Tag Archives: Regeringen

Fler än 2000 företag borde ta upp detta

Posted on by
Reply

Tänk så intressant det kan bli. Ungefär samtidigt som jag tog upp förändringsviljan hos ett antal proaktiva företag (”Förändringen pågår i näringslivet”, länk se nedan) kommer Svenskt Näringsliv med en ryggmärgsreflexartad respons i en helt annat riktning. De protesterar mot regeringens tolkning och lagförslag kring det EU-direktiv som påbjuder att företag ska redovisa sitt hållbarhetsarbete. (Länk nedan till SvD-artikel om detta). Vinden blåser åt två håll på en gång.

A – B – C
Lagförslaget innebär en modern variant av Hasse&Tages skattedeklaration (ni som var med minns: ”A. Hur mycket tjänade du? B. Hur mycket har du kvar? C. Skicka in det!” ). Nu vill regeringen att företagen svarar på följande frågor – förenklat:
A. Vilka är era utmaningar?
B. Vad gör ni åt dem?
C. Om inte – varför inte då?

En juste affärsidé – är det orimligt?
Svenskt Näringsliv protesterar. Deras 2000 största företag har ingen lust att lägga tid och pengar på att berätta att man – återigen förenklat – inte gör något, inte vet vad man borde ha gjort eller helt enkelt har ignorerat hållbarhetsfrågorna som en del av affärsidén. Nu är verkligheten inte så enkel. Men företagens direkta och indirekta belastning på miljön, på människors hälsa och andra omständigheter måste lyftas fram. Det håller inte längre att tjäna pengar på miljöns, klimatets eller andra människors bekostnad. Att detta inte längre ska vara lönsamt eller kunna sopas under mattan är centralt. Och i andra länder har man redan infört dessa regler. I Storbritannien fungerar det, så varför inte här?

Svagt
Det är faktiskt ett underbetyg till Svenskt Näringsliv som organisation att man trott att EU-direktiv inte gäller för svenska företag. Naturligtvis borde storföretagens samarbetsorganisation ha hjälpt sina medlemsföretag att förbereda för denna ändring, hjälpt dem med rekommendationer, kunskapsuppbyggnad och hittat lämpliga sätt att formulera och redovisa de hållbarhetsfrågor det rör sig om. Nu låtsas man att man har blivit tagen på sängen av något okänt förslag, vilket naturligtvis inte stämmer. Hela hanteringen från Svenskt Näringslivs sida känns väldigt bakåtsträvande.

Även andra måste börja redovisa
I den hållbara ekonomin säkrar företagen upp sina svaga punkter, håller koll på vad företaget orsakar av externa kostnader, som inte syns i bokföringen, men som uppstår som en konsekvens av verksamheten. Om inte annat så för att vara väl påläst när konsumenter eller grävande journalister (de som finns kvar) börjar ställa frågor. Viktigt är naturligtvis även nu att övriga företag, utöver de 2000 förpliktigade, statliga, kommunala bolag och företag som månar om sitt varumärke frivilligt ansluter sig till systemet. Att fortsätta ducka och låtsas som om verksamheten inte orsakar någon belastning på människa, miljö och samhälle är otidsenligt och orimligt.

Länktips: Artikel i SvD: http://www.svd.se/naringsliv/hallbar-finans/svenskt-naringsliv-rasar-mot-regeringens-hallbarhetslag_4483849.svd
Min tidigare text om företagen: http://christerowe.se/?p=5378

Mandela, solidaritet och varför moderaterna tiger

Posted on by
Reply

Nelson Mandela har gått ur tiden. Som symbol för försoning och för alla människors lika rätt kommer han att leva vidare. Nelson Mandelas kamp mot apartheidsystemet fördes på många plan. Hans 27 år i fängelse, huvudsakligen på Robben Island, blev ett stort fysiskt och symboliskt offer för kampen mot den vita övermakten. Sverige tog politiskt och på gräsrotsnivå ställning mot apartheid och agerade för att isoleringen av Sydafrika skulle bli framgångsrik.

