Saudiaffären en symbolfråga på flera sätt

I gammelmedia är konflikten mellan Saudiarabien och Sverige fortfarande en toppnyhet. Dels för att frågan innehåller principiella vägval för regeringen, om ett fortsatt samarbetsavtal eller inte, och dels när det gäller frågan om  mänskliga rättigheter och hur de frågorna ska tas upp i internationella sammanhang.

Hur hade Alliansen gjort?
Intressant är att konstatera att delar av näringslivet och Moderaterna ser Sveriges agerande som problematiskt och att det leder till sämre förutsättningar för svenska företag att sälja produkter till arabländerna. Medan de övriga allianspartierna tycker det är viktigt att Sverige står upp för mänskliga rättigheter. Hur hade en fortsatt Allians-regering hanterat frågan? Vad hade Annie Lööf som näringsminister sagt? Hade man låtit Carl Bildt hantera frågan, vilket ju inneburit ”business as usual” och hade KD, FP och C då fogat sig i M-politiken? Den frågan har inte ställts vad jag vet.

Vad är viktigast?
För detta handlar om mer än partipolitik. Det handlar om värderingar. Är mänskliga rättigheter viktigare än storföretagens eventuellt minskade försäljningsmöjligheter? Går business alltid före mänskliga rättigheter? Om det är så, hur ska vi vi någonsin få miljöfrågorna, klimatfrågorna, rättvisefrågorna och alla andra ödesfrågor att bli viktigare än de kortsiktiga intressena?

Rakryggat
Det finns en symbolik i det som har hänt just nu, och som hedrar Sverige. Vi har visat att det inte alltid är pengarna som bestämmer. Ibland finns det viktigare mål att arbeta för. Skulle vi fortsatt på det tidigare vägen och tigit om mänskliga rättigheter hade Sverige förlorat i trovärdighet, när vi försöker hävda andra värden än de materiella. Förutsättningar för ett gott liv går inte via hänsynslöst utnyttjande av andra människor eller naturgivna resurser. Även om den eftertraktade platsen i FN:s säkerhetsråd nu kanske inte är inom räckhåll för Sverige har regeringen ändå markerat på den globala arenan att man ogillar diktaturer som förtrycker sina medborgare. En grundinställning som majoriteten av svenskar står bakom.

Ryssland
Hur svenska företag ska förhålla sig till Ryssland är mer komplicerat. Nu kastas det ideellt verkande nordiska informationskontoret ut från S:t Petersburg. Putin-regimen hävdar att alla utländska verksamheter är potentiella spionorganisationer. (På sig själv känner man andra). Utrymmet för fritt tänkande stramas åt i Ryssland. Homosexuella får inte ta körkort. Officiellt finns inga ryska soldater i Ukraina. Nyhetsförmedlingen i Ryssland är starkt vinklad. Hur svenska företag ska verka i Ryssland vållar säkert stort huvudbry.

Ny redovisning
Det ska bli intressant att läsa 30 näringslivsdirektörers debattartikel om det problemet.
(Dvs. marknaden har inte lösningen på alla problem). Och storbolagsdirektörerna behöver nu se över sina årsredovisningar för 2015, så att det står under kapitlet CSR att man erkänner att CSR-arbetet bara har relevans när det inte hotar affärerna. Det vore åtminstone ärligt.

 

 

Nationalismen och Ryssland som förebild

SVT visade den 1 februari ett personligt reportage (del fyra i en serie program) om den europeiska nationalismen. Journalisten Fredrik Önnevall intervjuade både svenska, franska, grekiska och ryska nationalister och varvade dessa intervjuer med bilder av ett samtal med en pojke som tagit sig till Sverige. (Se länk till SVT nedan). Programmet berörde. Nationalisterna tycks se Putin och hans Ryssland som en förebild och en ledare för framtiden. Fram till för 25 år sedan var det den europeiska vänstern som fick stöd från dåvarande Sovjet. Nu är det den europeiska högern som stöds.

En nygammal skiljelinje mellan konservativism och liberalism
Längst går grekiska Gyllene Gryning. De uttrycker sig och agerar på ett sätt som rimmar illa med den människosyn om präglar de västliga demokratierna. Man säger det inte rent ut, men det finns i förlängningen – om de skulle få makt och inflytande – en risk att de mänskliga fri- och rättigheterna inskränks. Ungefär som det ungerska regeringspartiet öppet deklarerat – man ser inte de västliga liberala demokratierna som förebilder, utan vill hellre forma ett samhälle som liknar Putins Ryssland.

