Så kan vi göra: Samarbeta och rigga en ny ekonomi

Två saker hade fastnat extra tydligt i minnet, när jag strax före avslutningen lämnade seminariet den 8 september på Chalmers. Initiativseminariet var arrangerat av Chalmers Centre for management of the built environment, CMB, tillsammans med Mistra Urban Futures och Johanneberg Science Park. Det ena var professor Lars Marcus presentation om hur stadens form och funktionalitet hänger ihop och behöver analyseras bättre än vad som sker. Det andra var föredraget av Anders Svensson, tidigare VD på White, numera ”professor of the practice” på Chalmers, som tydligt uppmanade arkitekter och forskare att samarbeta med andra discipliner.

Integrerat samarbete
Jag cyklade vidare till nästa seminarium om avskogning och Rainforest Alliance arbete för att bromsa avskogningen i de cirka 100 länder man har certifierade odlingar av kaffe, te och kakao. Chalmers ligger högt, så det var bara att rulla ner till Universeum och använda cykelturen till att fundera på vad jag just hört. Samarbete kan naturligtvis ske på olika nivåer. Det Anders Svensson förespråkade var ett tydligt transdisciplinärt samarbete, där olika kompetenser möts och vävs samman i arbete och slutsatser.

Alla behöver göra kloka avvägningar
Min reflexion blev att det är precis det som kan möjliggöra en hållbar utveckling. Inte att vi ställer upp miljö, ekonomi och sociala konsekvenser bredvid varandra för att väga dem mot varandra. Utan att vi, var och en och i arbetsgrupper, anstränger oss att på djupet förstå de olika aspekterna av våra beslut. Det är det vi förväntar oss av våra politiker: kloka avvägningar mellan ekonomi, social nytta och omsorg om resurser och miljö. Men det räcker inte att några hundra svenskar med politisk makt gör dessa avvägningar. Vi måste alla förstå vikten av att vi konsekvent väger in alla konsekvenser innan vi väljer väg.

Nästa arkitektträff på Handels
Den tydliga moderatorn på Chalmers-eventet, Kerstin Elias, fångade upp Anders Svenssons kritik och drog slutsatsen att nästa arkitekturseminarium borde arrangeras av och hållas på Handelshögskolan. Glädjande nog var det också många studenter bland de kanske 400 i publiken på Chalmers. Det är de nya arkitekterna som kommer att ha en avgörande roll för framtida gestaltning av våra samhällen.

Jag trodde att det gjordes
Lars Marcus föredrag betonade att utformning av stadens byggprojekt måste analyseras utifrån funktionalitet. Hur kommer människor att röra sig i en ny stadsdel eller när en ny trafiklösning är på plats, hur fungerar transporter, vilka platser blir närmast för flest boende, vilka platser blir attraktiva för handel och spontana möten…? Jag trodde faktiskt att den typen av analyser var vardagsmat i en arkitektutbildning. Att detta behövde sägas gör mig lätt betänksam. Byggs stadens hus, kvarter och transportlösningar utan att flöden och konsekvenser belyses allsidigt? Vem säkrar egentligen upp att de lösningar som byggs också blir optimala för boende, besökande, företag och staden/samhället som helhet?

Avskogning, kött och mellanhänder
Så var det dags för avskogningsfrågan på Universeum. 10 miljoner ha skog går förlorade varje år. Martin Persson från Chalmers visade var avskogningen sker snabbast. Amazonas, Indonesien, delar av Sibirien, delar av Alaska, i sydvästra Australien. Drivkrafterna handlar om ekonomi, om sojaproduktion för att  i stor skala förse köttindustrin med foder, om behovet av papper och träfibrer för klädindustrin. 80% av det kött som produceras i Brasilien konsumeras i samma land, även om exporten ökar. En bild fastnade på näthinnan: Det är 1,5 miljarder producenter som står för matproduktionen för 7 miljarder konsumenter. Mellan dessa producenter och konsumenter återfinns 300 – 500 företag som står för förädling och distribution.

Minskad köttkonsumtion har avgörande betydelse
Martin visade en prognos som pekar på att det behövs ytterligare 250 – 500 miljoner ha för att klara livsmedelsproduktionen till år 2050. Det som kan vända den utvecklingen är bl.a. lägre efterfrågan på uppodlingsbar mark, mindre köttkonsumtion och andra konsumtionsmönster med mindre avfall. Han visade också att ett antal företag har ställt sig bakom idén om noll avskogning. Hans slutsats är att miljömärkningar inte räcker till, det behövs lagstiftning för att vända utvecklingen.