Apartheid och att Mandela satt i fängelse var icke-frågor för moderaterna
Flera av de svenska storföretagen, Sandvik, ASEA, Volvo, Scania m.fl hade ekonomiska intressen i Sydafrika under 1970-talet och framåt. På olika sätt agerade de svenska företagen i strid mot folkflertalets önskan om att Sydafrika skulle isoleras ekonomiskt. Konsekvent röstade moderaterna emot varje förslag att bojkotta den sydafrikanska regimen. De ekonomiska intressena och den politiska stabiliteten i Sydafrika var viktigare för moderaterna än möjligheten att avskaffa rasåtskillnadspolitiken.

Business går före rättvisa
Under 20 år stödde Sverige ANC både officiellt och på gräsrotsnivå via organisationer som ISAK (Isolera Sydafrika-kommitén). Samtidigt såg Thatcher och Reagan ANC som terrorister och de svenska moderaterna ställde sig bakom den synen. Business var viktigare än rättvisa. Vi ser paralleller till dagens ställningstaganden. Sveriges moderatledda regering har formella avtal med Storbritannien och USA på informationsområdet och man ser FRA som ett organ som skyddar och bevarar strukturerna.

Det är många konstigheter nu
Vårt behov av en fungerande säkerhetstjänst får legitimera filmbranschens korståg mot fildelare och att övervakning/avlyssning systematiskt används för att avlyssna t o m  toppolitiker. Vad Carl Bildt tycker om att Angela Merkel  har blivit avlyssnad har vi aldrig fått veta. Den twittrande utrikesministern använder gärna IT-utvecklingens fördelar, men vad han tycker om dess nackdelar får vi aldrig höra.

Snowden, Mannings, Telia Sonera och Assange
Sveriges moderatledda regering uttrycker ingen som helst tacksamhet för det offer Edward Snowden gjort, när han offrat sin personliga frihet i utbyte mot offentliggörande av alla de avlyssnings- och  övervakningsprojekt som pågår, där övervakningen inte står under demokratisk kontroll. Bradley Mannings följde sitt samvete och släppte information om övergrepp i Irak. Han riskerar nu många år i fängelse. Sveriges regering tiger. Att av moraliska skäl berätta om systematiska övergrepp är inget Sveriges regering ser som positivt. Att Telia Sonera hjälper korrupta regimer i Asien att övervaka sina egna befolkningar är inget Sveriges regering bekymrar sig över. Det är Sveriges krav på Wikileaks-grundaren Julian Assange som gör att han tvingats ta sin tillflykt till en ambassad för att inte riskera att bli anhållen och möjligen utlämnad till USA.

Solidaritet
Solidaritet var t o m namnet på en stark förändringskraft i Polen och ett begrepp som levde i var mans tankevärd för 30-40 år sedan. Idag är solidaritet ett sällan använt begrepp. Hur kommer det sig? Där Olof Palme, FNL-rörelsen och ISAK, möjligen blåögt och alltför okritiskt, solidariserade sig med förtryckta människors kamp agerar nu fyrtio år senare Reinfeldt och Bildt i totalt motsatt riktning.

Vägval: storkapital eller ren natur
Idag är det solidaritet med naturen, med vår egen jord och med framtida generationer som står på dagordningen. Fler och fler inser att vårt sätt att hantera grundvalen för livet på jorden är på väg att skapa irreversibla förändringar för djur och växter och för samspelet mellan luft, vatten och solljus i det vi kallar biosfären. Användandet av onaturliga ämnen i produktionen håller på att förgifta planeten och förändra förutsättningarna för allt liv. I vägvalet mellan att skapa lönsamhet för storskalig industri och att solidariskt ställa upp för kommande generationers rätt till naturligt producerade livsmedel, rent vatten etc ställer sig den moderatledda regeringen på industrins sida, bl a genom att aktivt arbeta för ett frihandelsavtal mellan EU och USA.

