atgarder-mot-institutionaliserad-korruption_H802601

En bra text av Tony Johansson om hur Kristersson bereder marken för en regering där SD ingår. https://tonyjohansson.nu/2021/11/29/tony-johansson-sd-i-regeringen-om-kristersson-vinner-valet-tro-inget-annat/

Nu måste borgerliga partier berätta vad de tänker offra

De borgerliga partier som vill basera en möjlig borgerlig regering 2022 på stödet från SD fick nyligen en kravlista i nitton punkter att ta ställning till. Josef Fransson (SD) motionerade i Riksdagen om 19 punkter som kan läsas som SD:s krav på att stödja en borgerlig statsminister. Rimligen behöver SD kunna visa upp flera framgångar i förhandlingarna. Så vilka punkter kan de borgerliga politikerna acceptera?

Nitton systemförändrande punkter
Det är inga små saker Fransson inkluderar i sin motion. ( Länk till motionen se nedan).
1. Lägg ner och banta Public Service till en bråkdel av vad det är.
2. Ta bort presstödet.
3. Halvera partistöden.
4. Återinför tjänstemannaansvar och beivra myndighetsaktivism (?)
5. Avskaffa och begränsa genusforskningen.
6. Se till att ovidkommande (!) faktorer som klimat och genus inte inkluderas i forskningsstöd.
7. Straffa universitet som fortsätter med genusforskning.
8. Lägg ner Jämställdhetsmyndigheten.
9. Lägg ner Brottsförebyggande rådet, BRÅ.
10. Ta bort stöd och uppgifter från civilsamhällsorgan som KRAV och Folkbildningsrådet.
11. Lägg ner Allmänna Arvsfonden (som är en livlina för många små organisationer i civilsamhället, min anm.)
12. Lägg ner SIDA.
13. Dra ner engagemanget i FN och satsa på moraliskt (!) försvarbara samarbeten.
14. Förbjud statligt stöd till ideella organisationer som bedriver propaganda (!)
15. Förbjud myndigheter att upphandla varor och tjänster från sådana organisationer.
16. Förbjud fackliga organisationer att administrera a-kassan.
17. Reglera utnämningsrätten av myndighetschefer.
18. Reglera tillsättning av ambassadörer.
19. Inför en lag om lobbyistregister.

Fyra, kanske fem, punkter kommer SD säkert kräva
Enligt M-ledaren Ulf Kristersson har SD förändrats och mognat i sin politik. Snarare har ”öppna era hjärtan”-budskapet från M svängt 180 grader så att man nu tävlar med SD om att vara skarpast i synen på invandring och flyktingmottagande.
Frågan till Moderaterna, och i lika hög grad till de andra partier som tänker sig förhandla med SD, blir vilka av de 19 punkterna de tänker ge till SD i utbyte mot stöd i regeringsbildningen.
Att tro att SD ska nöja sig med mindre justeringar i budgetposter är naivt. 19-púnkts-listan är början på en omställning av Sverige där civilsamhället, det fria ordet, forskningens inriktning och viktiga demokratiska institutioner ska kontrolleras eller helst försvinna om SD får inflytande.

Vi behöver veta vad högerpartierna tänker offra
Någon av de ”större” punkterna i 19-listan kommer SD säkert att kräva i utbyte mot stöd. Är det partistödet, presstödet eller styrningen av forskningen de borgerliga tänker släppa till SD? Eller ska Public Service offras? KRAV? Allmänna Arvsfonden? SIDA? FN?
Det är bra om de borgerliga partier som siktar på att ”ta makten” som det så ödmjukt brukar heta på högerkanten, i förväg berättar vilka fyra, i värsta fall fem, punkter man tänker offra för att få sitta i Rosenbad. Så att vi vet.

Länkar: motion 2020/21-601