G-P på fel spår – igen!

Göteborgs-Posten har på senare år på ledarplats tagit ställning för och drivit åsikter som det blir allt svårare att hålla med om. Senast den 22 oktober då Public Service-kommitténs rekommendation att ersätta licensavgiften med en skatt kommenterades på ledarplats. Det enda sakargument som framförs är att en skattefinansiering ökar skattetrycket. Ledarskribenten medger att TV-licensen är förlegad, men målar samtidigt upp bilden av att förslaget om skattfinansiering bidrar till att förstärka ett förtroendeglapp mellan väljare och riksdagens förtroendevalda. Jag både hoppas och tror att G-Ps ledarredaktion missbedömer frågan helt. Orättvisan finns inte i att licensen blir en skatt – orättvisan som många upplever ligger i att så många kan låta bli att betala för TV och radio-utbuden överhuvudtaget.

Rättvisare system med skatt
Idag är TV-innehavet inte den avgörande faktorn för att kunna se programmen på TV. Via olika internetbaserade system och abonnemang kan vi konsumenter ta del av ett stort utbud och däribland Public Service. Distributionen av TV- och radioprogram kan inte längre kopplas till innehav av en mottagare. En stor andel av befolkningen betalar TV-licens, men rättvisan i systemet urholkas när inte alla delar kostnaden för Public Service-kanalerna. Det G-P missar är just rättviseaspekten – att många idag kan strunta i att betala för det utbud man har tillgång till och att det av en stor grupp uppfattas och är orättvist som betalar för utbudet.

Hoten mot det fria ordet
Det finns en svaghet med ett samhälle där all nyhetsförmedling och alla program finansieras av näringslivet. Det uppstår lätt en diskussion om hur opartisk en redaktion kan vara när vissa företag finansierar verksamheten. Opartiskheten i nyhetsvärdering och i grävande journalistik är viktig och förtroendet för vad media förmedlar är avgörande för att ”tredje statsmakten” ska kunna upprätthålla sin roll. Det är illa nog att det fria ordets motståndare flyttat fram sina positioner i flera länder. Ungern, Polen och Turkiet kan nämnas i vårt närområde. På andra sidan Atlanten twittrar en maktberusad ”president” om fake news på ett sätt som undergräver det arbete de oberoende redaktionerna kan utföra.

G-P borde inse faran
Idag relativeras det mesta av rapporteringen till Sveriges Radio och SVT, dvs övriga rörliga kanaler förhåller sig till den linje Public Service intar. Genom att försvaga förutsättningarna för Public Service att fungera – vilket G-P:s förhållningssätt leder till – finns en risk att basen för den gemensamma diskussionen luckras upp. Vi ser hur sociala medier lämpar sig väl för ryktesspridning och desinformation iscensatta av resursstarka krafter. Public Service behövs nu mer än någonsin för att inte de gemensamma bilderna helt ska upphöra att existera. Även G-P borde inse att tidningarna lever farligt om tyckande och styrda kampanjer (från starka lobbyorganisationer och från välorganiserade grupper/organ) tar över nyhetsvärdering, dito förmedling, analys och ”storytelling”, dvs vad som blir det som folk talar om på fikaraster och på ledig tid.

Samhällsskydd och beredskap
G-P raljerar över Melodifestivalen, som om det vore är det viktigaste Public Service ägnar sig åt. Jag är övertygad om att samhällsskyddet, försvaret, brandkåren, polisen och en mängd andra organ är mycket tacksamma för att det finns sätt att nå ut till allmänheten både med egen information och väl balanserade analyser och sammanfattningar om och när krisen blir ett faktum. Det är inte i reklamkanalernas ”Paradise Hotel”  eller ”Hollywoodfruar bakar kakor” varningar kommer om att allmänheten bör gå inomhus och stänga fönster och dörrar.

Utveckling
Faktum är att en skattefinansierad Public Service-TV och radio troligen även kan öppna upp för mer direktdemokrati. Vi skulle kunna ha rådgivande nätverk eller organ på lokal, regional och nationell nivå som fångar upp synpunkter från allmänheten av vad man vill ha mer av. Dvs en skattefinansiering skulle kunna göra det naturligt att gå vidare med den typ av direkt publikkontakt som TV-mediet redan börjat nosa på i vissa program. Mer av direktdemokrati och ett visst ökat inflytande över vad kanalerna ska ägna sig åt skulle ge legitimitet åt systemet och öka intresset för alla de frågor vi står inför att lösa tillsammans.

Fria media – via passivitet till informationsanarki?

Etermedia förändrades i Sverige för drygt 20 år sedan. Det fanns en känsla av frihet, oberoende och entreprenörskap under de första åren, inte minst när TV3 och senare TV4 etablerade sig på allvar. Den borgerliga regeringen under Carl Bildt avreglerade TV- och radiomonopolet. Nu skulle nya grepp, nya program och ett mer kundanpassat utbud täcka olika behov. Mångfalden var ett starkt argument. Olika tycker olika. Alla skulle hitta sina favoritprogram.

Media och reklamberoendet
Det var då. TV4 fick möjlighet att sända genom marknätet och samtidigt vara reklamfinansierad. Radiokanalerna fyllde sändningsfrekvenserna på FM-bandet. Detta var långt innan internet skulle bli den viktigaste distributionsvägen, långt före Spotify och långt före beslutet om att stänga ner FM-bandet.  De kommersiella radiokanalerna köpte upp varandra och utbudet likriktades. Ett fokus på storstäderna kunde också märkas. Så småningom förändrades även lyssningsbeteendet. Idag finns en handfull nätverk och kanaler kvar som sänder kommersiell radio, de flesta sänder lättare musik och morgonprogram. Situationen är liknande på TV-sidan med ett fåtal aktörer som sänder relativt likartade program.