TPP – en katastrof om det genomförs
Det frihandelsavtal som nu diskuteras mellan EU och USA skulle göra det mycket svårare att ställa krav på GMO-fri produktion, ekologisk produktion och tydlig ursprungsmärkning. Det är ju dessutom så att 12 länder runt Stilla Havet just nu förhandlar om ett avtal, TPP, (se länk nedan) som i ett slag skulle göra det möjligt för de stora företagen att stämma stater (och i förlängningen EU). På fullt allvar diskuteras en begränsning av staters möjlighet att via lagstiftning tvinga företag att bete sig hållbart. Det är viktigt att dessa vägval för Sverige, EU och världen diskuteras. Moderaterna tycks helt ointresserade av detta.

Solidariteten växer
Vi behöver en Mandela-solidaritet med jorden, med framtiden och med allt det levande som inte har någon talan. Och vi behöver ett samhälle där våra folkvalda på ett inkännande och konsekvent sätt speglar, uttrycker och utvecklar den empati och de värderingar folkflertalet står bakom.

Länktips: TPP i the Guardian: http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/19/trans-pacific-partnership-corporate-usurp-congress

Aftonbladetartikel om moderater och apartheid: http://www.aftonbladet.se/kultur/article17975195.ab

Upphandlingsstöd blir en regional fråga

Posted on by
Reply

Jag skrev nyligen om bekymret att staten lägger ner Miljöstyrningsrådet. (Länk se nedan). Det är inte mindre av kompetens på upphandlingssidan som behövs – det är mer. Det är genom att ställa rätt krav: tekniska, kommersiella, miljömässiga, helhetsanpassade, LCC-baserade, med hänsyn till CSR-krav osv, som vi får rätt produkter på marknaden och duktiga leverantörer som bygger det samhälle vi vill ha.

En illustration
Detta citat hittade jag i IRETI:s nyhetsbrev nr 42 som jag nyligen tog del av: (Se även länk nedan).
” Upphandlingsunderlag vid Offentlig upphandling
De lagstadgade upphandlingarna (LOU) är ett ständigt återkommande källa till problem. Företagen upplever att framförallt upphandlingsunderlagen många gånger är så dåliga, så omfattande och felprioriterade att man inte ens bryr sig om att försöka lämna in ett anbud.”

Höjd kompetens ger bättre lösningar
IRETI är en organisation som ger stöd och utvecklar exportmarknader för västsvenska företag som har produkter och kunnande kring biobaserade bränslen. Hemmamarknaden är naturligtvis viktig för de flesta av dessa företag. Och om inte den offentliga sektorn förmår formulera rätt upphandlingsunderlag riskerar naturligtvis viktiga kvalitetsaspekter, livscykelperspektiv, prestanda och ”value-for-money”-faktorer att prioriteras ned. Kvalitet brukar ofta kosta något mer, men å andra sidan också ge långsiktiga fördelar.

Mer kompetens
Vi behöver duktiga inköpare och upphandlare, som förstår hur de  ska gå till väga för att använda sin roll på rätt sätt. Både i den privata sektorn och i den offentliga. Det är inte mindre av stöd, utbildning och framgångsmodeller som behövs, det är motsatsen. Just därför är det så förödande att de statliga organ som specialiserat sig på upphandlingsstöd läggs ner.

Svårigheter
En dellösning är naturligtvis att satsa på vidareutbildning på bred front. Samtidigt är det svårt i alla organisationer att få gehör för kostnader som ligger utanför de reglerade och förutbestämda. Det kommer inte att bli lätt att skapa en kontinuitet i en utbildningsverksamhet som ska agera på en konkurrensutsatt marknad. Plötsligt blev uppförsbacken lite brantare.

Regionerna viktigare än vi tror
Det verkar som om det nu blir lokalt och regionalt som vi måste hitta samverkansformer och bygga upp stödfunktioner utifrån de behov som identifieras. Det är regionerna som har ansvaret för att helhetssynen utvecklas och framtidssäkringen av våra företag garanteras. Vi är gynnade i Skåne och i Västra Götaland, som har politiskt styrda regioner, där det finns utrymme för olika initiativ. Resten av Sverige får hoppas på sina respektive kommunalförbund och landsting, att de förmår tackla framtidsfrågorna på ett proaktivt sätt.

