Faran med förenkling

I DN skrev nyligen tre upprörda akademiker om den mediala bilden av professorsrollen med utgångspunkt i adventskalenderns förenklade bild av en virrig och excentrisk professor. ”Bilden som förmedlas är att dessa områden är tråkiga, svåra, nördiga och de som råkar vara intresserade är töntar och asociala individer, alltifrån barn till professorer,” skriver författarna. (Länktips se nedan). Vetenskap ses som något udda, asocialt och något för tråkiga nördar, hävdar författarna.

Reklam och politik – båda vill förenkla både frågor och svar
Ända sedan Neil Postman för 40-talet år sedan förutspådde att i synnerhet TV-mediet skulle leda till en fördumning av allmänheten har debatten pågått. ”Dumburken” kallades TV:n redan på 60-talet. Utvecklingen de senaste decennierna med en förskjutning till att vem som helst idag kan publicera rörliga bilder om vad som helst och dessutom att dessa är tillgängliga för vem som helst kan ses som något positivt. Samtidigt ser vi hur vetenskap och välgrundade påståenden trycks tillbaka av samverkande men oberoende krafter. Politiskt finns det numera ett gensvar för populister och ideologiskt motiverade krafter som genom generaliseringar och oprecisa angrepp använder förenklade budskap till att vinna stöd för känslomässigt förankrade ställningstaganden. Samtidigt har vi sedan drygt 70 år vant oss vid förenklade budskap inom reklamen, där vägen ska beredas för allmänhetens val av konsumtion. Påverkan sker både subtilt mer rakt på sak. En ständig kanonad av stimulanser för att konsumera mera har följt oss under lång tid. Vinklade och förenklade budskap som haft som syfte att få oss att kombinera en attityd med ett viss beteende. Långsiktigt påverkas våra värderingar naturligtvis av sådan påverkan.

Smalare referensramar
Vi lever på så sätt i ett ständigt påverkansfält. Värderingarna på individ- och samhällsnivå förskjuts och i takt med att vi har ett större glapp mellan generationerna uppstår rimligen också större skillnader mellan äldre och yngre personer. Det unga idag ser som naturligt är inte lika självklart för en äldre generation. Risken är att schablonbilderna blir sanningar när våra referensramar och referenspersoner blir färre, om vi bara umgås med likasinnade eller får Facebooks algoritmer att bekräfta det vi redan sagt. Vi behöver anstränga oss att se saker på andra sätt, vi behöver bli bättre på att ifrågasätta våra egna värderingar och ställningstaganden. Inte för att vi tvekar om basala saker som människors lika värde och allas rätt till en egen framtid så länge den inte inskränker någons annans framtid. Utan för att vi behöver bli bättre på att medvetet ifrågasätta våra ståndpunkter.

Vikten av ?
Det är genom att ställa frågor vi kan hitta svar. Inte genom att tvärsäkert glida genom livet på en flotte av aldrig prövade ställningstaganden och åsikter. Att vända allt i sin motsats brukar vara ett bra tankeexperiment. Ett 100% ohållbart samhälle – hur ser det ut – till att börja med?

God Jul 2017.

Länktips: https://www.dn.se/debatt/virrig-excentrisk-professor-vad-ar-det-for-en-forebild/

Det icke-liberala samhället växer fram

Det gnager hela tiden, detta att demokratin steg för steg eroderas av den offentliga debattens lögner, halvsanningar och blandning av åsikter, fakta och kategoriska påståenden om både sak och person. Kanske är det för att så många fler kan delta i offentligheten. Det som borde vara en tillgång för demokratin – att många åsikter tar plats – tycks innebära det motsatta. När alla ska göra sig hörda drunknar den sansade debatten i överdrifter och i ett respektlöst tilltal. Utvecklingen är på sikt mycket allvarlig eftersom vars och ens omdömesbildning påverkas. Till slut blir det omöjligt att föra rimliga samtal om verkligheten, när vi inte längre kan enas om vad som är relevant, vad som är sant och vad som är möjligt att åstadkomma.

Förenkling och mätbarhet.
Det har alltid funnits extrema åsikter. Människor har sökt sig till förenklade svar på komplexa sammanhang. De senaste decenniernas offentliga samtal har utvecklats till att handla om hur frågor uppfattas, inte hur de faktiskt är. Politiker ses som artister som ska få våra röster i någon melodifestivalliknande tävling. Komplexiteten i många av de avgörande frågorna förtigs. Svaren förväntas handla om ”vinnare och förlorare” eller kortsiktiga perspektiv. Det mediala spelet har övertagit tolkningsföreträdet. ”Fel låt vann” handlar i politikfåran om vem som har störst opinionsstöd. Mätbarhetssträvan leder till att det politiska innehållet om vilket samhälle vi vill ha hamnar i bakgrunden medan popularitetssiffror lyfts fram. Viktiga vägval för framtiden avgörs av framtoningen i media, inte av kloka, förankrade och genomarbetade förslag. Triumfen för trump illustrerar en del av detta. Hans förenklade budskap om att låta Mexiko betala för muren och att spärra in Hillary Clinton gick hem. Buller som ersättning för musik för att likna det vid något. Falskspelet – i flera betydelser – som taktik.

