Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

En andra kammare för att göra andra bedömningar?

Det finns ett generellt problem i dagens komplexa samhälle, som våra politiker tycks ha svårt att komma till rätta med. Och som det inte finns någon annan uttalad organisation eller myndighet som ansvarar för. Det handlar om den suboptimering som ständigt blockerar optimala, samhällsnyttiga lösningar.

Exempel med tågtrafikens strul
Konsultföretaget Trivector belyser detta bekymmer i en debattartikel i DN den 23 november (se länk nedan). Man räknar i artikeln upp ett antal systemfel inom trafiken på järnväg, som kostar tid och pengar och som uppstår till synes för att ingen har ansvar inom transportväsendet att ifrågasätta de egna besluten och avvägningarna.

Samhällsnyttan får inte tappas bort
På ett annat plan än det direkt operativa handlar det om att göra en avvägning mellan relevanta regelverk inklusive deras tillämpning å den ena sidan och samhällsnytta å den andra sidan. Om vi exempelvis har regelverk som förverkligar en nollvision gällande olyckor kommer någon till slut föreslå att det bästa vore att vi inte hade någon trafik alls. Eller överfört till bilismen skulle en anpassning av all biltrafik till cyklisters tempo vara logisk för att undvika olyckor, överallt från gator till motorvägar. Men samhällskostnaden skulle i det scenariot bli enorm.

Rimlighetsavvägning
Kanske är det av politiker vi förväntar oss en rimlighetsavvägning. Vad är acceptabelt och vad är önskvärt ur de olika partiernas synvinklar? Det är möjligt att vi nått en komplexitetsnivå i samhället där politikers perspektiv inte räcker till. Vi behöver fler sätt att utföra och värdera avvägningar mellan rimlighet, kostnader för enskilda, kostnader för samhället, risker för miljön, potentiella risker för hälsa och välstånd samt samhällsnytta nu och i framtiden. Framför allt behöver vi kanske bli bättre och snabbare på att återkoppla lösningar och lagstiftning när vi ser hur bra eller dåligt de fungerar i praktiken. Det finns ingen enkel väg att lösa detta dilemma. Avvägningar har med värderingar att göra och vars och ens position ur ett subjektivt eller mer objektivt perspektiv.

En andra kammare
Kanske är lösningen att införa en ”andra kammare” i Riksdagen, med ledamöter som väljs på lite längre tid och vars huvuduppgift blir att granska Riksdagens ordinarie beslut ur ett 25-årigt perspektiv. Hur framtidssäkert blir varje beslut? Till denna andra kammare skulle enskilda medborgare även kunna anmäla frågor som man vill att kammaren tar ställning till. Som en slags politisk ombudsmannafunktion för framtiden.

Det är i alla fall tydligt att det vi har idag av myndighetsutövande inte räcker till att optimera hur samhället fungerar ur flera aspekter och blir mer hållbart.

Länktips: DN-debatt-artikel

Den nya kartan

Den politiska kartan i Sverige har ritats om sedan riksdagsvalet i september, och särskilt sedan Stefan Löfvéns regering röstades bort av den nya Riksdagen. Fyra år med ”decemberöverenskommelse” fick räcka, ansåg oppositionen och fällde regeringen. Man visade sina väljare att man menade allvar. Det man inte talar lika öppet om är hur den nya politiska kartan ser ut.

Tre ideologier
Idag ser vi inte enbart en gräns mellan socialister och icke-socialister utan tydligt åtminstone tre tydliga ideologier. (Med ytterligare ett par ideologier som vill ta plats). När opinionsbildare och media talar om blockgränsen mellan de röd-gröna och Alliansen blir bilden missvisande. Under lång tid har borgerligheten bestått av både liberaler och konservativa. Nu har den politiska kartan ritats om och regeringsbildningen har på motsvarande sätt komplicerats.