Den gröna grodan
En representant för Rainforest Alliance beskrev hur man arbetar mot avskogning. Man har 1,5 miljoner gårdar anslutna i 100 länder och betonar att jordbruket bedrivs klimatsmart. I marknadsföringen använder man en groda som symbol. I den efterföljande diskussionen framkom att det inte finns någon tydlig indikator på att de bönder som är med i Rainforest Alliance tjänar ekonomiskt på det, mer än att de anslutna bönderna har en större andel skyddande skog över sina kaffeplantor. Det är fortfarande de 500 företagen som tjänar pengarna. Och produkter med den gröna grodan behöver inte vara ekologiskt odlade.

Nya viktiga delar av hållbarheten
Båda dagens seminarier pekar på viktiga delar av den hållbara utvecklingen. För att lösa utmaningarna i våra städer måste vi samarbeta integrerat, transdisciplinärt. För att lösa landsbygdens problem och vår långsiktiga försörjning måste helt nya ekonomiska system etableras, där konsumenter och producenter gemensamt arbetar för samma mål och där de 500 mellanhänderna blir uppdragstagare åt de 7 miljarder människor som ska leva ett gott liv.

Samarbete på en ny nivå och ekonomi på en ny nivå. Så kan vi göra.

Vid vägs ände – dags för samarbetsekonomi

Två problem visar sig allt tydligare när det gäller ett mål om ”full sysselsättning” – det begrepp som brukar betyda cirka 4 procents arbetslöshet för att inte överhetta marknaden. Det ena är att förr kunde konjunkturen fungera som en termometer för hur många som kan få jobb. Den bilden stämmer inte längre. Det andra är den allt tydligare konflikt som visar sig mellan företagens strävan efter vinst å ena sidan och individers behov av inkomst samt hela samhällets behov av sysselsättning å den andra.

Vi sköter våra egna ärenden
Företagen rationaliserar och ”rustar sig” för framtiden, som det brukar heta. I klartext reducerar man arbetsstyrkan, automatiserar och plockar bort arbetsmoment som antingen kunden eller maskiner/mjukvara får utföra. Idag sköter vi konsumenter många av de uppgifter som bankanställda hade förr. Vi matar in våra räkningar, vi håller koll på våra saldon, vi flyttar pengar, vi swishar och vi skriver ut underlag…. Bankerna kan nu koncentrera sig på att tjäna pengar – oss behöver de ju numera bara för att allokera lånen.

Färre jobb när vi behöver fler
De enklare jobben är borta. Springpojkarna. Sekreterare och kontorsassistenter, som fanns ganska många förr, har ersatts av effektivare system. Förr behövdes folk för att skriva maskin och att hålla ordning på kontorets alla sorterade pärmar. Vi är till stor del vår egen postkassörska. Med automatiserad kollektivtrafik försvinner även förare – det blir avancerad kamerateknik som håller koll. Biograferna bemannas av några få personer. Robotarna fyller maskinhallarna. Alla dessa neddragningar måste kompenseras av att vi hittar på nya jobb.  Och eftersom vi dessutom blir fler och lever längre behöver vi samtidigt utöka antalet arbetstillfällen.

Andra drivkrafter
Hur ska detta gå ihop? Hur får vi företagens rationaliseringsiver att jämkas ihop med individens och samhällets behov av inkomst och sysselsättning? Har konkurrensekonomin kommit till vägs ände? Kanske är det dags för något helt nytt? Kanske måste vi balansera jobb och behov, inkomst  och ökade värden för individ och samhälle med en nytt paradigm, där drivkraften primärt inte är vinst för spekulanter och ägare, utan där vi lyckas sätta den optimala samhällsnyttan i centrum och där individens nytta uppstår i skärningspunkten mellan använd tid, privat inkomst och nytta för andra.

Konkurrensekonomin leder fel
Det skulle kunna vara så att samarbetsekonomin blir normen. Helt enkelt därför att konkurrensekonomin i sin förlängning leder till klyftor och spänningar i samhället som det saknas funktionsdugliga verktyg att korrigera för. Det tydligaste exemplet är den utförsbacke svenskt jordbruk befinner sig i. Svenska bönder har allt svårare att få verksamheten att gå ihop. Världsmarknadspriserna styr. Som ett eko från av en statskontrollerad Sovjet-ekonomi tycks den ”fria” marknaden nu leda till mångfaldens motsats. Acceptera eller dö. Konkurrensen tvingar fram rationaliseringar och anpassning. Bara den starkaste överlever. Så kan vi inte ha det.

Egentid och värde
En dellösning ligger i samverkan mellan konsument och producent. Konsumenter tar tillsammans med producenter ansvar för pris, volym, kvalitet och leveranstid. En komponent blir egentid. På så sätt kan vi återkoppla priset till arbetstid. Är det värt 10 timmars arbete att få 25% rabatt på en leverans? Hur ska arbetet värdesättas? Vem ska tjäna pengar på vems arbete? Här finns ett embryo till en ny samarbetsekonomi.

Att det finns delfrågor kring beskattning, moms och annat kring detta är självklart. Men vi måste testa. Att bara titta på när jobben och vinsterna försvinner är ingen lösning.