För och emot klimatkompensation

Svenska Dagbladet har den 8 juli 2015 en artikel om klimatkompensation. Artikeln presenterar relativt utförligt de skillnader i synen på klimatkompensation som två stora miljöorganisationer företräder. Naturskyddsföreningen, som hellre ser ett minskat flygande som den bästa vägen framåt, respektive Världsnaturfonden, som aktivt medverkar till att kriterier och certifiering av klimatkompensation sker på bästa möjliga sätt. De två organisationerna har inte bara olika syn på frågan, de arbetar också väldigt olika. (Länktips nedan).

Bra Miljöval Naturskyddsföreningens miljömärkning

Helt olika slags organisationer
Naturskyddsföreningen har privatpersoner som medlemmar, drygt 220.000 enligt egna uppgifter, och arbetar framgångsrikt med opinionsbildning, projekt och inte minst sitt eget miljömärkningssystem ”Bra Miljöval”. Världsnaturfonden (WWF) vänder sig på ett tydligare sätt till näringslivet och använder sin logotype, pandan, som symbol för de företag man samarbetar med. WWF har inga medlemmar, men har en internationell bas och ett nationellt verkande kansli med många sakkunniga. Naturskyddsföreningen däremot organiserar sina aktiva medlemmar i lokalavdelningar och en klassisk föreningsstruktur med generalsekreterare och ideellt arbete vid sidan av sitt professionella kansli.

Medvetenhet, kommunikation och vissa faktiska förändringar
I klimatkompensationsfrågan har de båda organisationerna som sagt landat i olika ståndpunkter. Ingen av dessa behöver nödvändigtvis vara fel. För mig handlar det om vilka steg i hållbar riktning som är rimliga och verkningsfulla. Klimatkompensation löser inte problemet med klimatpåverkande utsläpp. Klimatkompensation innebär ännu så länge en frivillig ekonomisk uppoffring för att kompensera för klimatpåverkande utsläpp från t.ex. en flygresa. Som jag ser det är det medvetenheten om problemet och kraften i att kunna kommunicera att man förstått frågeställningen som är det riktigt fördelaktiga med klimatkompensation. Samt att det leder till att träd faktiskt planteras, eller utsläpp faktiskt minskar någonstans på jorden.

Minskat resande går utmärkt i många sammanhang
Naturskyddsföreningens hållning, att vi måste minska flyget och andra klimatpåverkande verksamheter, är långsiktigt det enda rimliga. En väg dit skulle kunna vara en flygskatt, något som ännu så länge inte kunnat förverkligas. Ett minskat flygande bygger på föreställningen att det finns alternativ, vilket det till viss del gör. Uppkoppling över internet för bild, ljud och presentationer i samband med möten blir tekniskt allt enklare att ordna och allt bättre ur kvalitetsaspekt. Istället för att resa kan mötesdeltagarna stanna hemma, vilket sparar arbetstid, hotellkostnader och annat. Inte för alla möten, men för många. Det är dock svårare med turistresandet. Att uppleva en exotisk plats är svårare över internet.

Belöna föregångarna och inse initialkostnaderna
Några företag har frivilligt tagit på sig att klimatkompensera för de flygfrakter och andra klimatpåverkande åtgärder som produkterna orsakar. Bekymret har varit att kostnaderna inte anses avdragsgilla av Skatteverket. Här har regering och riksdag all anledning att ingripa och justera lagstiftningen, så att de företag som klimatkompenserar åtminstone inte bestraffas för att man tar sitt ansvar. Egentligen borde föregångarna belönas med större skatteavdrag än de faktiska kostnaderna – för att etablera en modell och synliggöra samhällsnyttan med att i alla fall göra något. Det är inte lösningen, men det är ett steg i rätt riktning, inte minst för att trumma in behovet av klimatarbete på flera plan hos både företag och allmänhet.

Mer av drivande mekanismer
En teknisk lösning skulle kunna vara en ”belöningstrappa”, där ett företag som klimatkompenserar sina produkter och sina tjänsteresor belönas med större avdrag de första två-tre åren, då också administrationskostnader och arbetet för att ta fram interna riktlinjer är kostsamma – för att senare, när systemet satt sig, minska till kanske en halvering efter tio år. Skattesystemet borde kunna vara mer inriktat på att styra företagens agerande, belöna föregångare och vara mindre gynnsamt för eftersläntrarna. Det skulle kunna driva utvecklingen framåt.

Länktips: http://www.svd.se/klimatkompensation-splittrar-miljojattar

Ett företag som klimatkompenserar är Saltå Kvarn, som jag skrev om här .

