Pensionsålder: Vi som vill – vi som måste

Fredrik Reinfeldt presenterade idag sin skrift ”Att arbeta till 75 – en bra början”, (se länk nedan) som diskuterar hur vi bör förändra synen på en rimlig pensionsålder. Inte så att alla ska arbeta till 75 år ålder, hävdar han, men att vi släpper den gängse föreställningen att efter 65 går man i pension. Han argumenterar ur flera perspektiv för en ny syn på hur länge vi ska arbeta och listar fyra viktiga poänger: Att arbetsgivare blir bättre på att värdera äldres förmåga och erfarenhet, att arbetsgivare ser möjligheter med att anställa personer som passerat 55, att samhället underlättar för studier och vidareutbildning under livsresan och att det av oss alla ses som mer naturligt att byta yrke under livet.

Viktigt att någon informerar och startar diskussion
Reinfeldt har absolut rätt i att vi generellt sett behöver diskutera pensionsfrågor mer och att kunskapen generellt sett troligen är otillräcklig om hur pensionen hänger samman med den generella ekonomiska utvecklingen. Det är lite oklart vem som har uppgiften att upplysa på ett tillgängligt sätt om hur vi bäst förbereder oss för pensionstiden, hur vi kan förstå systemet och vad vi som individer kan göra. Jag hittar dock inget konkret förslag i texten om hur pensionsfrågan ska presenteras och diskuteras på ett mer tillgängligt sätt.

Fem frågor
Det som stör i texten och i resonemangen är avsaknaden av insikt att valet av pensionsålder på individnivå hänger samman med åtminstone fem frågeställningar och förutsättningar om när vi går i pension:
1. Vem vill?
2. Vem kan?
3. Vem borde?
4. Vem måste?
5. Vem är förhindrad?

Varför Xi och Trump?
Det är faktiskt nonchalant av författaren att inte på ett mer ingående sätt föra en diskussion om hur det ser ut för olika grupper i samhället. Reinfeldt tar upp några udda exempel från världsscenen: Xi i Kina och Trump i USA och lyfter att dessa herrar har passerat svensk pensionsålder. Det är irrelevant för arbetare och tjänstemän i Sverige att några makthavare i världen arbetar upp i åren. (Han kunde nämnt vår kung också, ifall han ville vara närmare en svensk situation).

Vi som vill
Det är relativt få förunnat att känna en sådan glädje och motivation i arbetet att det blir ointressant att gå i pension. De som vill jobba vidare gör det för att de känner att de har mer att utföra. Har de en offentlig anställning som t.ex. lärare får de för övrigt inte arbeta kvar efter 67. Det kunde Reinfeldt ha nämnt.

Vi som kan
De som kan jobba vidare, exempelvis för att de känner sig tillräckligt friska, för att arbetsgivaren bejakar det och för att båda parter är överens om villkoren är också en särskild grupp. Det är knappast förskollärare, lokalvårdare, personer med tungt arbete eller med varierande arbetstider som kommer i fråga. De kan inte, eftersom olika villkor bromsar möjligheten.

Vi som borde
Det finns en grupp som borde arbeta vidare, inte minst av pensionsskäl. Det kan vara personer som arbetat deltid under många år, kanske inte haft tjänstepension som räcker till och som borde jobba vidare, men som inte får, som inte kan eller orkar. Här finns en stor grupp, särskilt kvinnor, som lätt hamnar i en pensionsfälla.

Vi som måste
Så kommer vi till dem som måste. Det finns en grupp som måste arbeta vidare, som kanske haft egen verksamhet och inte haft tillräcklig lönsamhet, som kanske skuldsatt sig och inte klarar avbetalningar när pensionen blir mindre än lönen. Här finns personer som kommit till Sverige i vuxen ålder och som inte tjänat in tillräckligt i pension för att klara sig.

Vi som förhindras
Slutligen har vi gruppen som förhindras arbeta vidare. Arbetsgivaren säger nej. Familjesituationen kanske kräver att äkta hälften/partnern får hjälp i gränslandet där sjukdomen inte är tillräckligt allvarlig för att samhället ska gripa in, men där stöd och hjälp är nödvändig för att det dagliga livet ska bli drägligt. Det kan vara ett antal olika skäl till att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att arbeta vidare, trots att det hade varit både nödvändigt och önskvärt ur olika aspekter.

Fler utredningar!
Det vi kan hoppas på är att regeringen inser att pensionsfrågan behöver belysas och analyseras på fler och mer genomgripande sätt än det Reinfeldt presterat. Så att arbetstagare i olika situationer kan känna igen sig och förstå att ”myndigheterna” förstår hur livsvalen ser ut för vanligt folk. Reinfeldts skrift blir i värsta fall ytterligare ett exempel på att de som bestämmer inte förstår hur vi andra har det.

Länktips: https://seniorarbetskraft.se/wp-content/uploads/2019/04/Rapport_2_S2018_10_WEBB.pdf


(M), (V) och hållbarheten

SVT sänder en intervjuserie med partiledarna, där fokus är personen och idéerna som fick partiledaren att engagera sig i sitt partis verksamhet. I skrivande stund har Jonas Sjöstedt (V) och Fredrik Reinfeldt (M) fått komma till tals. (Länk till SVT-play, se nedan). Intrycket jag får så här långt är att diskussionen kanske kryper lite närmare kärnan i varje partis ideologi än vad dagspolitiken ger utrymme för.

