Demokrati i parti och minut

Vi hinner inte. Tiden räcker inte till. På mikronivå känner föräldrar hur det som egentligen borde vara viktigast, tiden med barnen, ersätts av ”allt annat” som måste hinnas med. På global nivå hinner vi inte rädda världen från ekologisk och klimatrelaterad kollaps. Vi ägnar tiden åt annat, som i det korta perspektivet upplevs som mer prioriterat. Ska det vara så här?

Snabbheten
De senaste 20 åren har kommunikation, nyhetsflöde och kontakter mellan människor blivit både snabbare och enklare. Världen är full av information och minst en miljard människor är alla medagerande i denna excess i kommunikation. (Vi ska inte glömma att majoriteten av världens befolkning står utanför flödet). Även spekulationsekonomin är idag sekundsnabb. En aktie ägs tydligen idag i genomsnitt 22 sekunder. En ny innebörd av att handla aktier i parti och minut?

En försvagad förankring
Flera av de politiska partierna har en uppenbar svårighet att vara relevanta i dagens samhälle. Medlemskap i ett politiskt parti lockar inte alls så många som förr. Detta är ett bekymmer på flera plan. Ett bekymmer är att mycket av den lokala demokratin bygger på representativitet, människor ställer upp för att ta ansvar för sin kommun enligt det uppdrag man fått i fria val. Förr deltog fler i möten och formade tillsammans med andra det som sedan blev politiken. Sannolikheten för att den frammejslade politiken var förankrad hos gemene man var stor. Ett annat bekymmer är att urvalet av lämpliga personer som kan ta förtroendeuppdrag på olika nivåer minskar. Det blir svårare att hitta duktigt folk som representanter i nämnder och styrelser.

Yta istället för innehåll
Risken är också uppenbar att utrymmet ökar för personer som ser ett politiskt engagemang som en språngbräda för personlig del. Istället för ansvarstagande, kloka representanter för flertalets idéer finns en risk att ytan blir viktigare än innehållet. Inte minst genom medias inflytande, som tydligt ökar. Att fungera i TV, att kunna ge snabba, mediala svar på komplexa frågor, att ha en viss utstrålning blir viktigare än att stå för en viss politik.

Exemplet Romney
Mitt Romneys tuvhoppande i en fångfäng jakt på en heterogen amerikansk väljarkår illustrerar bekymret. I ett slutet sällskap trodde sig Romney kunna locka extremkonservativa med sitt tal om 47 procent bidragstagare som ointressanta. Sin största politiska framgång, sjukvårdsreformen i sin hemstat, ”kunde han inte använda i sin kampanj” eftersom den låg i linje med Obamas politik. Snacka om att lura sig själv.

Utanförskapet
Nu är det stora grupper i samhället, både i USA och i Sverige, som inte har kontakt med hur politiken formas och formuleras och då hamnar politiker och partier mer i knät på media. Bilden av vägvalen formas inte av politiken. Glappet mellan verkligheten och verklighetsbilderna ökar, vilket i sin tur kan leda till frustration och protester, en utmärkt grogrund för opportunism och populism. När vi dessutom nu står inför tredubbla omvärldshot *) ökar behovet av sammanhållning och gemensamma bilder. Det är kanske det mest oroande.

Värderingar mindre värda
Utvecklingen är ett bekymmer för demokratin när politiken inte längre uppfattas som relevant och nära det som folk upplever som viktigt. De gamla strukturerna bär inte längre upp idéutbytet. Populismen och de snabba utspelen tar större plats. Analys och värderingar blir mindre värda.
Vi måste lära oss att använda den sekundsnabba kommunikationen på rätt sätt. Kanske som Missing People är så duktiga på att göra. men nu handlar det om att söka vägarna ut ur det läge vårt obalanserade system skapat.
*) De tre hoten:
Ekonomin som idag till 97% bygger på skulder.
Klimat och miljö, som på flera områden är nära ”the tipping point”.
Beroendet av ändliga resurser och fossil energi, som möjliggjort 1900-talets överkonsumtion.

