Två perspektiv på barn: individ och struktur

För att samhället ska klara framtidens utmaningar krävs att vi värderar barnens behov. på ett tydligare och konsekvent sätt. Detta har med det kulturella kittet att göra, de gemensamma värderingarna och vårt sätt att bete oss mot varandra. Hur är vi mot våra barn? På individnivå och på systemnivå?

Sorgen
En ung flicka begår självmord i Kumla. Troligen mot bakgrund av flera faktorer, men möjligtvis har en vuxens mans pedofilaktiga nätbeteende varit bidragande i tragedin. Och samtidigt kämpar hundratals barn och ungdomar i vårt land en inre och en yttre kamp, när de dagligen utsatts för mobbning och icke-kontakt med andra. Ensamt. Isolerat. Hopplöst. Och ännu värre måste det vara med den stora sorg det innebär att inse att ens barn inte längre orkade leva.

Kluvenhet
Hierarkierna härskar och utstötningsmekanismerna är obönhörliga samtidigt som ohejdad idoldyrkan och drömmen att själv bli en hyllad idol, bli sedd, förför och lockar med gemenskapskänslor å ena sidan och berömmelse och framgång å den andra. Hur kluvet måste inte detta kännas. Att å ena sidan köa timvis för en skymt av sin idol och å andra sidan längta efter att själv få stå i rampljuset, vara någon.

Vara på nätet?
Man ropar på skolan. Skolan ska lösa detta, rapportera, agera. Lärarna ska vara på nätet, ha koll. Som om nätet var en plats. Jag vet inte var jag skulle vara om jag skulle vara nätvandrare. Kolla filmer på Youtube? Följa några kända taggar på twitter? Hur skulle man kunna ”vara på nätet” ? Man kan försöka gå med i FB-grupper där unga är med, det är en liten möjlighet, men det finns ingen chans att se vad enskilda elever skriver till varandra. Vare sig kärleksfullt eller fyllt av hat. Hur skulle någon kunna göra det?

Är barnen viktigast?
En ändring skulle kunna vara att prioritera umgänget i familjen, runt middagsbordet osv, verkligen ägna varandra tid. Verkligen lyssna – på riktigt. Inte prioritera egna måsten före barnens. Hellre prata lite med andra föräldrar, lyssna, stämma av. Inte kompromissa som vi tycks tendera att göra. Hellre finnas där. Inte fångas in av tidstjuvarna.

Signalen
Samhället, kommunerna, skulle kunna visa att barnen är den viktigaste investeringen. Skolbyggnader måste få kosta. De måste hålla hög kvalitet. I Henån på Orust står en felbyggd ny skola oanvändbar sedan länge bara för att någon, oklart vem, trott sig kunna spara pengar genom att bygga billigt. Men signalen från vuxenvärlden är tydlig: det är inte så viktigt hur barnen och deras lärare har det. Billigt är viktigast. Hur blev det så? Är inte barnen det mest värdefulla vi har?

Hög tid att lita på lärarna
Nu kommer signaler om att lärarna ska få mer tid för undervisning. Administrationen ska minska. Är det inte ganska typiskt? Kontrollbehovet, omyndigförklarandet av lärarkåren har tillåtits gå så långt att själva grundidén med skolan har urholkats. Tacka tusan för att de bästa lärarkrafterna flyr yrket. När skolan började hanteras som en kostnadspost i budgeten istället för som en investering i framtiden hamnade vi i en samhällelig utförsbacke. Skolan är för viktig för att reduceras till mätbara årstjänster, kvadratmeter och genomsnittsbetyg.

Alla resurser ska tas till vara
Och ändå är hela samhället beroende av att våra unga får en bra utbildning. För att klara en ökad internationell konkurrens på industriproduktionsidan ska Sverige överleva på IT, på tjänstesektorn och på smartness. Gapet mellan verklighet och vision bara växer. Med en försämrad grundutbildning står vi allt svagare i konkurrensen. Det är summan av vad vi gemensamt lyckas producera av produkter och tjänster som bygger vårt välstånd. Men då måste vi ta tillvara alla mänskliga resurser på ett mycket bättre sätt. Oavsett skillnader i bakgrund och förutsättningar.

Lika illa i vinstdrivna skolor
Feltänket finns dessutom oavsett ägarstruktur. De vinstdrivna skolor som ingår i koncerner och bolag beter sig på liknande sätt när de prioriterar ner eleverna. Läs vittnesmålen i denna artikel: http://www.expressen.se/ledare/lararnas-vittnesmal-ar-chockerande/.