Fredrik Reinfeldt
ser frihetsbegreppet som mycket centralt. Det är för att varje människas möjligheter ska tas till vara som utgångspunkten är att samhället ska ge spelrum för varje individ och varje grupp av individer att förverkliga sina idéer. Samhällets styrande styrande funktion ska minimeras, istället är det respekt för historien och vad tidigare generationer har uppnått som är värdefullt. Reinfeldts uppväxt i närheten av Tensta gav honom en konkret lektion i tolerans och förståelse för människors olika bakgrund och villkor. Idrotten, en tidig träning i elevrådsdemokrati och att representera värnpliktiga formade egenskaper, som han senare haft stor nytta av.

Jonas Sjöstedt
växte upp i ett tryggt hem, som bidrog till att han redan i tidiga tonår gav sig ut i världen för att skaffa sig erfarenheter. Likheten med Reinfeldts beskrivning av det viktiga med politiken är slående. Även Sjöstedt talar om möjligheten för individen att förverkliga sitt livsprojekt. Men där Reinfeldt stannar vid en tilltro till individens egen förmåga, vill Sjöstedt att samhället ska ha en roll i att ge lika förutsättningar för alla. Men det är påfallande hur båda talar om individens perspektiv som avgörande.

Är Reinfeldt nöjd?
Reinfeldt förtydligar att hans parti inte står för någon måldriven utopi, utan för (M) är det snarast vägen som är det intressanta, inte målet, inte något klasslöst samhälle som ofta beskrivs som vänsterpartiernas mål. Det sägs inte, men det framstår som en konflikt för (M) att begränsa statens roll i samhället, samtidigt som staten ska garantera rimliga levnadsvillkor för alla. När ”nya” Moderaterna lanserades var det just respekten för vissa av statens grundläggande åtaganden som (M) lovade att inte rucka på. Välfärdsstaten skulle bestå. Man undrar om Reinfeldt är nöjd med den kompromiss mellan individens frihet och statens övergripande ansvar som han uppnått efter två mandatperioder.

Vänstern och vinsterna
Och hur mycket av omprövning av tidigare politik har egentligen Sjöstedt ägnat sig åt? Det är nu snart 25 år sedan muren föll och kommunismen med den (i sin gamla form). Vilken slags kapitalism – om någon – vill (V) ha? Det är inte bara ett demokratiskt underskott som ska fyllas efter diktaturernas fall (och stegvisa återkomst i östeuropa !), det finns ett stort tomrum som ska fyllas när det gäller motståndet mot kapitalism och marknadsekonomi. Hur vill (V) att välståndet ska byggas? Att vinster i välfärden ska bekämpas har framgått. Men var ska samhällets vinster uppstå? Det gav programmet inga svar på.

Att gynna individen direkt eller indirekt
Det intressanta är ändå att både Reinfeldt och Sjöstedt har individen som utgångspunkt för sin idé om samhället och politiken. Där Reinfeldt ser vägen framåt som det viktiga och relevanta, ser Sjöstedt ojämlikhet och olikheter i förutsättningar som avgörande för vad staten ska prioritera.Tydligast framstår skillnaden i skattepolitik. Där (M) sänker skatter för att skapa manöverutrymme för individen, höjer (V) skatten för att skapa resurser för gemensamma satsningar, som i förlängningen gynnar individen.

Individen eller staten?
Den hållbara utveckling som vi alla måste eftersträva hade inget stort utrymme i de båda programmen. (Tror faktiskt inte att begreppet nämndes). Så frågan är om det är Reinfeldts ideologi eller Sjöstedts som har störst möjlighet att förverkliga ett långsiktigt hållbart samhälle, där mänsklig aktivitet inordnas i vad naturen tål, vad resurserna räcker till för och som gör att människor mår bra. Ska hållbarheten uppstå ur summan av allas individuella agerande eller ska hållbarheten organiseras genom statens agerande?

Länkar till SVT Play:
Reinfeldt: http://www.svtplay.se/video/1756781/del-2-av-8-fredrik-reinfeldt
Sjöstedt: http://www.svtplay.se/video/1740375/del-1-av-8-jonas-sjostedt

Reinfeldt och Obama har världens chans

I september kommer Barrack Obama till Sverige. Det spekuleras hur mycket av tvådagarsbesöket som är förberett och vilka frågor som kommer att tas upp. När USA:s president kommer hit är det förmodligen primärt för att bekräfta och utveckla de svensk-amerikanska handelsrelationerna. Men tänk om herrarna skulle ta ett annat grepp.

Problemen hopar sig
Vad världen behöver nu är ledarskap. Ekonomin hackar, skulderna ökar, snedfördelningen av vinster och förmögenheter ökar. Miljö- och klimatförändringar sker i oönskad riktning. Ekosystemen hotas, haven riskerar att fiskas ut. Demokratiförhoppningarna i Egypten är på väg att grusas. Flera av Europas ekonomier har körts i botten. Inbördeskriget i Syrien tycks inte ta slut. Våld och förtryck präglar utvecklingen i många regioner. Många av problemen hänger samman..

Föregångare
Om utvecklingen ska vändas krävs att några går före. Ska verklig förändring åstadkommas måste stater, näringsliv, konsumenter, lagstiftning, militären, forskning, opinionsbildare och makthavare av alla slag med- och samverka för att snabbt vända utvecklingen i en hållbar riktning. Om ett antal länders regeringar går före och tydligt visar att man menar allvar, finns en möjlighet att företag och organisationer, kommuner och civilsamhälle knyter an till de processer som är nödvändiga.

50 länder på en lista
Reinfeldt och Obama skulle kunna skapa en lista på 25-30 regeringschefer utöver G20-ländernas regeringschefer som de kan börja med att kontakta för att skapa en tillräckligt stor krets av länder som ser fördelen med att få igång en verklig omställning.

Så vad väntar Reinfeldt och Obama på?