Ställdes vid sidan
Under de borgerliga regeringsåren 1976-1982 hade vi fyra olika borgerliga regeringar. Tittar man närmare på dessa regeringars sammansättning blir det tydligt att de två s.k. mittenpartierna drog åt ett annat håll än det gamla högerpartiet, Moderata Samlingspartiet. Det pågick en dragkamp mellan konservativa och liberala krafter som ledde till att de konservativa två gånger ställdes vid sidan av regeringen dessa år.

Sverigedemokraternas intåg förändrar balansen
När nu Sverigedemokraterna tagit rejält med plats i Riksdagen och även påverkat delar av samhällsdebatten (”Hur många flyktingar tål Sverige?” – en fråga som varit otänkbar tidigare) har återigen skiljelinjen mellan konservativa och liberala värderingar synliggjorts. Och nu handlar det om fundamenten för vår demokrati. Moderater och Kristdemokrater slätar över frågan och ”är trygga i våra värderingar” som Ebba Busch Thor formulerar sig. Hon ser uppenbarligen inga problem med att föra samtal med SD. Ulf Kristersson upprepar att han inte vill föra samtal med SD, men gör antagligen det för att inte vara den som sätter spiken i kistan för Allians-samarbetet. I media hörs en hel del moderata röster som tycker att ett samtal och ett samarbete med SD är helt OK, eller kanske t.o.m bra. Göteborgs-Posten har sedan länge propagerat för att Moderaterna aktivt ska söka stöd från SD.

Liberal kontra icke-liberal
De två liberala partierna i Riksdagen har kraftigt markerat mot SD och sagt att man inte vill ge SD något politiskt inflytande. Det är relativt logiskt, eftersom SD själva beskriver sig som anti-liberala. Att verka för motsatsen till sin egen övertygelse är att ge upp sin identitet. (Något som naturligtvis gäller i båda riktningar. Med den skillnaden att ett anti-liberalt samhälle också riskerar att rasera flera av de rättigheter vi tar för givna i en demokrati, så som vi kan se av utvecklingen i Ungern och Polen).

Tillbaka till 70-talet
Vi har landat tillbaka i en situation som påminner om den före 1976, då det fanns fem partier i Riksdagen. Då var Socialdemokraterna störst, med ett vänsterparti som ständig stödjare och opposition ( i sig en märklig roll). Och det fanns då en borgerlighet som  bestod av konservativt liberala Moderata Samlingspartiet och två partier, Centerpartiet och Folkpartiet, med en liberal grundsyn. Skillnaden är att vi nu istället för fem partier i Riksdagen har åtta och att tre av dessa partier mer eller mindre uttalat lutar sig mot en konservativ grundsyn, i SD:s fall dessutom kryddat med en nationalism och en ström av tankegångar som starkt kan ifrågasättas ur ett demokratiskt perspektiv.

Tre ismer
När media och opinionsbildare idag talar om ”blockgränsen” blir det därför vilseledande. Vi har tre dominerande ”ismer” i Riksdagen (något förenklat): Socialism, liberalism och konservatism.

… plus ett par till
Som fjärde kraft finns Miljöpartiet, ett parti med utgångspunkt i ett generellt miljö- och hållbarhetsperspektiv. Den gröna ideologin innebär till skillnad från de tre tidigare att det inte räcker att peka ut en utvecklingsriktning – det krävs även att samhället inordnas i de villkor och sammanhang som naturen ger. Som femte kraft, utanför Riksdagen, finns Feministiskt Initiativ, som trots god tajming inte lyckades fånga upp #metoo-opinionen i form av riksdagsmandat.
(I nedan grafik är ismerna inte återgivna i någon relativ storlek.)

Den pedagogiske Marcus Oscarsson borde rita upp den nya politiska kartan i TV4.

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Kompromissandets fördelar

Det var enklare förr. Det fanns fem partier i riksdagen. Regeringen bestod av folk från partiet, som i sin tur hade förankring i det homogena Sverige. Det fanns ett ekonomiskt utrymme för reformer och prioriteringarna av vad som var viktigast hade makthavarna god koll på. Välfärden växte i takt med BNP.