Slutsats
Både på individnivå genom att inte tolerera mobbning och på systemnivå genom att beslutsfattare prioriterar rätt kan vi hjälpa våra unga till en bättre framtid. Ska det vara så svårt?

Köpcentra, e-handel och samhällsutveckling

Hur kommer affärer, butiker och köpcentra att utvecklas de närmaste åren? Kommer butiker att öka eller minska, kommer vi få se fler eller färre externa köpcentra? Hur kommer konsumenterna att vilja köpa sina varor? Blir e-handeln dominerande? Det här är viktiga frågor inte minst för dem som investerar i fastigheter och deras långivare. Men det är också avgörande för i vilken riktning samhället utvecklas.

E-handelns fördelar
Alla som bryr sig om transporternas miljöpåverkan inser att vi behöver minska det individuella resandet med egen bil till och från butiker. Energi- och klimatmässigt är det osmart att distribuera produkter på det sätt vi vant oss vid alltsedan privatbilen blev förstahandsvalet för våra inköpsresor. När Internet och e-handel nu blivit allt vanligare kan en del av inköpsresorna elimineras. Konsumenten kan beställa när hen vill och ofta finns ett utlämningsställe på gångavstånd.

Mat, böcker, teknik och biljetter
Viss e-handel innebär dessutom hemleverans vid dörren. De alltmer populära matkassarna är det kanske tydligaste exemplet på detta. I fallet med matkassarna finns fler mervärden för konsumenten: någon har tänkt ut rätt mängd varor, tänkt ut recept och variation. I bästa fall är dessutom varorna av god kvalitet, kanske ekologiska och utvalda enligt säsongens utbudsvariationer. Böcker och enklare teknikprodukter är två andra kategorier som köps mer och mer på nätet. Evenemangsbiljetter, resebiljetter etc kräver heller inte att konsumenten tar sig till en biljettkassa, vilket sparar resande och tid. Vi är nog bara i början av e-handelns utveckling.

Två faktorer som försvårar för butiker
Det finns gamla citymiljöer och affärsstråk som tappar i attraktionskraft. Först slås de ut av de externa köpcentra som ytligt sett förenklar för konsumenten att kombinera flera inköp på en gång, ofta i gallerior eller inomhuscentra, där bekvämligheten är hög och närheten till andra funktioner ökar attraktionskraften: kaféer, restauranger, biografer, lekytor osv. Därefter slås de gamla cityområdena ut pga att köpstarka barnfamiljer primärt väljer bort att bosätta sig i centrala lägen. Kvar i centrum blir fåpersonshushåll, äldre och i vissa fall studenter som hittar billiga boenden i lägenheter som ännu inte renoverats eller blivit bostadsrätter. Färre och ekonomiskt svagare personer bor kvar på gångavstånd till city och de gamla butikerna. Citybutikernas kundunderlag minskar.

Landskronaexemplet
Jag har haft anledning att besöka Landskrona, en stad mellan Helsingborg och Malmö. Och där sett hur de centrala delarna förlorat attraktionskraft. Fastighetsägarna får svårt att renovera sina hus när bottenvåningens butiker slår igen. Detta leder till att hela fastigheten tappar i attraktionskraft på bostadsmarknaden. De som har valmöjlighet väljer att bo någon annanstans. Kvar blir de personer som saknar möjlighet att välja bostad. Boende och butiksföretag väljer bort de centrala lägena. En sådan utveckling kan gå väldigt långt.

Helhetsansvaret
Detroit i USA har drabbats av att hela kvarter och stadsdelar helt enkelt blivit övergivna. Ingen vill bo i förfallna hus, vilket gör att husen förfaller och områden förslummas. Så långt har det inte gått i Landskrona, men det är många faktorer som samverkar när ett samhälle hamnar på skuggsidan. Det är också oklart var ansvaret för detta finns. Kan man anse att en kommun har ansvaret för privata fastighetsägares investeringsbeslut? Knappast. Så hur fångar vi på ett bra sätt upp nedbrytningstendenserna i lokalsamhället?