Licensmedia står för mångfalden
Så vart tog mångfalden vägen? Vad blev det av den mångfaldens välsignelse som man 1993 trodde skulle förändra vår tillgång till information, kunskap och underhållning? Var finns de smala kulturprogrammen med dragspel från Hälsinglands skogar eller live sessions från New Orleans? Svaret är att det är licensmedia som värnar mångfalden i utbudet. Kolla in Kunskapskanalen en vanlig vardag. Och ta del av sidospåren i världsflödet. Lyssna på P2 och överraskas av okända pärlor. När media släpptes fria var det monopolmedia som växte och tog ansvar.

Kvalitet – kontinuitet och professionalism
Det är på tre plan som de kommersiella kanalerna går åt fel håll. Kvalitet, rättvisa och sanning. Sanningsexemplet är kanske värst, så det exemplet tar jag sist. Låt oss börja med kvalitet. Alla sportintresserade vet vilken skillnad det gör om direktsändningar och referat av sportevenemang görs av professionella, pålästa kommentatorer eller görs av personer som inte har så stor vana. SVT:s TV-sport-redaktion håller genomgående hög klass, troligen högst i landet, liksom Sport-radion. Kommentatorer och bisittare förklarar och vidgar skeendet på ett förträffligt sätt. De ser detaljer som ett otränat öga inte uppfattar. De kommersiella kanalerna klarar inte kvalitets-TV på samma nivå. Det illustreras också av att TV3, Kanal5, TV6 osv inte har nyhetsredaktioner, något som ju kräver professionella journalister och redaktörer. De kommersiella kanalerna kompromissar med kvaliteten och gör det för att man inte vill eller kan konkurrera med kvalitet som argument.

Rättvisan – att få se Ingemar Stenmark åka slalom en minut
När Viasat köper TV-rättigheterna för OS i Sotji i Ryssland tror man att man gör ett klipp. Man snor ett folkkärt evenemang framför näsan på markkanalerna och hoppas kunna sälja reklamtid och andra rättigheter så att OS-investeringen lönar sig. Det kanske de klarar. Ekonomiskt. Men de offrar rättvisan på köpet. Inte alla fastigheter har tillgång till satellit- eller kabelnät för TV3 etc. Folk utan parabol, utan bredband etc ställs utanför gemenskapen. Det är inte rättvist. (”Och vem har sagt att livet är rättvist???” – Jo, större evenemang som kan tänkas intressera en miljonpublik eller mer borde rimligen erbjudas alla på ett rimligt sätt. Det är en del av vår krympande gemensamma kultur att glädjas åt de olika landslagen i olika sporter och ta del av de folkkära lagens bedrifter. Alla är nu inte med i de gemensamma upplevelserna, så som annars kunde vara fallet. När Ingemar Stenmark åkte slalom stannade Sverige. Det kommer inte hända igen.)

Sanningen – TV3 släpper fram bluffprodukter på betald programtid
TV-mediet har fortfarande ett stort genomslag.Det som sänds på TV förväntas vara korrekt. ”Någon” förväntas ha kollat så att det som sägs och presenteras är sant. Få tror att information och reklam är bluff. Men TV3 bryr sig inte om sanningshalten i de erbjudanden som presenteras på köpt programtid. Häromdagen sändes ett cirka 5 minuters inslag om en produkt som hette ”Pest Reject”, marknadsförd av ett bolag som heter Best Direct. Produkten sägs eliminera möss, myror, spindlar och annan ohyra genom att sända ut elektromagnetiska vågor i ett rum upp till 200m2. Katter och hundar påstås inte påverkas, medan kaniner och marsvin inte ska utsättas för strålningen, hävdar företaget. Efter några enkla klick på Internet hittar jag uttalanden från en professor som säger att utrustningen omöjligt kan fungera, och skulle den fungera så vore den farligast för människor. CE-märkningen säkerställer att apparatens strålning inte är hälsovådlig. Den kan därför inte fungera, hävdar vetenskapen. Detta bondfångeri upplåter TV3 programtid för.

Passiviteten det värsta hotet
”Vem bryr sig?” ”Det gör väl inget. Låt dom köpa dåliga prylar om dom vill”, skulle invändningen kunna låta. Till det finns en väsentlig motargumentation. När våra informationskanaler översvämmas av felaktigheter och lögner får viktig information allt svårare att nå igenom. Människor tvekar inför ALL information och vet inte vad de ska tro, eftersom man ”inta kan lita på någon”. På sikt är detta förödande för tilltron till all information, från företag, från forskare och från samhället i övrigt. ”Dom säger ju olika hela tiden”. Passiviteten blir förändringens motkraft. Ett helt förödande tillstånd för den som hoppas att vi fortfarande kan vända utvecklingen i världen i rätt riktning.

Lösning eller för sent ?
Lösningen är inte enkel, men skulle kunna inkludera medborgarinflytande, transparens i verksamheterna eller tydliga kriterier för bedrivande av verksamhet i samhällsinformationssektorn. Ungefär som skolors tillstånd prövas, borde kvalitet och inriktning på mediaföretag granskas i förväg och i efterhand. Inte censur, men ett kulturpolitiskt ansvar borde kunna utkrävas av dem som vill sända radio och TV.
Eller så är allt försent. Tekniskt flyttas distributionen troligen av det mesta till Internet. Det kommer att bli uppenbart när FM-sändarna tystnar. Kanske är det vi ser ske nu bara början på ett totalt kaos och en total anarki i informationsflödet. När alla producerar och alla konsumerar.

Det är bara att hoppas att någon vill värna kvalitetsaspekterna och möjliggöra ett medialandskap som inte helt underställs de primitiva kommersiella drivkrafterna.