USA och politikens villkor

Romney eller Obama. Media älskar polariseringar och dramatik. Man kan bygga upp förenklade kontrasterande bilder. Det blir så tydligt vem som vinner och vem som förlorar. Men är ett tvåpartisystem som det amerikanska verkligen demokratiskt?

Höga ambitioner
Obama tillträdde 2009 med ambitionen att förändra det politiska samarbetet i Washington. Det gick sådär. Den sjukvårdsreform han såg som sitt första steg till en ny anda av partiöverskridande processer landade till slut i en konfrontationslösning, där inte en enda republikan stödde lagen, ”Obamacare”. När sedan kongressen 2010 fick republikansk majoritet försvann i praktiken möjligheterna för Obama att förändra politikens form och innehåll. Detta har skildrats i ett utmärkt Dokument Utifrån i SVT.

Röster som inte räknas
Systemet med ”the winner takes it all” är enligt min mening kontraproduktivt. I en delstat där det ena partiet av tradition är starkt blir en röst på det andra partiet värdelös. Det kan aldrig vara bra för delaktigheten i den demokratiska processen att väljare upplever att rösten ”inte räknas”. Om istället varje delstat fördelade rösterna proportionerligt till ett antal elektorer skulle även minoritetsrösterna ha betydelse för valutgången. Ett sådant system skulle vara betydligt närmare en känsla av representativitet.

Politiken i händerna på kapitalet
Det satsas enorma summor i varje valkampanj, ofta på anti-reklam, där det handlar om att framställa motståndaren i så dålig dager som möjligt. Ibland t.o.m med direkt lögnaktiga påståenden eller felaktigt redigerade klipp. Pengarna går i och för sig in i mediabranschen och sysselsätter folk, men man kan ju fråga sig på vilket sätt pengarna bygger upp ett bättre samhälle. Med de enorma sociala klyftor som finns i USA är det för en svensk oförståeligt att så mycket pengar satsas på att backa upp politiska kandidater och så lite på att stärka samhällets skyddsnät och sammanhållning. En annan baksida av miljonrullningen är det inflytande många företag köper sig genom att stödja olika kandidater.

Vart tar ledarskapet vägen?
Polariseringen som vi ser i amerikansk politik med sina återkommande ”prolife” eller antiabort-strömningar, med sina luddiga ”family values”, med sina oskarpa konturer i sakfrågor skapar en annan slags effekt. Kandidaterna tvingas slira på sina värderingar, de måste positionera sig för bästa möjliga utfall, och, som i fallet Romney i år, byta ståndpunkt för att locka maximalt antal röstande. Vilken slags politiker får vi om de byter ståndpunkt för att göra sig valbara för en majoritet av de röstande? Vad händer då med ledarskapet? När opinionsvindar och högljudda extremister sätter dagordningen och skjuter sin kandidat framför sig. Konsekvensen blir på sikt ett slags dumhetens tyranni, där media bildar en osynlig koalition med högljudda särintressen. I förlängningen ett system som undergräver rimliga fundament för beslutsfattandet: objektiva fakta, forskning, välunderbyggd argumentation etc. Mediakratin tar över.

Kris
Det finns en uppenbar risk att den amerikanska formen av demokrati undergräver sin egen trovärdighet och legitimitet (om den inte redan gjort det). När drygt 40 delstater riskerar konkurs, när delar av Detroit helt enkelt överges, när vanliga amerikaner förlorar hoppet om en bättre framtid kan vad som helst hända. Det var många som hoppades 2008 att Obama skulle förändra vardagen till det bättre. Låt oss hoppas att det kommer något gott ur den kris USA är inne i och även står inför. Vi kan bara hoppas att vi slipper se militären ta över även formellt, när ”amerikanska intressen” ska skyddas.