Privatpersoners optimering – företagens konkurrenskraft
Några av drivkrafterna bakom samhällets utveckling är individuella val, där människor väljer att optimera sin livssituation utifrån ett antal parametrar. En annan drivkraft handlar om näringslivets konkurrenskraft. Var finns kunderna? Var finns ekonomin? Hur kan företaget bygga sina varuflöden så optimalt som möjligt? Var finns sammanhanget, klustren av butiker och andra företag? Hur blir företaget en attraktiv arbetsplats för jobbsökande?

Hur tänkte man?
Ingen vill ha ett uppifrån detaljplanerat samhälle där boendet och företagsetableringarna detaljstyrs av någon myndighet. Få vill heller ha ett helt fritt system, där ingen hänsyn tas till helheten och de långsiktiga konsekvenserna. Vi måste planera samhället. Hur individens fria val och företagens konkurrensförmåga ska möta behovet av helhetsstyrning är en intrikat fråga. Att det är svårt visar exemplet med köpcentret Emporia i Malmö. Malmö Stad har länge och framgångsrikt planerat stadsdelar och stadens utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Men hur tänkte man när man byggde Emporia?

Lär av öarna
En möjlighet är att studera transporter, logistik, boende och varuflöden så som allt detta sköts på öarna. Det isolerade samhället måste lösa sin logistik på ett klokt sätt, även ur ett kretsloppstänkande. Man använder skrindor och kärror för lokala transporter. Man har naturliga omlastningsställen (oftast i hamnen) och man inser att allt som landas på ön på något sätt måste tas om hand. Öarna borde vara självklara studieobjekt för att se hur vi kan organisera samhällen på ett resursklokt och mänskligt sätt.

Länktips:
www.fastighetssverige.se/artikel/axa-e-handeln-har-underskattats-11289/.

Bortom tillväxten

”The post growth economy is coming to us – by design or by desaster”. Detta säger en ekonomiforskare från Tyskland, Niko Paech, i en intervju på YouTube – länk se nedan. Fler och fler forskare kommer till tals angående tillväxten, ekonomin och hur vi behöver ett nytt paradigm som håller ihop olika, delvis motstridiga, intressen.

Vetenskapligheten ger utrymme för skeptiker
Alarmister brukar skeptiker benämna de personer, som ständigt påpekar hur allvarligt läget är. Skeptiker och förnekare tar gärna position utifrån ett tolkningsföreträde. Klimatfrågan är ett sådant exempel. Eftersom IPCC inte med 100% säkerhet kan fastställa den mänskliga påverkan på den pågående klimatförändringen raljerar skeptiker och förnekare gärna kring den osäkerhet som vetenskapen per definition måste förhålla sig till. Vi vill gärna tro att det blir en sommar även i år, men 100% säkra kan vi inte vara.

Kakan krymper
Ekonomer delas inte normalt inte in i skeptiker och alarmister. Inte ännu. Men det skulle inte förvåna om vi om 5 år talar om tillväxtskeptiker och tillväxtsupporters. Nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt tycks vara en förutsättning för ett antal kalkyler på statsekonominivå. Hur ska våra växande och åldrande befolkningar få en allt större del av den offentliga kakan? När kakan slutat att växa?

Ûberkonsumtion
Samtidigt har Niko Paech rätt. Ekonomin efter tillväxten är på väg emot oss. Antingen som en planerad händelse eller som en katastrof. Jorden och naturens förutsättningar sätter absoluta gränser för resurs- och energiuttag. Ûberkonsumtionen driver en überproduktion som tvingar fram en überekonomi. Vi konsumerar numera långt över vad jorden naturligt återskapar och tär därmed kraftigt på ”kapitalet” istället för att skörda överskottet. Det Niko Paech föreslår är kraftigt förkortad arbetstid som ett sätt att dra ner konsumtion och produktion, samtidigt som han inser att ett sådant förslag skulle möte kraftigt motstånd.

Ta ledigt
Arbetstidsförkortning för att rättvist sänka konsumtionsnivån skulle troligen bara fungera om den blir lagstadgad.   Istället för att krisbranscher drar ner sina volymer skulle vi alla dra ner på vår arbetstid. Istället för att några blir arbetslösa skulle vi alla ”ta ledigt” någon dag per vecka. Rimligtvis samtidigt sänka lönen och dra ner på konsumtionen, framför allt den konsumtion som sker utöver de basala behoven.