Förakt
Tonläget är högt. Det räcker att vistas på nätet ett tag, så blir det tydligt hur ord och tillmälen används på ett sätt som uppmuntrar till konfrontation och till icke-acceptans av oliktänkande. Minoriteter får det allt svårare i detta klimat. Det räcker att vara en ung, tydlig och modig tjej för att tvingas utstå diverse påhopp. Det icke-liberala samhället tar plats. På fullt allvar hoppas några av de högljudda att Putin kommer hit till Sverige och ”ordnar saker och ting ett tag”. Det är samma personer som håller på Le Pen, som jublar åt utvecklingen i Erdogans Turkiet och i Orbans Ungern. Ett förnekande av vetenskapen och ett avståndstagande från oberoende media som klumpas ihop i ett föraktfullt avståndstagande. Som om klimatfrågan skulle vara en konspiration påhittad av urinvånarna och renarna runt norra ishavet, eller som om flyktingar som flyr från kriget själva är orsaken till det krig de flyr ifrån. Världen är upp-och-ner.

Besinning, tack. Innan det är för sent.

 

”Vår oärlige president”

Los Angeles Times manar under rubriken Vår oärlige president till folkligt motstånd mot den nyvalde presidenten. (Länk se nedan).
Tre saker lyfter man i sin inledande artikel i en serie på flera.

1. Trumps chockerande brist på respekt för de regler och institutioner som utgör basen för myndighetsutövandet i landet. Han ifrågasätter domare, ger sig på underrättelseorganen, kallar journalister för folkets fiender osv.

2. Hans uttalade brist på respekt för sanningen. Det handlar inte bara om storleken på folksamling vid manifestationen den 20 januari eller om påståenden att Obama skulle ha avlyssnat honom. Han har en återkommande vana att vilja bortse från fakta och vetenskap och bidrar på så sätt till en allmän skepsis hos allmänheten.

3. Hans skrämmande referenser till ultrahögerns argument och ståndpunkter, där rasismen lurar bakom hörnet. Det ständiga ifrågasättandet av president Obamas födelseattest utgjorde en del av den strategin.

LA Times undrar vart allt detta kan leda och uppmanar sina läsare att engagera sig och visa att man inte accepterar en president som åsidosätter fundamentala rättsprinciper i en demokrati.

Twittrandet har ett syfte
Min gissning är att trumps strategi är att undergräva mediers trovärdighet för att på så sätt kunna avfärda deras kritik som ett felaktigt och orättfärdigt angrepp på honom själv. Med sina tweets håller han supportar och anhängare informerade och håller kampanjandan levande. För trump är detta centralt. Kampanjen pågår fortfarande och kommer att göra det så länge han inte har förändrat spelplanen för det offentliga samtalet och de demokratiska processerna i sin riktning.

Vill han göra en Putin?
Motståndet mot trump kommer att avgöra om han lyckas göra en ”Putin” och forma ett samhälle där en styrande grupp av människor på pappret väljs till sina ämbeten, men där helt andra processer avgör vem som i själva verket tjänar på hur landet styrs. Och allt till priset av den demokrati vid sedan flera hundra år har hållit levande i västvärlden.

Avskräckande?
I Europa är den amerikanska utvecklingen värdefull eftersom det blir tydligt för många vad populister och nationalister är kapabla att göra. Utvecklingen kan bli ett avskräckande exempel. Möjligen var det precis det som fick den förväntade framgången för enpersonspartiet med Geert Wilders i Nederländerna att tapa mycket av det stöd man hade enligt opinionsundersökningar. Kanske är det till viss del bra att trump är så tydlig. Det avskräckande exemplet kan bli värdefullt när de europeiska demokratierna utmanas av motsvarande krafter.

Länktips:   http://www.latimes.com/projects/la-ed-our-dishonest-president/

Beundra det sköna och vårda det sanna

Beundra det sköna
och vårda det sanna.
Besluta det goda
och vårda det ädla:
det leder oss människor
till riktmål i livet.

Orden från mina barns skoltid kommer tillbaka när jag funderar över vår tids alltmer splittrade förståelse av vad som är sant och vad som är falskt.

Barnen gick i en skola som har som ambition att låta hela barnet växa på sina egna villkor och där konstnärligt övande ingår på ett självklart sätt för att indirekt stärka barnets förmåga till inlevelse och till att se nyanser i världen. Waldorfskolornas kursplan skiljer sig till avgörande delar från den traditionella skolan – men så är det ju också en pedagogik som utgår från en helhetssyn på både människan och världen.

