Vårt behov av kanske

Jag läser en intervju med Alexander Bard i Resumé. Han förutspår en radikal rollförändring i det mediala landskapet baserat på det faktum att alla numera kan kommunicera med alla. Tidigare fanns det flera envägskanaler för information och paketerad information. Tidningar och TV/Radio hade en roll som väldigt få kunde utmana. Att välja ut vad som är väsentligt, att beskriva det och att sätta in det i ett sammanhang, t.o.m. att dra slutsatser av tillgänglig information – allt detta hade media som sin uppgift. Urvalet av och värderingen av nyheter har förflyttats. Vem som helst kan numera skapa och sprida en nyhet. Men den största skillnaden är nog att vi alla är både sändare och mottagare i en helt ny kommunikativ värld.

Demokratin hotas
Jag håller nödvändigtvis inte med Alexander Bard i det han anser, men det finns självklart en hel del att fundera över i ett förändrat medielandskap. Inte minst nu, när föraktet och förnekandet av vetenskap och fakta tagit plats även i det politiska fältet i länder där vi trodde att demokratiska grundpelare som yttrandefrihet, religionsfrihet etc var självklara komponenter i samhället. Ett par av EU-länderna och framför allt USA under trump har  tagit steg i en riktning som innebär ett hot mot demokratin, i synnerhet som nyhetsvärdering och dito förmedling inte längre omgärdas av en långtgående respekt för sanningshalt och vetenskaplighet.

Polarisering
Är det numera så att vi alla måste axla en roll av ”ansvarig utgivare” i takt med att vi delar med oss av nyheter och information på nätet? Vad innebär det i så fall? På vilket sätt kan vi ta ansvar för vår utgivning? Hur ska lagen skrivas, tolkas och uppfattas så att den på ett optimalt sätt speglar behovet av ansvarstagande? Det räcker att vistas ett tag i sociala medier för att se hur språkbruk, invektiv och påhopp ständigt bidrar till ett förenklat och onyanserat debattklimat. Det verkar som om ingen egentligen vill lyssna på andra argument – man vill till varje pris ha rätt. Nyanser och avvikande perspektiv passar inte in. ”Å ena sidan … och å andra sidan…. ” är det sällan man ser. Tvärsäkerhet och kategoriska fördömanden är vanliga. I valet av symboler för kommentarer i t.ex. Facebook finns inte alternativet ”kanske”. Man kan gilla, man kan vara arg, man kan älska etc. Men något kanske finns inte utrymme för. För eller emot. Ja eller nej. Polariseringen sätter sig som en jargong i vårt förenklade, digitaliserade, kommunikativa umgänge.

Utrymme för det möjliga
Det känns som att det är dags att börja skriva vanliga hederliga brev igen. Med en avsändare och en mottagare och ett nedtonat tonläge, där det finns utrymme för fler nyanser och undringar. Inte minst för barnens skull behöver det finnas lite utrymme för fantasi och kanske-känslor, som både kan väcka nyfikenhet och skrämma en aning, men bara lite. När allt är tvärsäkert och antingen-eller-upplagt blir det tråkigt, mekaniskt och förutsägbart. Fram för mer kanske i vardagen.

Yttrandefriheten bygger på ett antal outtalade regler

Man behöver inte vara troende för att förhålla sig till de levnadsregler vi i Sverige sedan länge haft som en del av vårt kulturella och sociala arv. Kloka och medmänskliga attityder har en självklar plats i ett utvecklat och solidariskt samhälle. Hur vi är mot varandra, vänner liksom främlingar, avspeglar vår nedärvda kultur och hur vi för förfädernas ambitioner vidare.

Var mot andra så som du själv vill bemött
Det var så det hette. Och den finns nog kvar hos många denna positiva grundinställning. Det som är tydligt en bit in på 2000-talet är att människor har så nära till ilska, hat och hot, inte minst på internet, där kommentarsfälten snabbt fylls med invektiv, påhopp och hårda ord. Ibland kommenterar folk anonymt. Och när väl någon påstått något plockas det upp av andra. Makthavare och journalister, artister och offentliga personer hamnar ofta i skottgluggen. Men det kan lika gärna vara någon deltagare i ett TV-program som blir påhoppad, eller en osäker tonåring som mobbas till förtvivlans gräns.

Varför räcker det inte med att argumentera?
Tekniken har skapat en ny arena för pöbelns framfart. Blixtsnabbt kan hundratals människor samlas på en plats för att ”göra upp”. Hat- och hotmejl, telefonsamtal och ännu värre saker kan bli vardagsmat för den som råkar hamna i onåd hos mobben. Man kan undra varifrån allt detta hat kommer. Varför ägnar människor så mycket tid åt att uttrycka sig respektlöst, hatiskt och negativt om andra människor? Som om samtalet och utbytet av idéer inte räcker till. Som om argumentationen måste förstärkas av hot om våld för att få genomslag. Hur blev det så här?

Anonymitet och maskering
Ett aktuellt exempel på vilka problem som kommer upp i kölvattnet på nätmobbningen (i brist på bättre samlande begrepp) är debatten om ”Julia Caesar”, en pseudonym för en tidigare journalist på DN, en kvinna som skrivit många negativa texter om invandring, det mångkulturella samhällets nackdelar osv. Nu är hon inte längre anonym. Hon kan säkert skapa en ny pseudonym och fortsätta att skriva, men anonymitetens skydd bakom den nämnda pseudonymen har hon inte längre. Är det bra eller dåligt att få vara anonym? Är det bra för yttrandefriheten att få slippa stå med sitt namn under texter? Är det bra att demonstranter maskerar sig för att vara oidentifierbara?

Frihetens gränser
Yttrandefrihet som går över i förtryck är inte längre en frihet. Den som använder sin egen frihet att tycka vad han eller hon vill till att få makt över andra människor, nedvärdera dem, ge dem sämre förutsättningar att leva ett gott liv, den har inte förstått innebörden av ordet frihet. Ordet frihet är starkt sammankopplat med ett ansvar, ett ansvar att inte inkräkta påtagligt på andra människors frihet. Frihet är inte att slå ner en annan fotbollshuligan och gömma sig bakom en mask. Frihet är inte att förfölja och mobba andra människor eller att opinionsbilda i syfte att försämra för andra människor. Yttrandefriheten vilar på ett antal underförstådda regler, varav en är att så som du vill bli behandlad själv, så ska du också vara mot din medmänniska. Att det ska vara så svårt att inse det.