Lördagarna – minns ni?
Vi slutade arbeta på lördagar på 60-talet, 40-timmarsveckan med 5 vardagar och en ledig lördag blev praxis. Det är ingen naturlag att arbetsveckan ska se ut på det sättet. Det är fullt tänkbart att vi alla går ner till 32 timmars arbetsvecka. Möjligen skulle det vara praktiskt att införa detta i form av två lediga halvdagar: måndag förmiddag och fredag eftermiddag. Eller så gör arbetsmarknadens parter upp hur de 32 timmarna fördelas.

Nya helgdagar: hela jul och nyårshelgen
En möjlighet är att införa ett antal nya helgdagar, då i stort sett hela befolkningen blir arbetsbefriad. Från den 23 december och till den 2 januari skulle kunna vara ett antal sådana dagar. Eftersom de i praktiken har blivit en sammanhängande ledighet för väldigt många som tar semester, kompledighet och annat för att få vara lediga över jul och nyår. Varför inte lagstifta om detta, när det ändå är praxis?

Hur som helst. Niko Paech har rätt. Vi behöver planera för ekonomin bortom tillväxten, diskutera olika lösningar, vrida och vända på argumenten. Annars möter vi katastrofen.

Länktips: Intervju med Niko Paech. http://www.youtube.com/watch?v=zTgqVNMaSmU.

Kommuner, ägandet och demokratin

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar

Makten, maktlösheten och tiden

Samhällsvetare, filosofer och politiker har i drygt 100 år förklarat spänningar i samhället med en rad förenklade motsättningar: arbetarklass mot överklass, proletariat mot giriga kapitalister, massan mot eliten. Kanske går skiljelinjen idag någon annanstans. Kanske är det tillgången till ett levande språk som är avgörande. Eller så är det fråga om individens roll i helheten, fast på ett annat sätt?

Att styra eller inte styra
I arbetslivet finns två huvudkategorier. De som själva styr sin tid och de som inte gör det. Att relativt fritt styra hur man använder sin arbetstid har blivit både en statusmarkör och en bekräftelse på hur framgångsrik den enskilde är. Det har med chefsstrukturer att göra. Ju högre upp i en hierarki man befinner sig, desto friare bestämmer man över sin egen tid. Kanske måste det till viss del vara så. Bussföraren kan inte avvika från sin rutt, lärare kan inte ställa in sina lektioner, vissa yrken kräver närvaro på en viss plats en viss tid. Charlie Chaplin beskrev detta träffande i filmen Moderna Tider, där han parodierade det då nyligen införda löpande bandet.

Frihetens baksida
Vissa företag och chefer inser problemet med alltför låsta arbetsuppgifter och uppmuntrar en viss flexibilitet. Butiksanställda får omväxlande packa upp, fylla hyllor och sitta i kassan tex. Men i grunden finns ofriheten där. Butiken skulle inte fungera om alla avvek för att gå på en viktig konferens samma dag. Omvänt kan det vara svårt att ständigt välja uppgifter bland en mängd sysslor som behöver göras. ”Ska jag ringa en person eller ska jag gå igenom budgeten?” ”Räcker det om jag gör denna rutinuppgift imorgon?” Även för den som har maximal frihet uppstår svårigheter, dock av ett annat slag.

Svår omställning
Extremfallet är naturligtvis det militära systemet. Åtminstone när jag gjorde lumpen för flera decennier sedan var det ständigt någon annan som genomgående hade bestämt hur tiden skulle användas. Undantag: se * ) . Även inom idrotten finns exempel på hur individen underordnas planeringen. Det tragiska fallet med Mikael Ljungberg, brottaren, som när karriären var slut inte klarade omställningen från en totalt styrd tillvaro till en helt fri är kanske det tydligaste exemplet.

Grunden till frustration
På ett mänskligt plan tror jag att vi behöver en frihetszon, där vi kan utveckla egna tankar, göra våra egna prioriteringar, välja vad vi lägger vår tid på. Samhället har å andra sidan ett stort behov av ”kuggar” i ett maskineri. Att alla vet vad som ska göras och när. Att hitta en rätt anvvägning i detta är viktigt. Men här ligger också den motsättning jag hävdar är grunden till mycket av den frustration och det utanförskap som många känner idag.

Balansbehov
Makten och de maktlösa – denna motsättning handlar inte bara om beslutande på formell lagstiftande nivå eller på företagsnivå. Den som har makten över sitt eget liv och den som känner sig maktlös och som inte ens får styra en timme av sin arbetstid lever i olika världar. Inte förrän vi hittar en bra balans mellan frihetsbehovet och vår självvalda ansträngning för det gemensammas bästa kommer denna motsättning att försvinna.