Svår situation
Både franska Front National och engelska UKIP fick i senaste valet till EU-parlamentet flest röster i sina respektive länder. Även i Spanien kommer skarpa förslag om inskränkningar i människors rättigheter. En hög ungdomsarbetslöshet är mycket oroande. Många länder måste hantera en svår situation. I Tyskland demonstrerar tusentals personer mot islamisering. Så hur ska man förhålla sig till den nationalistiska strömningen?

Protest
En delförklaring till nationalisternas framgångar är den besvikelse många väljare känner inför vad de traditionella partierna uträttat och vill uträtta. Livssituationen förbättras inte, snarare tvärtom. Inkomstökningar och förmögenheter koncentreras till en minoritet av befolkningen medan samhällets skyddsnät och stödfunktioner försvagas. Jag är övertygad om att en stor del av rösterna på de nationalistiska partierna kommer ur viljan att protestera.

Efterfrågan på arbetskraft
I Sverige har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar haft makten de senaste decennierna. Och naturligtvis finns det personer som anser att det varken blivit bättre under (S)-styre eller under Alliansens år vid makten. Att några, kanske till och med många, väljare söker sig till SD blir mot den bakgrunden inte så märkligt. Det homogena samhällsprojektet Sverige som växte fram under efterkrigsåren finns inte längre. Skolans relativa misslyckande har också bidragit till splittringen. Utan en bra utbildning är det svårt att få jobb. De tidigare ”automatiska” minskningarna av arbetslösheten under högkonjunktur har på senare år dessutom uteblivit. Efterfrågan på arbetskraft är idag mycket specialiserad. Strukturomvandlingen pågår för fullt.

Rättslöshet, korruption och brottslighet
Så hur ska man förhålla sig till nationalisterna? Konservativa värderingar, tron på kärnfamiljen, en tydlig misstro – i värsta fall fientlighet – mot människor från andra kulturer och frivilligt inskränkta rättigheter tycks vara några gemensamma kännetecken. Det jag vill hoppas på är uppföljande reportage om rättslöshet, korruption och brottslighetens utbredning i det Ryssland så många nationalister nu hyllar. Är det verkligen ett korrupt, rättsosäkert samhälle vi vill ha? Förstår anhängarna vad som står på spel?

Och kanske minst lika viktigt: hur gör vi för att koppla EU till demokrati, transparens och rimliga beslut?

Länktips: http://www.svt.se/fosterland/

 

Tio år med peak oil – och nu?

”Du måste titta på det här”. Gunnar drog mig åt sidan och nästan viskade, samtidigt som han var väldigt angelägen. I handen höll han en papperslapp. ”Det här är viktigt”, sa Gunnar. ”Det är ingen som har förstått hur viktigt det här är. Vi måste berätta om det här.”

Så började det
Det var i september 2003. Jag var ansvarig för och mitt uppe i festligheterna kring invigningen av Ekocentrums nya lokaler i Göteborg, träffade hundratals vänliga och uppmuntrande människor. En av dem var Gunnar Lindgren, engagerad miljödebattör och lektor på Musikhögskolan. Just att Gunnar sänkte rösten och nästan i förtrolighet försökte få min uppmärksamhet förstärkte angelägenhetsgraden. Trots att det var fest och anledning att fira ville Gunnar tala om något allvarligt. Jag lyssnade.

Tomas
Halvannat år senare stod vi på estraden i ett dussintal kommuner och genomförde en workshop med politiker och tjänstemän. Forskaren som senare skulle bli generaldirektör på Energimyndigheten, Tomas Kåberger, var i sitt esse. Med en briljant omvärldsanalys fick han varje kommungrupp att förstå hur nära vi är de verkliga problemen. Priser på 140 dollar per fat och mer för oljan tycktes orimligt, när den ”alltid” kostat runt 20 dollar. Men framtiden kröp in under skinnet på deltagarna. Peak oil blev ett begrepp. Världen skulle förändras och nu måste kommunerna hantera förändringen.