Länktips: http://christerowe.se/?p=3016

och http://ireti.se/

Det är människor som är kompetenta

Posted on by
1

Regeringen tog den 28 november beslut att samla och placera stödet vid upphandlingar till Konkurrensverket. De funktioner som varit knutna till Kommerskollegium, Vinnova och Miljöstyrningsrådet överförs till Konkurrensverket vid halvårsskiftet 2014. Motivet sägs vara att därmed få större bredd och djup inom allt upphandlingsstöd. (Länk till regeringen, se nedan).

Vad är stöd?
Vid första anblick låter det positivt. Förbättring, förstärkning, effektivitet är ord som nämns. Men vad är upphandlingsstöd? Är det sammanställda fakta? Är det listor på framgångsrika exempel? Är det upphandlingens motsvarighet till monteringsanvisningen som medföljer bokhyllan Billy? Är upphandlingsstöd en funktion som kan objektiviseras?

Konkurrensverket – en plats för intern konkurrens?
Upphandlande enheter behöver bara vända sig till en myndighet för att få det stöd och den vägledning som behövs, heter det. Jag har svårt att tro att detta kommer att fungera. Kanske har jag fel, men risken känns uppenbar att mycket av den specialkompetens som finns inte minst hos Miljöstyrningsrådet riskerar att försvinna när en myndighet ska väga resurser, tjänster, prioriteringar och satsningar mot varandra. Det är svårt för myndigheter att utveckla metoder, att tänka i nya banor och att agera i takt med en snabbt föränderlig värld. Det blir definitivt inte lättare när flera olika kunskapsfält ska rymmas inom Konkurrensverkets ansvarsområde. Miljöperspektivet på upphandling riskerar naturligtvis att få mindre plats när det ska konkurrera med alla andra aspekter. Är det rätt riktning att gå?

Förändringsagent
Det modiga hade istället varit att utveckla Miljöstyrningsrådets särart till att verka som en förändringsagent för de organisationer och myndigheter som har ambitionen att proaktivt ställa om sin verksamhet i en hållbar riktning. Att ge muskler till ett oberoende organ som skulle kunna utmana de rådande paradigmen, komma med nya metoder och nya lösningar, följa forskningen på nära håll och snabbt implementera innovativa modeller för hur samhällsapparaten bäst anpassar sig till ett kommande lågenergisamhälle och till ett samhälle i snabb omställning.

Spjutspets
Det modiga hade varit att frikoppla Miljöstyrningsrådet och ge det ett tydligare och friare mandat att fungera som spjutspets in i framtiden. Fortfarande finansierat av skattemedel, eftersom behovet är uppenbart. men inte inlemmat i en tung förvaltartradition, där varje initiativ traditionellt bromsas av de inbyggda strukturerna. Stora myndigheter har väldigt svårt att snabbfotat ta till sig nya fakta och ställa om sin organisation och sitt arbetssätt.

Det är människor som är kompetenta
Det sorgliga är också att de människor som utgör resursen i varje organisation, och som står för stödet i form av kontakter med omvärlden inte nämns i regeringens information. Det tycks inte finnas minsta förståelse för att kunskap, nätverk och personliga förmågor är helt avgörande för hur stödfunktioner kan fungera. Att reducera stödet till en hemsida (som man anar att en stor del av ”stödet” kommer att utformas som) är detsamma som att backa 10 år i utvecklingen. Nu måste med stor sannolikhet ett omtag göras för att utveckla en ny organisation, som kan axla Miljöstyrningsrådets roll, och kanske på ett nytt sätt. I mellantiden går värdefull tid förlorad och försvinner kompetensen med medarbetarna.

Länktips: http://www.regeringen.se/sb/d/4902/a/229446

Referat av debatten i Riksdagen http://www.msr.se/sv/Aktuellt/Nyhetsarkiv/Debatt-om-Miljostyrningsradets-stod-i-riksdagen/

Var finns engagemanget?

Posted on by
3

Prisutdelningar och konferenser duggar tätt så här års. En gnagande känsla dröjer sig kvar.

