En andra kammare för att göra andra bedömningar?

Det finns ett generellt problem i dagens komplexa samhälle, som våra politiker tycks ha svårt att komma till rätta med. Och som det inte finns någon annan uttalad organisation eller myndighet som ansvarar för. Det handlar om den suboptimering som ständigt blockerar optimala, samhällsnyttiga lösningar.

Exempel med tågtrafikens strul
Konsultföretaget Trivector belyser detta bekymmer i en debattartikel i DN den 23 november (se länk nedan). Man räknar i artikeln upp ett antal systemfel inom trafiken på järnväg, som kostar tid och pengar och som uppstår till synes för att ingen har ansvar inom transportväsendet att ifrågasätta de egna besluten och avvägningarna.

Samhällsnyttan får inte tappas bort
På ett annat plan än det direkt operativa handlar det om att göra en avvägning mellan relevanta regelverk inklusive deras tillämpning å den ena sidan och samhällsnytta å den andra sidan. Om vi exempelvis har regelverk som förverkligar en nollvision gällande olyckor kommer någon till slut föreslå att det bästa vore att vi inte hade någon trafik alls. Eller överfört till bilismen skulle en anpassning av all biltrafik till cyklisters tempo vara logisk för att undvika olyckor, överallt från gator till motorvägar. Men samhällskostnaden skulle i det scenariot bli enorm.

Rimlighetsavvägning
Kanske är det av politiker vi förväntar oss en rimlighetsavvägning. Vad är acceptabelt och vad är önskvärt ur de olika partiernas synvinklar? Det är möjligt att vi nått en komplexitetsnivå i samhället där politikers perspektiv inte räcker till. Vi behöver fler sätt att utföra och värdera avvägningar mellan rimlighet, kostnader för enskilda, kostnader för samhället, risker för miljön, potentiella risker för hälsa och välstånd samt samhällsnytta nu och i framtiden. Framför allt behöver vi kanske bli bättre och snabbare på att återkoppla lösningar och lagstiftning när vi ser hur bra eller dåligt de fungerar i praktiken. Det finns ingen enkel väg att lösa detta dilemma. Avvägningar har med värderingar att göra och vars och ens position ur ett subjektivt eller mer objektivt perspektiv.

En andra kammare
Kanske är lösningen att införa en ”andra kammare” i Riksdagen, med ledamöter som väljs på lite längre tid och vars huvuduppgift blir att granska Riksdagens ordinarie beslut ur ett 25-årigt perspektiv. Hur framtidssäkert blir varje beslut? Till denna andra kammare skulle enskilda medborgare även kunna anmäla frågor som man vill att kammaren tar ställning till. Som en slags politisk ombudsmannafunktion för framtiden.

Det är i alla fall tydligt att det vi har idag av myndighetsutövande inte räcker till att optimera hur samhället fungerar ur flera aspekter och blir mer hållbart.

Länktips: DN-debatt-artikel

Syskonkärlek: Fattig, rik och rimlighet

Det görs ständigt avvägningar. Och det uppstår nya situationer som måste hanteras. Rimligheten måste prövas. I mikrovärlden kan det handla om hur man ska få syskon att dela godis eller en leksak som den ene ”haft först” och den andre ”också vill ha”. På makronivå är det i grunden samma rimlighet som måste prövas. Ska det rika landet få behålla det som den ”haft först” och det fattiga landet ”också vill ha”. Utan dynamik ingen rörelse, men hur ser en rättvis fördelning ut?

Ö-landet
Vi registrerar det knappt. 1000 döda, 30.000 hemlösa. I något fattigt ö-land i Asien. Något oväder som drog fram. Det vet dom väl vid det här laget att det stormar i tropikerna. Dom har väl vant sig. Skyll er själva som bor där. Ungefär.

I-landet
I samma tidszon ett välmående I-land. Förvisso drabbat av väderfenomen, men med vassa övervakningsprogram som kan varna civilbefolkningar. Satelliter, kommunikation, kalkylprogram som beräknar lågtrycksbanor och sannolikheter. On-line-uppdatering och alerta människor som har som jobb att varna politiker, myndigheter, företag och befolkning. Samhället skyddar sig och låter tekniken kosta. Man förstår att det lönar sig.

Utan marginaler
Det fattiga ö-landet har inte råd att köpa det vassa övervakningsprogrammet och har troligen heller inte utbildad personal för att övervaka, sammanställa och rapportera. Istället hukar man sig, ber en bön och hoppas att det ska gå över. Hur ska landet någonsin resa sig ur fattigdomen om vägarna spolas bort? Om månader av tid åtgår för att återställa det lilla som fanns av hus, brunnar, avloppssystem, odlingsbar mark, infrastruktur och marknad. Ett fattigt land har inga marginaler.

Fördelning
Det rika landet skulle kunna hjälpa det fattiga landet. Man har övervakningen, man har resurser och man har möjlighet. Det rika landet skulle kunna föreslå att andra rika länder hjälpte till och fördelade kostnaden för att hjälpa det fattiga landet. Så att det enskilda rika landet bara behövde stå för några få procent av kostnaden. Så skulle det fattiga landet kunna få hjälp av en grupp rika länder.

Marknadens mekanismer – var går gränsen?
Det rika landet har skrivit på ett exklusivitetsavtal. Systemet de använder får inte användas utanför det egna, rika landet. Företaget som säljer systemet vill ju kunna sälja sitt system till fler länder. Hur skulle det se ut… om alla delade med sig…? Det rika landet känner sig hindrad att hjälpa det fattiga landet. Man har ju skrivit på ett avtal.

1000 människors värde
Summan av detta blir att det fattiga landet fortsätter att vara fattigt. Det rika landet fortsätter att vara rikt. Och nyligen dog 1000 människor, som hade kunnat förvarnas av ett vasst varningssystem, som det fattiga landet varken får använda eller får tillgång till på annat sätt.

Så hade vi inte löst rimligheten på mikronivå, tror jag. Även om det rika syskonet köpt leksaken för egna pengar hade vi sett till att det fattiga syskonet åtminstone fått låna leksaken ibland.

Länktips: Kort nyhet i dagsmedia den 16 december 2012.