Hur detta hänger ihop med andra tendenser i samhället ska jag utveckla i en annan text.

* ) Märkligt nog var vi ett litet gäng som utbildades militärt 1973-1974 som lyckades utforma, planera och genomföra vår egen avslutningsövning på dåvarande P6 i Ystad. Ett undantag som bekräftar regeln.

Att fånga en idé

När man varit med ett tag hamnar man i situationer som präglas av igenkännandets glädje eller uppgivenhet. ‘Så kul att denna idé nu tar form’ respektive ‘Har det verkligen inte hänt något på alla dessa år’ – och alla reaktioner däremellan. Den gångna veckan har detta drabbat mig flera gånger.

Vad hindrar idéerna?
Jag ska inte spilla tid på att redogöra för exemplen jag stött på. Det intressanta är istället att försöka identifiera bromsklotsarna kring förändringsarbetet. Vad är det som gör att idéer fastnar, att de inte landar i verkligheten på ett fruktbart sätt eller förverkligas av någon? Går det att identifiera skälen till att idéer inte realiseras?

Inte mitt bord
Bristen på mottaglighet, lyhördhet och en strukturell beredskap att fånga upp en tanke eller ett initiativ kan vara en avgörande faktor. Man sitter på ett möte. Någon kläcker en bra idé. Men ingen säger ”Ja, det kan jag göra”. Frågan hänger i luften ett tag till idén likt en tömd ballong singlar ner mot marken och lägger sig platt. Möjlighetsfönstret stängs.

”Så har vi aldrig gjort”
Det kan också vara så att frågeställningen eller idén är så ny att den kräver mycket av de närvarande: kan man verkligen tänka så? Är det genomförbart? Så har vi aldrig gjort. Våra arbetsmodeller är ofta låsta, vi har svårt att ifrågasätta invanda mönster. Det kanske tom anses fel att bryta mot beslutade processteg. Kvaliteten ligger i den förutsägbara repeterbarheten, kanske det hävdas. ISO 9000 och allt det där. Bra för mångfaldigande av enhetliga produkter. Förödande för nytänkandet.

Organisera för kaos
Hur skapar vi ett öppet klimat för nya idéer, hur gör vi för att bejaka initiativ utan att förlora prestige (om det nu är viktigt) eller riskera trovärdigheten gentemot omvärlden osv? Hur ska organisationer, kommuner och företag tänka? Hur ska högskolan tänka för att luckra upp och komplettera kompetenshierarkierna? Måste allt ingå i ett redan existerande system – hur gör vi då med föreställningar och möjligheter som förutsätter alternativa fundament? Kan patienter behandlas på olika sätt? Kan undervisning bedrivas på olika sätt? Kan en stadsdel utvecklas i samförstånd mellan stadens förvaltning och berörda boende och företag? Kan man odla i en stadspark?

Framtiden
Vi ser just nu en brytning, där många unga människor vill förverkliga helt andra idéer och ta plats med sina projekt på ett nytt sätt. Reclaim the initiative. Framtiden formas av oss alla i en märklig flernivåprocess. Ibland får man intrycket att Anders Borg håller i alla våra resurser. Men politiken och lagstiftningen är bara en del av helheten. Det är allas våra ambitioner som stakar ut färdriktningen. Det är det komplicerade och det hoppfulla.

Lagstiftning och förändring

I veckan som gick deltog jag i en konferens om energisparåtgärder i den kommunala planeringen. Länsstyrelsen, Boverket, Energimyndigheten… alla var där och gav sina bidrag till ett stort antal västsvenska kommuner. Är vi på rätt spår?

Outside the box
Mellan raderna gick det att utläsa en relativt stor spänning mellan regelverk och vad som behöver göras. Det var påfallande ofta som föredragshållarna nuddade vid de tillkortakommanden dagens regelverk lett oss in i. Och kanske just där finns det hoppfulla: att de lösningar vi måste söka ligger utanför de ramverk lagarna satt upp. Så hur gör man för att ändra systemet utan att ändra ramverket?

Eftersläpning
Lagstiftningen släpar nästan alltid efter och bekräftar den praxis och de arbetssätt som redan blivit inkorporerade i samhället. Nya rön och omfattade sanningar kunde inte förutses när nuvarande lagar skrevs. Möjligheten en radikal omställning av energisystemen var t.ex. inte uppenbara för 10 år sedan, kanske var heller inte insikten om vilken betydelse energianvändningen har när det gäller klimatpåverkan. Var tid har sina sanningar.