Göteborgs Internationella Hållbarhetspris
delades ut för fjortonde gången. I år till forskare som lagt grunden till vår förståelse för biomimicry, hur vi kan lära av evolutionens och naturens goda konstruktionsexempel, och till stiftelsen TEEB, som arbetar med att synliggöra ekonomin i våra ekosystem, egentligen lära oss skillnaden på kostnad, pris och värde utifrån ett ekosystemperspektiv.

Volvos miljöpris
har en ännu längre historia (24 år) och gick i år till en av de ledande IPCC-forskarna, den kinesiske professorn Dahe Qin (eller med familjenamnet först Qin Dahe), som under sin forskarbana framför allt studerat och analyserat det som på engelska kallas the cryosphere, den del av klotet som täcks av snö, is och permafrost. Professor Qin har för första gången tydligt visat på sambandet mellan den pågående klimatförändringen och många extrema väderhändelser.

CSR Forum
är en årlig konferens i västsverige som lyfter upp CSR-frågorna, speglar frontlinjen av forskning och proaktivt arbete och möjliggör erfarenhetsutbyte mellan myndigheter, näringsliv och andra inblandade. I år var konferensen förlagd till Svenska Mässan och samlade cirka 300 deltagare. Man hade bjudit in ordföranden i CSR International, Wayne Visser, att hålla ett inledningsanförande, ett mycket uppskattat och framtidsinriktat tal.

Tre nästan samtidiga event
Och allt händer nästan samtidigt i Göteborg. Professor Qin fick förvisso sitt pris i Stockholm, men han höll flera anföranden i Göteborg, bl a på Chalmers. De tre eventen visar att vi har förstått viktiga frågor, vi samlar och visar vår uppskattning till de forskare och föregångare som visar på vägar ut ur vår tids dilemman. Vi nätverkar och utbyter tankar. Men det saknas något.

The big picture
Särskilt vid prisceremonin för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris saknade jag en tydlig markering av i vilket sammanhang priset ska ses. Varför delar vi ut det? Vad är det långsiktiga målet? Det har nu blivit en fjorton år lång rad av utmärkelser, de allra flesta alldeles utmärkta förebilder för en hållbar utveckling, men vad är det priset vill åstadkomma? Jag saknade en tydlig historia, en berättelse, som skulle låta oss i publiken ana att det finns ett större syfte med priset än att uppmuntra föregångare och samtidigt marknadsföra Göteborg.

En missad chans
Lite av samma känsla får jag på Chalmers, där Dahe Qin artigt introduceras både med tal och en fin film om hans arbete. Men vad vill Volvo med sitt pris? Volvo-representanten nämner naturligtvis hur länge priset delats ut och hur länge Volvos kärnvärden inkluderat miljö. Men vad vill man? Kunde man inte fått en glimt av den större visionen på ett tydligare sätt? Varför inte tydligt dela med sig av den visionen när man har publikens fulla uppmärksamhet?

Var det allt?
På CSR Forum upprepas känslan av att bara få ta del av fragment av helheten. Extra tydligt blir detta när regeringens representant presenterar CSR-arbetet i de statligt ägda bolagen. Vi har strax innan denna redovisning fått en utmärkt kategorisering av företagens positionering ur hållbarhetsperspektiv av Wayne Visser. Wayne visar i en femgradig skala att företag kan förhålla sig allt från defensiva till transformativa i relation till dessa frågor. Och det regeringen vill berätta är att man satt upp hållbarhetsmål och att man vill kombinera samhällsuppdraget med affärsmöjligheter. Bilden känns ofullständig. Var det allt?

Var fanns glöden?
På ett annat plan var det kanske bristen på engagemang som blev påtaglig. Inte nödvändigtvis engagemang i sakfrågorna, utan snarare engagemang i presentationen. Världen står inför gigantiska utmaningar och företrädarna för myndigheter, forskning och näringsliv väljer att vara sakliga, artiga och sådär svenskt lagom istället för att använda tillfällena till att bygga upp en förväntan hos närvarande publik.

Vi som lyssnar och deltar får ingen spännande historia att återberätta. Så synd att man missade den chansen.

