Saudiaffären en symbolfråga på flera sätt

I gammelmedia är konflikten mellan Saudiarabien och Sverige fortfarande en toppnyhet. Dels för att frågan innehåller principiella vägval för regeringen, om ett fortsatt samarbetsavtal eller inte, och dels när det gäller frågan om  mänskliga rättigheter och hur de frågorna ska tas upp i internationella sammanhang.

Hur hade Alliansen gjort?
Intressant är att konstatera att delar av näringslivet och Moderaterna ser Sveriges agerande som problematiskt och att det leder till sämre förutsättningar för svenska företag att sälja produkter till arabländerna. Medan de övriga allianspartierna tycker det är viktigt att Sverige står upp för mänskliga rättigheter. Hur hade en fortsatt Allians-regering hanterat frågan? Vad hade Annie Lööf som näringsminister sagt? Hade man låtit Carl Bildt hantera frågan, vilket ju inneburit ”business as usual” och hade KD, FP och C då fogat sig i M-politiken? Den frågan har inte ställts vad jag vet.

Vad är viktigast?
För detta handlar om mer än partipolitik. Det handlar om värderingar. Är mänskliga rättigheter viktigare än storföretagens eventuellt minskade försäljningsmöjligheter? Går business alltid före mänskliga rättigheter? Om det är så, hur ska vi vi någonsin få miljöfrågorna, klimatfrågorna, rättvisefrågorna och alla andra ödesfrågor att bli viktigare än de kortsiktiga intressena?

Rakryggat
Det finns en symbolik i det som har hänt just nu, och som hedrar Sverige. Vi har visat att det inte alltid är pengarna som bestämmer. Ibland finns det viktigare mål att arbeta för. Skulle vi fortsatt på det tidigare vägen och tigit om mänskliga rättigheter hade Sverige förlorat i trovärdighet, när vi försöker hävda andra värden än de materiella. Förutsättningar för ett gott liv går inte via hänsynslöst utnyttjande av andra människor eller naturgivna resurser. Även om den eftertraktade platsen i FN:s säkerhetsråd nu kanske inte är inom räckhåll för Sverige har regeringen ändå markerat på den globala arenan att man ogillar diktaturer som förtrycker sina medborgare. En grundinställning som majoriteten av svenskar står bakom.

Ryssland
Hur svenska företag ska förhålla sig till Ryssland är mer komplicerat. Nu kastas det ideellt verkande nordiska informationskontoret ut från S:t Petersburg. Putin-regimen hävdar att alla utländska verksamheter är potentiella spionorganisationer. (På sig själv känner man andra). Utrymmet för fritt tänkande stramas åt i Ryssland. Homosexuella får inte ta körkort. Officiellt finns inga ryska soldater i Ukraina. Nyhetsförmedlingen i Ryssland är starkt vinklad. Hur svenska företag ska verka i Ryssland vållar säkert stort huvudbry.

Ny redovisning
Det ska bli intressant att läsa 30 näringslivsdirektörers debattartikel om det problemet.
(Dvs. marknaden har inte lösningen på alla problem). Och storbolagsdirektörerna behöver nu se över sina årsredovisningar för 2015, så att det står under kapitlet CSR att man erkänner att CSR-arbetet bara har relevans när det inte hotar affärerna. Det vore åtminstone ärligt.

 

 

Nu krävs det ledarskap i den muslimska världen

Saudiarabien stoppar besöket från Sveriges regering och får med sig Arabförbundet i en skarp markering. Margot Wallström är inte välkommen att tala om mänskliga rättigheter. I potten ligger också diskussioner om det militära samarbete som påbörjades av Persson-regeringen och som förnyades av regeringen Reinfeldt. Andra faktorer som spelar in är att terrororganisationen IS ritat om kartan i Mellanöstern och att saudierna håller nere oljepriset på ett sätt som missgynnar de oljestater som har kalkylerat med höga marknadspriser. Uppmärksamheten kring piskrappsdomen mot en saudisk bloggare och straff mot kvinnor som tar sig friheten att köra bil är andra komponenter i relationen mellan Saudiarabien och Sverige. Om vi lyfter blicken framträder ett större mönster.

Stabilitet till varje pris
Som någon påpekade är Saudiarabien inte vilket land som helst i arabvärlden. De heliga vallfärdsorterna Mekka och Medina och den kombination av politiskt och religiöst inflytande som landet haft och fortfarande har i de muslimska länderna går inte att bortse ifrån. Troligen ser man sig själv som en garant för kontinuitet och rättrogenhet. Oljeinkomsterna finansierar moskébyggen världen runt och för USA och västvärlden har goda relationer med saudierna till stor del handlar om att säkra stabil tillgång till olja.

Flera terrororganisationer
Om de muslimska länderna ska kunna utvecklas i demokratisk och jämställd riktning måste något land gå före och visa att det är möjligt. Tyvärr växer nu istället inflytandet för terrorns hantlangare. Nu har även Boko Haram ställt sig bakom IS. Tillsammans kan de naturligtvis åstadkomma stort lidande och en fortsatt period dominerad av våld. Talibanerna och Al Quida har ju heller inte lagt ner sina vapen. Världen förändras i en negativ riktning just nu.

Anarki
I flera länder har den s.k. Arabiska våren lett till anarki. Libyen härjas av militärt utrustade klaner och gäng, som tvingat människor att fly till Tunisien. I Jemen är det oklart vem som idag innehar makten. Somalia ska vi inte tala om, där har situationen varit eländig i decennier. Syrien och Irak är hårt drabbade länder, särskilt eftersom de olika etniska och religiösa grupperna där utsätts för extrem förföljelse och folkmord. Assad-regimen för krig mot sin egen befolkning. IS mördar lokalbefolkningen och fördriver oliktänkande.

Inget att vinna
Mitt i all denna röra väljer saudierna att inte lyssna till kravet på mänskliga rättigheter från ett litet land uppe i norr. Troligen inte för att Sverige hotar deras maktställning. Men de har sett vad som hände i Egypten, i Libyen och andra länder. När väl folket bestämde sig för att de ville ha ett annat samhälle ställdes allt på sin spets. Mubarak tvingades bort, så småningom även Mursi, och Khadaffi avrättades. Samhällena tycks inte ha varit mogna för demokrati. Och de saudiska ledarna har ingenting att vinna på att släppa ifrån sig någon makt.

Strukturerna saknas
Vem ska driva utvecklingen i en demokratisk riktning? Uppenbarligen var det svårt för twitter-generationen att fånga upp de stämningar de själva satte igång under den arabiska våren. Det fanns ingen struktur att luta sig emot. Särskilt i Libyen, där Khadaffi gjorde en poäng av att inte bygga upp någon formell statlig apparat, ännu mindre något fungerande civilsamhälle.

Var går gränsen för näringslivet?
De 30 näringslivsdirektörer som nyligen skrev en debattartikel i ett sista försök att rädda det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien gjorde naturligtvis det eftersom de primärt tänker omsättning och vinst i de egna organisationerna. Hur bra kan det kännas för dessa direktörer att veta att deras lastbilar, kullager och utrustning hjälper en regim att bromsa en demokratisk utveckling? Skulle de sälja sina varor till IS också om frågan kom? Eller var går gränsen?

Malala for president
För att åstadkomma en vändning i Mellanöstern krävs att helt nya ledare stiger fram, ledare som betonar utbildning, samarbete, lokal mobilisering, kvinnors rättigheter och som ser statens och myndigheternas roll som underställda folket, inte som en kontrollapparat. Malala är en sådan person. Må hon få hundratals efterföljare.