Ögonöppnare
I scenariospelet och de arbetsuppgifter kommunens politiker och tjänstemän fick att hantera ingick att förstå hur samhället påverkas av dyrare bränslen, nedlagda bensinstationer, drastiskt förändrade lönsamhetskalkyler för transporter och diverse sidoeffekter. Att det inte finns något ransoneringssystem att använda, inga bergrum med reservlager och att allt handlar om just-in-time var också några aha-upplevelser. Framför allt var det medvetenheten om peak oil som trängde fram. Att vi förbränt hälften av all den olja, som lagrats under årmiljonerna, och att kvar finns nu hälften, motsvarande halva Vänern i volym.

Budskapet gick hem
Omtumlade och förvånade samlade sig kommunfolket ofta till en spontan summering efter workshoppen. Någon politiker reste sig upp och höll ett improviserat linjetal. Deltagarnas miner gick inte ta miste på. Budskapet hade gått hem. Mycket riktigt steg oljepriset senare till nivåer det aldrig varit i närheten av. Världen anpassade sig. Bush invaderade Irak. Oljan var högsta prioritet för amerikanska intressen (och är fortfarande).

Peak oil
Gunnar fick rätt. Produktionen i Nordsjön avtog enligt peak-oil-prognoserna. Världens samlade oljeutvinning nådde cirka 85 miljoner fat per dag. Sedan tio år görs nya, men bara mindre, fyndigheter. Oljan som resurs minskar. Alternativa energisystem blir allt viktigare. Dels förnybara – bioenergi, sol, vind, vågkraft…. och dels skiffergas, kol som kan processas till flytande kolväten – energikrävande men tekniskt möjligt. Och bakom allt detta tornar klimatmolnen upp sig. Vi borde snabbt fasa ut fossilanvändningen.

Länder har hamnat i olika position
Marknaden är global. Det är svårt att överblicka utbud, efterfrågan och värderingen av resterande tillgångar. Diktaturerna har ingen trovärdig rapportering. OPEC spelar ett eget spel. För vissa länder är oljemarknaden en avgörande inkomstkälla (Venezuela, Ryssland). Andra länder har målat in sig i subventioner till den egna befolkningen (Indonesien). Några har försökt samla intäkterna i fonder (Norge). Andra vill inte förhandla om sin livsstil (USA). Sverige får 40% av råoljan från Ryssland. Än så länge.

Break-even
På oilprice.com hittar jag en tabell som illustrerar komplexiteten i oljebranschen. Tabellen visar i all enkelhet en bedömning av vid vilken prisnivå utvinning av olja gör break-even. Skillnaderna är enorma. Några länder går i dagsläget back. Investeringar kräver kalkyler som håller. Dyr utvinning i Arktis kräver ett högt försäljningspris för att bli lönsam. I toppen hittar vi länder som Iran, Nigeria och Ryssland, som alla behöver tjäna $100,- eller mer per utvunnet fat olja för att inte gå back. Längst ner på listan återfinns Kuwait och Qatar på $54,- respektive $60,- per fat. Avgörande är naturligtvis Saudiarabiens break-even-nivå. Enligt tabellen ligger den på $106,- per fat.

Ingen öppenhet
Hur länge klarar de oljeproducerande länderna att göra förluster på sin viktigaste intäktskälla? Hur länge är de intresserade av att sälja till underpris? Eftersom cirka 85% av världens energiförsörjning baseras på fossila råvaror är detta intressanta frågor. Tyvärr finns ingen öppenhet. Ingen har intresse av att offentligt redovisa hur kalkylerna ser ut. Och en stor del av råvarorna kontrolleras av icke-demokratiska regeringar och bolag som bara redovisar de siffror de måste för att hålla ägare och lagstiftare nöjda.

Trygga investeringar
Är det bra eller dåligt att de stora världsekonomierna är beroende av oljeutvinning i icke-demokratiska länder? Handel är bra, det minskar risken för krig, vilket hela EU går ut på. Handel med fossil energi är mindre bra, eftersom den bidrar till att fördröja investeringar i klimatneutral energiförsörjning. Svajiga marknader skapar oro i investeringsleden och kan leda till social oro. Möjligen kan osäkerheten i vinster från oljeutvinning bidra till att den branschen minskar. Att förnybara energislag får ett uppsving just för att de är geografiskt och ägandemässigt överblickbara.