 

Biobaserad ekonomi och allmänintresset

Posted on by
Reply

Varje kommun med självaktning sätter upp mål för när man ska vara klimatneutral eller fossiloberoende. Exakt hur man mäter och verifierar dessa mål kan diskuteras, men ambitionen finns ofta hos ledande lokala politiker. Bra så. Vi måste dra igång ett förändrings- och utvecklingsarbete för att fasa ut fossilbränsleberoendet och föra in förnybara energislag där så är möjligt. Och det börjar bli bråttom. Biologisk råvara är en väsentlig del av omställningen.

Bioekonomi eller biobaserad ekonomi ?
Utveckling värderas i ekonomiska termer. Det är därför inte förvånande att politiker och fackfolk talar om ”bioekonomi” och ”biobaserad ekonomi” när man ska beskriva hur de förnybara energisystemen och råvarorna ska ersätta fossilberoendet. Begreppen är även i högsta grad sektorsövergripande. Den 18 september 2013, på ett seminarium anordnat av GAME (Gothenburg Action for Management of the Environment, se länk nedan), blev det tydligt att man såväl i Sverige och Norden som i övriga Europa har svårt med definitionen av begreppen. Det finns inga entydiga definitioner och framför allt i EU-sammanhang riskerar olika tolkningar leda helt fel, att man talar förbi varandra.

Både och / antingen eller
Louise Staffas från IVL Svenska Miljöinstitutet redogjorde på seminariet för hur de olika nationella strategierna ser ut på området och tydliggjorde också hur olika länder använder begreppen på ett sätt, som öppnar upp för feltolkningar. Det enda rimliga är att, som också föreslogs på konferensen, att bioekonomi ses som en del av den rådande ekonomin, där råvaror från skog och annan odling gör nytta som en del av den helhet vi ser idag. Och att den biobaserade ekonomin beskriver ett skede, där förnybara råvaror har ersatt de rådande fossilbaserade systemen. Alltså: Bioekonomi är både och. Biobaserad ekonomi är antingen eller.

Gränsöverskridande samarbeten
Johanna Mossberg från SP klargjorde på seminariet att en omställning till en biobaserad ekonomi handlar om att se på råvaror, processer och produkter ur flera perspektiv samtidigt. Den handlar om att skapa nya värdekedjor, fler processer, nya multidisciplinära kluster, andra logistiklösningar, gräns- och branschöverskridande samarbeten och en stor portion flexibilitet. Långsiktighet och riskminimering måste också arbetas in. Att även EU är inne på dessa tankespår visade Jan Svensson från FORMAS, som bl.a. berättade om projektet www.bridge2020.eu .

Regeringen föreslår ett pilotprojekt
Regeringen företräddes av statssekreterare Magnus Kindbom, som flera gånger återkom till bekymret att de båda begreppen saknar enhetlig definition. (Jag föreslog honom att konsekvent i förhandlingar och diskussioner själv precisera vad han avser med de respektive orden och på så sätt tydliggöra den svenska ståndpunkten.) Statssekreteraren lyfte i övrigt fram en del i den nya statsbudgeten som innehåller pengar för att fånga läckande metangas från lantbruk och göra denna gas tillgänglig som energikälla – ett dubbelt nyttigt pilotprojekt för södra Sverige. Publiken började genast argumentera för att Västra Götaland ska räknas som ”södra Sverige”….

Skog + kemi = Sant
En annan huvudpunkt för dagen var att Lena Heuts från Kemiindustriklustret i Stenungsund redogjorde för det samarbete som nu växer fram mellan skogsindustrin och kemiindustrin. Skogens råvaror kan användas som substitut för fossil naturgas etc. Exakt hur de slutliga lösningarna ser ut, vem som tar vilka beslut etc är inte klarlagt, men att det finns ett ömsesidigt intresse hos de olika industrigrenarna var tydligt. Att fasa ut fossila råvaror och istället bygga värdekedjor kring skogsråvara låter både rimligt och genomförbart.

Särintresset och allmänintresset
Det som inte framkom och som ”någon” borde titta närmare på är hur en sådan strukturomvandling kan göras på ett hållbart sätt. Särintressena, skogsbolag och kemikaliebolagen, och deras samarbetsorganisationer bevakar säkerligen företagens och branschernas intressen i detta nya samarbete. Men vem säkerställer allmänintresset? Hur vet vi att den lösning parterna enas om även är långsiktigt och samhällsekonomiskt optimal och hållbar? Vems ansvar är det att ansvara för helheten?