Sanningen ges allt mindre plats i dagens debatt. Åsikter, rykten och vinklade perspektiv tar däremot allt större plats. Den mediala logiken handlar om att synas, att skapa svallvågor i sociala medier, att samla klick och gillanden. Med nationalisternas och populisternas allt större stöd i väljarkåren har också debattklimatet förskjutits. Budskap och ståndpunkter polemiseras och vinklas utifrån olika agendor på ett sätt som tidigare inte var vanligt. Mycket handlar idag om svart-vita beskrivningar av komplexa frågor. För eller emot, Rätt eller fel. Bra eller dåligt. Svensk eller inte. Som om livet går att reducera till att fråga krona eller klave….

Presidenten i USA har nått nya höjder när det gäller osanningar, halvsanningar och tveksamma budskap. Ett problem är att alla dessa rökridåer sysselsätter seriösa medier istället för att de granskar de verkligt stora och avgörande frågorna. Vad är det den nya regimen i Washington planerar för? Angreppen på media såsom varande folkets fiende och att de sprider falska nyheter borde få alla varningsklockor att ringa. Kontroll över media är typiskt för icke-demokratiska regimer. Likaså kontroll över rättsapparaten, där liknande tongångar hörs. Personer med bakgrund i vit-makt-rörelsen sitter nu på viktiga poster i Vita Huset. Vad innebär det?

Vi måste stå upp för sanningen och se till att forskning och vetenskap får genomslag för de rön och de kunskaper som finns. Det sunda förnuftet hos gemene man (och kvinna) måste stärkas. De nya regler som presidenten försökte införa, där personer från sju länder inte längre skulle få resa in i landet, har sänt en signal till gränspoliser och tulltjänstemän som nu kvarhåller och intervjuar personer på ett närmast omänskligt sätt.

Vittnesmålen börjar komma från ”vanligt folk” som rest till USA och som kvarhållits på flygplatserna under ovärdiga former. Det är naturligtvis inte sant att alla personer från ett visst land är potentiella terrorister. Men vi ser nu hur lätt det är att förändra praxis. Polisstaten lurar runt hörnet. Vi måste alla vårda det sanna.

Länktips till Robert Reichs video om Mr t och hans lögner: här

Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

De tvärsäkra sanningarna

Att kunskap och sammanhang förändras anar vi, men att det sker i 180-graders-svängar kanske vi inte alltid förstår. Johan Rockström, som bättre än de flesta lyckas formulera vår tids utmaningar, sätter fingret på detta i sin kommentar inför firandet av Stockholm +40 nästa vecka.

Se intervjun med Johan Rockström här.

Omprövning
Historien är full av ”sanningar” som vi tvingats ompröva när förståelsen ökat. Att kylskåpen hjälpte till att förlänga hållbarheten på livsmedel var ju fantastiskt. Att köldmedlet skulle komma att skada det livsviktiga ozonlagret hade man naturligtvis ingen aning om när det begav sig.

USA, Sovjet och Japan
Eller den blinda teknikoptimism som gett oss linjära högrisksystem som kärnkraft. Med konsekvenser som tre större olyckor i USA, Sovjet och Japan under en period av lite drygt 30 år. En av de ledande ingenjörsnationerna, Tyskland, vänder nu fullt logiskt på klacken och satsar på kretsloppsanpassad energiproduktion. Tänk hur långt vi hade kommit på den förnybara vägen om inte överentusiastiska förespråkare lobbat in kärnkraften i Sverige på 70-talet.

Inte de fattigas fel
Men åter till Rockström och hans stillsamma påpekande att Indira Gandhi var helt fel ute när hon såg fattigdomen som det största hotet mot världsutvecklingen. Naturligtvis ska fattigdom bekämpas, men det är inte den fattiga delen av jordens befolkning som försatt hela planeten i alarmläge när det gäller biologisk mångfald och klimatpåverkan. I 30 eller 40 år har vi i de rika länderna undvikit att se oss i spegeln. Vi har inte velat se vår klimatskuld, inte velat erkänna att dagens livsstil kör planeten i diket.

Det enda säkra
Allra mest intressant är att inse att det idag finns ”sanningar” som framtiden kommer att vederlägga. Det finns mainstreamlösningar idag som framtiden kommer att döma ut som kortsiktiga eller felaktiga. Den ödmjukheten måste vi fortsätta att ha. Inte för att sluta forska eller utveckla. Utan att för att nyansera våra tvärsäkra omdömen om hur allt hänger ihop. Det enda vi kan vara säkra på är att vi inte är helt säkra på att vi funnit de rätta svaren.