70-, 80-, och 90-tal
70-talet blev en första vändpunkt med oljekris, ungdomsprotester, Vietnamkriget, tyska Rote Arme Fraktion, varvsnedläggningar, strejker och den första gröna vågen. 80-talet innebar avregleringar, Thatcher och Reagan, en omsvängning till en ekonomi som tjänar pengar på pengar, Sovjetunionens fall och så småningom Mandelas frisläppande. När 90-talet tog vid hade de kollektivistiska drömmarna från 70-talet förbytts i en förverkliga-dig-själv-dröm. Någonstans på vägen försvann den gemensamma bilden av vart Sverige var på väg.

Storskaligheten och lyssnandet
Vilsenheten i den representativa demokratin illusteras kanske bäst av 1980 års folkomröstning om kärnkraften. Det fanns inte ett enkelt ”Ja” och ”Nej” till en fortsatt satsning på kärnkraft. Tre linjer fanns att rösta på, alla negativa till en fortsatt utbyggnad. Ingen linje fick egen majoritet. Hela cirkusen kom att blockera svensk energipolitik snart 40 år senare. För socialdemokraterna är kärnkraften kanske den fråga som tydligast visar hur svårt det har blivit att både vara ett parti för stora industriella satsningar och samtidigt lyssna på den lilla människans oro och behov. Det är svårt att konsekvent både främja storskaliga industriprojekt och samtidigt vara en lyssnande folkrörelse. De generella lösningarna och top-down-besluten fungerar inte längre när människors verklighet kan se så olika ut.

Minoritetsregerandet blir otydligt
I riksdagen sitter nu sedan flera år åtta partier. Sedan 2010 har regeringarna haft en minoritet av riksdagsledamöterna som bas. Kompromissandet måste ske i flera steg. Under Alliansåren behövde först de fyra partierna komma överens, därefter behövde de förvissa sig om att riksdagsmajoriteten inte röstade ner förslaget. Politiken blev otydlig. Ännu mer otydlig har den nuvarande regeringens politik blivit. Inte nog med att (S) och (MP) har tydligt olika positioner i en antal frågor, de måste även få (V) att vara nöjda med förslagen för att ha ett förslag med fler röster än de fyra borgerliga partierna. Men inte ens det räcker. Om (SD) röstar med de borgerliga faller förslaget.

Enkel matematik
Sammantaget innebär detta att ett förslag från t.ex. (MP) först behöver förhandlas med (S). Därefter behöver den kompromissen ofta förhandlas med (V). För att inte falla i riksdagen behöver förslaget därefter anpassas så att åtminstone något ytterligare parti inte röstar emot det. Efter den tredje kompromissen kan således förslagets ursprungstanke vara nere i cirka 12,5% av grundförslaget. En åttondedels förslag kan finnas kvar. Eller annorlunda uttryckt: Vart åttonde ursprungsförslag går igenom.

Vem ska berätta om kompromissandet?
Kompromissandet i regering och genom riksdagsbehandlingen är en del av demokratin. Det är bra för balansens skull, men den är dålig när dessa turer inte återges och förklaras. Partierna själva har lite att vinna på att i detalj visa hur små delar av deras ursprungliga politik som överlever hela processen. Medierna ger sig inte tid att förklara, de förenklar och ger sken av att kompromissandet inte hör till vardagen. Tvärtom letar man ständigt efter tydliga motpoler för att ställa alternativ mot varandra och för att fylla det mediala utrymmet med motbilder. Helst på ett sätt som synliggör inkonsekventa handlingar och motsägelser, något som alltid skadar politikers trovärdighet.

Alternativet avskräcker
Det är lättare att bedriva oppositionspolitik. Då kan 100% av förslagen kommuniceras ut. Sedan 2010 är det statistiskt sett vart åttonde partiförslag som kunnat drivas igenom av förslagsställaren. Det är viktigt att förstå dessa skillnader när vi diskuterar vad som är möjligt att genomföra, oavsett vilken regering vi har. Alternativet avskräcker. Orbans parti Fidesz i Ungern och det polska nationalistiska ”Lag och Rättvisa” har kunnat driva igenom sin politik i respektive länder. Samtidigt är partierna exempel på hur demokratin kan missbrukas i syfte att stärka politikers inflytande över rättsväsende, press och kulturliv. Demokrati handlar även om maktbalans. Bevare oss för en utveckling som den i Ungern eller Polen.