Länktips: www.gamenetwork.se

www.bridge2020.eu

Från förebild till uppgivenhet

Posted on by
1

På område efter område backar Sverige som förebild för andra länder. Vi är ett rikt land med en stabil ekonomi, en hög levnadsstandard, relativt sett bra jämställdhet och med en minimal korruption. De demokratiska fundamenten, parlamentarismen, pressens ställning och ombudsmannasystemet är sådant som folk i andra länder kan drömma om att få uppleva. Och då backar vi istället för att ta steg framåt. Här fyra exempel på detta.

Rovdjurspolitik
Ekosystemen är hotade. Tusentals arter hotas av utrotning. Synligast gäller detta landlevande rovdjur. Decennier av ansträngningar för att rädda vargen i Sverige har nu lyckats. Vargstammen ökar. Då beslutar sig regeringen för att halvera antalet djur. Man tycks inte inse vidden av beslutet. Från cirka 100.000 tigrar är nu antalet tigrar i världen nere i cirka 3200 st, enligt WWF. Med vilken auktoritet kan nu Sverige agera för att utvecklingsländer i Asien ska ta hänsyn till de hotade tigrarna? Vem lyssnar på Sverige när vi själva inte bryr oss om vargstammens utveckling?

Vattenföll
På kontinenten är statliga Vattenfall stora på fossilt baserad energi, inte bara tysk brunkol. Köpet av nederländska Nuon innebar ett ökat engagemang i fossil produktion. De blåögda inköparna på Vattenfall lyckades till och med köpa Nuon till ett överpris, vilket nu resulterat i miljardförluster i Vattenfalls bokföring. Sverige med mycket goda förutsättningar för förnybar energiproduktion trasslar in sig i fossilbranschens fällor och blir förknippade både med dålig teknik och dåliga affärer. Är det den förebild vi vill vara på den internationella scenen?

Lydstaten Sverige
Edgar Snowdens avslöjanden har bland annat visat att Sverige tillsammans med Storbritannien varit viktiga formella samarbetspartners i den USA-ledda telekomövervakningen. Föga hedrande visar det sig att Sverige mer systematiskt än andra länder hjälper amerikanska NSA att leka Storebror. Och de svenska politikerna tycker det är helt naturligt. I linje med undfallenheten när George W Bush skickade några cowboys att hämta två egyptier på Bromma flygplats. Och helt i linje med baltutlämningen på 40-talet. Undfallenheten som huvudprincip. Mänskliga rättigheter väger lätt i jämförelse med ett telefonsamtal från Ovala rummet (eller Kreml på 40-talet). Och, sorgligt nog, helt i linje med den svenska tystnaden kring Raoul Wallenbergs öde i sovjetiska Gulag.

Bristande ledarskap i ödesfråga
Tråkigast av allt är kanske ändå att Sverige inte längre har ambitioner på klimat- och miljösidan. Utvecklingen i Arktis, där stormaktsrelationerna är viktigare för vår utrikesminister än möjligheten att bidra till ett stopp för oljeutvinningen, är ett exempel. Stimulansåtgärder som LIP och KLIMP som tidigare framgångsrikt bidrog till lokal omställning har inte fått något fortsättning. Satsningar för att minska fossilbränsledelen i nybilsförsäljningen dribblas bort så att dieselbilar nu anses vara miljöbilar. Klimatfrågan tas aldrig upp på allvar numera, mer än när Barack Obama kommer till Sverige och hyllar våra tidigare åtgärder. Omställningen till ett lågenergisamhälle baserat på fossilfria råvaror är nedprioriterad. Illustrativ blev rapporten från regeringens egna Framtidskommission, som inte blev ett avstamp för en smart klimatpolitik utan mer landade i en uppgivenhet från statsministerns sida. Vad detta signalerar i form av bristande ledarskap kan framtida forskare analysera. Vi har fortfarande möjlighet att bromsa en irreversibel händelseutveckling på global nivå. Då krävs mer än en suck från de ledande politikerna.