 

Efter kollektiva och individuella lösningar

Vår tid är individualistisk. Pendeln svängde någon gång efter 70-talet, som ju var verklig högkonjunktur för de kollektivistiska lösningarna. På 80-talet växte nya tankar fram, som tog sig konkreta uttryck i fenomen som yuppienallar, börsyra och smarta finansiella tjänster. Plötsligt var det idén om att tjäna pengar på pengar som lockade de unga, begåvade talangerna. På världsarenan dominerade Reagan och Thatcher.

Spiralen
På ett sätt lever vi i efterdyningarna från 80-talet. Det är fortfarande mer av egoism än altruism i människors, företags och länders agerande. Vinstmaximering, VD-bonusar och hänsynslösa affärsmetoder blir de konkreta exemplen på att så är fallet. Men världen och bilden av världen håller på att förändras. Fler och fler inser att det inte är möjligt med en tillväxt i oändlighet. Resurserna är begränsade. Vårt oljeberoende har tvingat in oss i en utvecklingsspiral, som vi knappt förstår vart den leder oss.

Drivkrafter
Det finns företag som visar vägen. Som inkluderar ett ansvarstagande för miljö, klimat, social hänsyn och allmänt sunt förnuft i sin affärsidé. De som lyckas fullt ut med det greppet kommer naturligtvis att ha bäst förutsättningar att konkurrera framgent, dels om kunder, men också om de anställda. Den unga generationen vill arbeta för företag, som är tydliga i sina värderingar. Man vill kunna vara stolt över var man arbetar. Den driftkraften blir allt viktigare när företagen ska konkurrera om de duktigaste medarbetarna.

Tre vägar
En annan komponent, som kommer att vara betydelsefull är företagens förmåga att kombinera effektivitet och konkurrensförmåga med långsiktighet och ansvarstagande. En väg in i detta kan vara att ställa om verksamheten i riktning mot en cirkulär ekonomi. En annan väg kan vara nya former av samverkansekonomi, där producent- och konsumentroller möts i samma modell. En tredje väg kan vara att redan i utgångspunkten värdesätta medarbetarnas behov av frihet och individuella motiv, samtidigt som företaget medvetet positionerar sig inom ramen för det som går att definiera som hållbart.

Individen i centrum
DN hade ett intressant reportage om de antroposofiska verksamheterna i Järna häromdagen (länk, se nedan). Och det slog mig, hur dessa verksamheter på ett märkligt sätt kombinerar en syn på världen och de möjliga inkomstmöjligheter som finns, med både en sammanhållen ideologisk tankegång och ett maximalt frihetsrum för den enskilde. I stället för att fråga en patient vilken medicin de vill ta, frågar läkaren på det antroposofiska sjukhuset patienten varför han eller hon har blivit sjuk. Individen i centrum. Sammanhanget, begripligheten, insikten om hur allt hänger samman är avgörande.

Saltå Kvarn
Eller Saltå kvarn, som har en ledande position när det gäller trovärdighet hos konsumenterna kring sitt varumärke och det man paketerat med varumärket av ansvarstagande. Idén om ett företag, som tjänar på pengar på ett juste sätt och samtidigt belönar sina leverantörer, när de tar ansvar… Visst är det intressant som modell för det företagande, som vill utvecklas i samklang med samhället? Relationsekonomin som ersättare för konkurrensekonomin.

Sekulärt land
DN-artikeln målar upp en motsägelsefull bild av de antroposofiska verksamheterna. Å ena sidan en skeptisk bild av till synes obegripliga företeelser och föreställningar med rötterna i tidigt 1900-tal. Å andra sidan bilden av positiva möten och ett varmt och påtagligt tilltalande yttre. Men är det inte så med all förändring att den upplevs som besynnerlig och konstig, innan den fångats upp av en stor del av befolkningen? Skillnaden i det här fallet är att de antroposofiskt inspirerade verksamheterna utmanar den materiella människosyn som tycks dominera idag i Sverige och som ofta placerar Sverige i en särklass av alla sekulära nationer i världen. Kanske är det därför det blir så svårt för en bred allmänhet och en DN-journalist att förstå fenomen som tar en annan utgångspunkt.

Att utmana framtiden
Nyfikenhet och fördomsfrihet är bra egenskaper för den som går på upptäcktsfärd. Om vi redan vet allt om det vi tror oss behöva veta, stannar utvecklingen upp. Olika vägar framåt måste få testas. Både individuella och kollektiva. Både ideella och kommersiella. Både roliga och allvarliga. Så kan vi utmana framtiden.

Länktips: DN-artikel: http://www.dn.se/livsstil/antroposoferna-har-byggt-en-egen-varld/
www.saltakvarn.se

Varför går danskarna före?