Kommuner, ägandet och demokratin

I GP den 12 januari lyfter Centrum för Rättvisa en fråga som exemplifierar avvägningsbehovet mellan särintresse och allmänintresse. (Se länk nedan). En statlig utredning föreslår att kommuner ska kunna luta sig mot en av SKL (Sveriges Kommuner och Landsting)  sammanställd ”prislista” för vägbyggen, där fastighetsägare ska göras betalningsskyldiga för delar av vägbyggen. Artikelförfattarna pekar på det orimliga att en intresseorganisation (SKL) ska få så stort inflytande över kostnadsfördelningen, man talar om jäv, godtycke och åsidosättande av grundläggande rättsliga principer för överprövning av beslut.

Rimliga lagar
Juridiken borde inte vara ett tvisteämne i en rättsstat som vår. Världen är ju t.ex. tacksam för den svenska ombudsmannen, som blivit både låneord och exportsuccé. Vi borde inte kunna navigera fel, i det rättsliga systemet. Grundläggande handlar detta om vårt behov av att ständigt rimlighetsbedöma våra lagar och regler. Lagstiftningen måste ha en folklig förankring i vad som är rätt och rimligt. Det är därför vi har ett parlamentariskt demokratiskt system som vaskar fram den lagstiftande makten, Riksdagen.

Dokusåpa
I den av media styrda allmänna debatten kommer det lätt i skymundan. Det är enklare att skapa rubriker ur en ständigt pågående popularitetstävling, där politiker ska bedömas som vore de artister i en TV-show. Gör du bort dig, röstas du bort, enligt dokusåpornas dramaturgi.

Dags att fråga politikerna
Exemplet med hur vägbyggen ska betalas är emellertid viktigare på ett annat plan. Här skulle de politiska partierna nu kunna profilera sig tydligt och ge näring åt den idédebatt som tyvärr mest handlar om personer när media får hantera den. Men frågan är principiellt viktig: På vilket sätt ska medborgarna, de boende, fastighetsägarna, ha inflytande över kostnader för vägbyggen? Det skulle vara en intressant ögonblicksbild att få partiernas ställningstagande kring.

(C) och (S)
Centerpartiet, som just nu jagas av media eftersom deras idéprogram väckt starka känslor, skulle vara extra intressant att lyssna till. Man har många kommunalrådsposter ute i landet. Hur tänker kommunalråden i centerstyrda kommuner? Ska fastighetsägare tvingas betala enligt en av SKL och kommunerna fastställd proislista? Eller ser man vägbyggen som en lämplig fråga att besluta i dialog med berörda parter?
Även Socialdemokraterna styr många kommuner. Är de beredda att driva igenom sin vilja mot fastighetsägares önskemål? Är kommunen viktigare än fastighetsägaren?

Och alla andra
Och på liknande sätt vore det naturligtvis intressant att få ta del av alla partiers syn på den lokala demokratin. Vilken typ av medinflytande, vilken typ av process vill man kring de frågor som berör kommuninvånare och som enligt GP-artikeln kan få helt avgörande betydelse för den enskildes möjlighet att bo kvar i sitt hus.

Demokratins kärna
Att det finns olika fastighetsägare, från hemmanstorpet med en glad pensionär till det multinationella företagets omlastningsterminal för varor i miljardklassen är klart. Allt är inte lika. Men alla bör behandlas lika och kommunernas politiker har ett ansvar att säkra att vår uppfattning om rimligheten i besluten kan bekräftas. När detta upphör skadar vi demokratins informella kärna, känslan av att makten utgår från folket.

Länktips:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1207296-orimligt-tvinga-enskilda-betala-nya-vagar