Försöksobjekt
Så hur gör vi? För att ha lagar och regler som möjliggör att vi – när kunskaper och omständigheter tvingar oss att tänka nytt – går utanför lagen eftersom kunskapsbasen och värderingarna förändras dynamiskt i en snabbare takt än någonsin. Ska vi skapa arenor och pilotprojekt som får som uppdrag att vara försöksobjekt just i syfte att möjliggöra praktisk förändring av samhället? Ska vi organisera kaoset ?

Gräsrötter
Naturen är självorganiserande och frågan är om inte samhället mår bra av att i betydligt större utsträckning än hittills var detsamma. Samhället som ett ”uppifrån”-projekt är en utopi. Ska medborgare och invånare känna delaktighet och faktiskt också vara delaktiga är det rimligt att utgå från ett tydligare gräsrotsperspektiv. Vi är alla en del av det som utgör samhället. Då är det inte mer än rimligt att vi alla är med och formar det.

Nästa besked
Dialog, samverkan, arenor, workshops, processer i flera steg, icke-linjära processer… det var många och hoppfulla förslag som kom fram på statens seminarium. Det var nästan som om man sa: ”Strunta i systemet – gör det som är bäst för en sund samhällsutveckling”. Men det sa man inte. Inte ännu.

Samhället som ett excelark

Frågeställningar kan diskuteras på flera olika nivåer. I detta inlägg lyfter jag blicken för att se ett generellt mönster i hur vi organiserat samhället och vilka konsekvenser det får.

Excellent ?
Städer och kommuner, dvs en stor del av det vi har nytta av i samhället i form av gemensamma resurser, organiseras – skulle man kunna hävda – som ett excel-ark. Planering, budget, resultat och dito uppföljning, resurstilldelning, avvägning och beslutsprocesser kan plottas in i ett gigantiskt strukturellt excel-ark, där enskildheterna ryms i en cell. Cellen blir den frihetsgrad som återstår och blir därmed vår tids virtuella fängelse.

Perspektiv
I valet mellan logiska och kreativa processer har ”förnuftet” fått förtur. Mätbarheten och ekonomiska mål och medel har satt gränser för vad som ska åstadkommas. Begrepp som budgetdisciplin och utgiftstak dominerar debatten. Inte kriterieutveckling, behovsanpassning eller synergier. Staden och samhället reducerar sig självt till en prognos, där besluten primärt handlar om ekonomiska resurser och inte om att kartlägga någon slags behovsdynamik eller dialog med medborgarna.

Återvändsgränden
Samhällsutvecklingen i stort bygger på rationella val. Hela industrialismens framväxt vilar på en mekanistisk grundsyn som i sin tur lett till linjära, förment förutsägbara utvecklingssteg. Fascinationen inför naturvetenskapens landvinningar har gjort att vi reducerat naturen, världen och människan till något fysiskt/mekaniskt. Som yttersta konsekvens ser vi nu hur denna världsbild hotar hela planetens jämvikt. Människan står inte över naturen – vi är en del av den och samhällen vi skapar måste istället utgå från relationen vi har till andra människor, till allt levande och en konsekvent kretsloppstanke.

Barnen
Allra sorgligast är hur det rådande synsättet drabbar barnen. Istället för att erbjuda en framtidsinriktad uppväxt och skolgång, där omtanke, värme och medmänsklighet blir bärande teman, har skolan fastnat i mätbarheter, betygsfokus och institutionalisering. Skolan har blivit en del av kommunens excel-ark. Istället för att vara en tummelplats för växande barn och spontan kreativitet är formella strukturer som IUP (digitalt registrerade utvecklingsplaner på individnivå) och styrande beslut om resurstilldelning det primära. Istället för att erbjuda våra viktiga pedagoger kompetensbejakande processer sätts de att administrera och dokumentera sitt arbete.

Mobbning
Och skulle ett barn mobbas i skolans värld blir skolsystemets ryggmärgsreflex att formellt försvara sitt agerande på juridikens planhalva, inte på någon mänsklig sådan.
Fortsätter vi på den vägen har vi snart ett mycket kallt samhälle, där vissa av oss exkluderas och där barn hamnar i kläm. Vill vi verkligen detta? Det finnas andra sätt att organisera våra gemensamma skattefinansierade nyttigheter.