Vad är det danskarna har förstått och vi svenskar inte förstått? Hur kommer det sig att omställningen till ett ekologiskt jordbruk går så mycket snabbare i Danmark än i Sverige? Kan det vara så att konsekvenserna av ”konventionellt” jordbruk blir tydligare i ett land där betydligt fler personer i relation till BNP är sysselsatta i denna bransch? Eller har det med fysisk närvaro att göra? Var ligger skillnaden?

Organic Denmark tackar Sverige
Ekologiskt Forum genomförde den 17 januari ett seminarium, där Klaus Bentzén, exportchef på Organic Denmark, beskrev skillnaden mellan attityder i våra två länder. I Danmark inser man att det konventionella industrijordbruket inte är långsiktigt hållbart. I Sverige finns fortfarande en bild av det räcker att produkterna kommer från Sverige, även om de är konventionellt framtagna. Denna skillnad gynnar den danska exporten av ekologiska produkter till bland annat Sverige.

Självbilder: Slättland mot skogsbygd
En skillnad kan vara att vi i Sverige inte, med ett par regioner som tydliga undantag, har livsmedelsproduktion som en viktig näringsgren. Självbilderna i Sverige och Danmark skiljer sig åt. Om en dansk ska beskriva ett typiskt danskt landskap måste det inkludera de öppna fälten, de låga husen och en närhet till produktionen, som en svensk generellt sett undantagsvis skulle beskriva. Här är det skogen, sjöarna, bruksorterna och närheten till det industriella lyftet under 1900-talet som framträder som tydligast. Hur maten kommer på bordet har de flesta svenskar inget eget förhållande till. Maten köper man, förpackad med bäst-före-datum. Den bara finns.

Kollektiva historier
Jag tror att förstahandsupplevelsen av djur, odling, förädling, distribution och försäljning spelar in för vår gemensamma bild av vad mat är. Genom att många svenskar saknar en egen självupplevd insikt om vilket arbete som ligger bakom varje produkt har kvalitetsfrågorna så mycket svårare att få genomslag hos oss. Att bo på landet i Sverige och överleva på vad jorden ger är förknippat med starka historier, uppbrott och kollektiva referenser som Karl-Oskar och Kristina, som blivit halvmytiska symboler för förändringen och omställningen av Sverige från fattigland till industrination. Men här finns också gemensamma referenser i Bullerbybarnen och en idylliserad bild av hur livet på landet kunde vara. Det är dessa våra kollektiva referenser reklamfolket använder när de försöker få oss att tro att margarin är en naturlig produkt som tagits fram på ett naturligt sätt.

Fler har egna referenser i Danmark
Utan att veta – jag har inte daglig tillgång till dansk reklam-TV – skulle jag tro att margarinreklamen i Danmark ser annorlunda ut. Det verkar osannolikt att förenklingar och halvsanningar skulle accepteras i ett land som Danmark, där många har en första- eller andrahandsinformation från livet på landet. Förståelsen för hur kvalitet hänger samman med hur vi vårdar jorden, hur vi sköter djuren och hur vi tar ansvar över generationsgränserna är rimligen högre i ett land där många vuxit upp nära djur och natur. Därmed blir det också rimligen lättare för danska politiker att ta beslut om regler för ett mer ansvarstagande och hållbart jordbruk.

Men en stark industri bromsar väl förändringen?
Samtidigt är dansk livsmedelsindustri naturligtvis lika stark som svensk verkstadsindustri när det gäller att framgångsrikt lobba för sina respektive branschers villkor. Så det skulle kunna vara precis tvärtom. En stark dansk livsmedelssektor skulle kunna bromsa förändringen, med hänvisning till sysselsättning, konkurrens etc. Detta bör granskas närmare. Vad säger danska intresseorganisationer? Vilken långsiktig utveckling arbetar de för?

Hur viktigt är det?
Ska vi lyssna till forskarna – och det måste vi väl – är vår hantering av naturens ekosystemtjänster och vår snabba eliminering av biologisk mångfald ett större bekymmer t.o.m. än klimatfrågan, som ju många insett vara en ödesfråga. Låt oss lära av danskarna och på köpet kan vi kanske exportera lite av svensk djurskyddslagstiftning, så att danskarna slutar klippa av de levande grisarnas knorrar och göra hundfoder av dem. Varje text ska ju ha en knorr på slutet.

Länktips: intryck från 17 jan på Ekologiskt Forum, genom Saltå Kvarn: här.
Den 1 november 2012 skrev jag här ”Vi vet vad en fjäril kostar”. Länk: här.