Kanske är det en orolig oljemarknad som får fart på investeringar i lokalt producerad vindkraft, vågkraft och solenergi, och där lokalsamhället blir involverat på ett naturligt sätt. Man kan ju hoppas det.

Länktips: Oilprice.com – tabell – scrolla neråt:
http://oilprice.com/Energy/Oil-Prices/Oil-Wars-Why-OPEC-Will-Win.html

Kjell Aleklett i SvD i oktober 2014: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/peak-oil-ar-fortfarande-framtidens-verklighet_4037001.svd

Utbildning mot makt: tre exempel

Fattigdomen bekämpas bäst med utbildning. Pakistans och Afghanistans flickor kan lyfta länderna ur fattigdom bara de får utbildning. Med kunskap öppnas fler möjligheter. För ett land ökar dessutom mängden utfört produktivt arbete när kvinnor börjar arbeta. Det finns även ett direkt samband mellan kvinnors utbildning och barnafödande. När utbildningsnivån ökar minskar barnafödandet och stabiliseras hälsotalen.

Vi kan inte blunda efter Malala
I ett ”Dokument Utifrån” som SVT sände 17 november (se länk nedan) besökte en ung kvinnlig journalist Pakistan för att förstå vad det är som händer i Swatdalen och andra områden. Hennes mamma flydde långt tidigare och attentatet mot Malala Yousafzai har tvingat omvärlden att börja förstå vad det är som händer. I TV-programmet intervjuades även ledarna för en viktig moské med tillhörande utbildningsverksamhet i Islamabad.

Religion som stängsel
Om undervisning i västliga länder handlar om individens möjliga utveckling i ett samhälle tycks de extrema i Pakistan använda utbildningen och religionen till att behålla och förstärka de maktstrukturer som ökar kontrollen över medborgarna, särskilt flickor och kvinnor. Extremister borde enkelt kunna avfärdas, men en svag myndighetsutövning och kopplingen till våldsanvändning ger dem utrymme. Den utbildning moskén i TV-programmet erbjuder förstärker kontrollen över människors tankar och idéer. Och man gör det på ett sätt som är svårt att bemöta, där tro och trohet mot religionen används som det tankemässiga stängsel individen har att hålla sig inom.

Människans uppgift
Malalas kamp blir i detta perspektiv oerhört viktig. Inte för att hon går emot islam, för det gör hon inte, utan för att att hon är för utbildning. Att ta vara på varje människas potential och livsuppgift är viktigast både för individen och för samhället, viktigare än att inordna varje människas liv i ett trossystem.

Den kristna högern
Fallgropen är uppenbar. Det är lätt att generalisera. En världsreligion kan lätt dömas ut på grundval av några extrema företrädares tolkning. Men så enkelt är det inte. Det räcker att gå till USA och iaktta hur den kristna högern agerar för att politiskt påverka vad som är möjligt. Det kan handla om dödsstraff, abortfrågan, kvinnans ställning (igen!) och många andra frågor, där bibeln används för att legitimera olika ståndpunkter. Både extremhögern i det kristna USA och extremisterna i Pakistan beter sig på ett sätt, som blockerar en sund utveckling av samhället. Och att därmed förkasta varje religion är också att dra fel slutsats.

Ryssland och intoleransen
De som med våld hindrar människor från att forma sin egen framtid i ett demokratiskt och tolerant samhälle kan inte hävda att de gör mänskligheten något gott. Det tredje exemplet är den väg som Putins Ryssland slagit in på, där förföljelse av minoriteter på ett skrämmande sätt förebådar en snarlik utveckling som den vi såg under 1930-talet i Europa. Utbildning och kunskap hotar makten, en makt som gärna lutar sig mot en kombination av okunskap, fördomar och hot. Gemensamt för utvecklingen i USA, Ryssland och Pakistan är bristen på respekt för mänskliga rättigheter, det kortsiktiga strävandet efter makt och inflytande och hur den starke behandlar den svage.

Alla borde läsa Pippi Långstrump och Bamse.

Länktips: SVT Dokument Utifrån här .

Tio små naglar och hållbarheten

Ett VM i friidrott äger rum i Moskva. Superstjärnan glider över högsta höjden.  Pressen och prestationen är på hög nivå. Favoriten vinner, nationen jublar. Jelena Isinbajeva tar emot guldmedaljen. Hemma-VM tycks bli ett triumftåg.
Nästa dag uttalar sig Rysslands hjältinna om regnbågsfärgade naglar. Hon tar skarpt avstånd och fördömer markeringen som Emma Green Tregaro gjort. ”Det är respektlöst mot vårt land och våra medborgare. Jag stödjer vår regering”, säger stavhopperskan och tillägger att ”vi har inte de problemen i Ryssland”.

Vad är problemet?
På vilket sätt har stavhopp och idrott med hållbar utveckling att göra? Vad gör det för skillnad om en nationalikon uttalar sig till stöd för sin regering? Är det inte rimligt, förresten, att hon gör det? Att hon ställer sig bakom sitt lands lagar?

Legitimerar förtryck
Naturligtvis är det ett problem. Dels att ett land med sin huvudstad i Europa år 2013 stiftar lagar som gör livet svårare för en utsatt minoritet. Dels att samma land har inskränkt press- och yttrandefrihet och inskränker de mänskliga rättigheterna. Och dels att en aktiv på toppnivå i en världsidrott utan att reflektera eller att problematisera så förbehållslöst ställer sig bakom en förlegad människosyn och därmed legitimerar en fortsatt diskriminering och fysisk/mental press på personer med en icke-hetero-läggning. Kanske hade hon inget val. Eller kanske är hon så fast i gamla fördomar och föreställningar att hon faktiskt tycker det hon sa. Oavsett vilket är det sorgligt.

Individnivå
Respekten för andra människor, empatin, förståelsen för andra människors värderingar och ställningstaganden är fundamental för att bygga broar mellan folk. Vi ser hur polarisering och maktfrågor sliter sönder länder inifrån. I Syrien och nu i Egypten. Länder krigar inte längre mot varandra. Nu sker striderna mitt i hjärtat av varje stat, varje nation. Om vi inte lyckas grundlägga mänskliga rättigheter på individnivå kommer våra samhällen att krackelera, precis som nu sker inför våra ögon i några utsatta länder. Mänskliga rättigheter är en individfråga.

Klok flicka
En hållbar utveckling är ingen teoretisk konstruktion. Det är en ständig process i syfte att möta verkligheten så klokt och så långsiktigt vi bara kan. Tio små naglar på en göteborgstös blir därför så viktiga för att påminna oss om individens ansvar.

Rysslands spel för galleriet

Kina, Ryssland, USA och Frankrike byter i år (eventuellt) sitt högsta ledarskap. När det gäller Ryssland är det intressant att Putin och Medvedev fortsätter sin pardans med varannan gång president, varannan gång premiärminister.

Ingen demokratisk tradition
Det ryska valet nyligen innebar att Putin återigen valdes till president och därmed är tanken att nuvarande president Medvedev ska bli premiärminister. Parentesen då Putin på pappret var premiärminister avslutas därmed och ”ordningen återställs”. Arrangemanget utmanar vår inställning till demokratiska fundament. Men i Ryssland finns ingen demokratisk tradition, ingen stark och tydlig press och opposition. Frågan är hur länge Putin tänker bry sig att hålla skenet uppe.

Förhandlingssits
Omvärlden har anledning att vara bekymrad. Ryssland har kärnvapen, sitter på stora naturtillgångar både ovan och under jord och har därmed en stark förhandlingssits både i en fredlig situation och i en mer konfliktinramad situation. Naturgasen från Ryssland är ett exempel, där EU räknar med försörjning via gasledningen utanför Gotland.

Risker
Man kan fundera på vilken väg Ryssland kommer gå och vad detta får för konskevenser för grannländerna. När ett så stort land sitter på stora tillgångar och samtidigt saknar de demokratiska institutioner som behövs för att balansera maktutövningen är risken uppenbar att utvecklingen kan gå över styr. I kulisserna lurar militären, maffian och olika delrepublikers krav på oberoende.

Osäkert läge
Ytterligare en komplikation är korruptionen och de ekonomiska spänningar som ökar i samhället. Socialt är detta en stor risk. Och med en president som saknar legitimt mandat ligger fältet öppet för drastiska händelser.