 

Är det politiken som kapitulerar?

Posted on by
Reply

Kulturdelen av GP den 20 april innehåller en läsvärd artikel av Elin Grelsson Almestad, som på en föredömligt sätt lyfter perspektivet kring det som borde vara de självklara huvudfrågorna i dagens debatt. Framtiden. Politikens möjliga prioriteringar. Avvägningar mellan olika särintressen.

Allt ordnar sig – hopplöshetens livlina
Elin Grelsson Almestad beskriver regeringens framtidsutredning: ”Lustfyllt och naivt beskriver rapporten en värld som liksom ordnar upp sig av sig självt i ett lyckligt slut, utan politiska ansträngningar eller prioriteringar”. Hela texten är en lång sågning av framtidsrapporten. Som att rapporten konstaterar att ”det är svårt att veta någonting om framtiden” och ”Vi kan inte veta idag det vi kommer att veta först i morgon”. Plattityder och truismer som inte vägleder utan snarast ger intryck av hopplöshet.

Underkänt
”Politikens själva väsen borde handla om att möjliggöra både verklighetsförankrade reformer och storslagna utopier, allt i en kollektiv anda av förändring”, skriver Elin Grelsson Almestad och konstaterar att regeringens framtidsrapport är präglad av ”upprepningar och med en skriande avsaknad av just politik”. Underkänt i huvudämnet politik, med andra ord.

Verkligheten är komplex
Frågan är om inte regeringen ursprungligen hade en mer ambitiös avsikt med framtidsutredningen. Men att verkligheten visade sig så komplex och så svår att bemästra i form av global klimatförändring, global finanskris och resurskris, svårhanterlig skuldkris, hotande vattenkris, kemikaliekris, livsmedelskris, fördelningskris, demokratiunderskott och ett stort antal andra problem, att man resignerar under resans gång. Kan det vara så?

Ingen Plan B
Men om politiken inte orkar formulera vägen framåt? Vad gör vi då? Om alla särintressen tillåts ta plats på det allmännas (planetens/samhällets) bekostnad, då blir det ännu mer av vinnare som vinner och förlorare som förlorar. Det besvärliga är att det inte finns någon plan B när det politiska fältet lämnar W/O.

 

Länktips: http://elingrelsson.se/2013/04/20/framtid-fylld-av-floskler/

Fibernät för och emot

Posted on by
Reply

Snabb uppkoppling till Internet har blivit en självklar del för oss som bor i stan. Hur gör vi bäst för de boende i glesbygden? Ska vi dra ut en uppkoppling till varje gård och stuga? Är det rimligt? Eller är det en rättvisefråga att alla har tillgång till webben? Kommer satsningen 10 år för sent ?

En dryg miljard satsas på fiber
Regeringen har nu beslutat att stödja útbyggnaden av fibernätet i Sverige med ytterligare 600 miljoner kronor, så att stödet nu totalt är uppe i dryga miljarden. Är det samhällsekonomiskt bra? Trots denna storsatsning är det ändå bara 90 % av medborgarna som kommer att ha bredband år 2020 enligt vad regeringen själva skriver. Och de sista 10 procenten? Ska de flytta eller skylla sig själva?

Tyst 
På landsbygden kan bo människor glest. Alla som rest i landet kan intyga detta. Det kan vara kilometeravstånd mellan grannar. Till allra största delen har de tillgång till ”vanlig” telefon, en infrastruktur som inte exkluderade mer än ett fåtal. En till stor del åldrande befolkning, som enligt hemtjänst och sjukvård helst ska bo hemma så länge det går, kommer nu att utgöra en stor del av de 10 procenten som inte får bredband. Och just där, där kommunkationen utgör själva livlinan till hemtjänst och samhällets hjälp, där krackelerar nu dessutom det gamla telenätet steg för steg. Många av de befintliga telefonstationerna bygger på gammal teknik och kan inte repareras.  Inom 10 år kommer mycket av det gamla telenätet att vara tyst. Abonnenter hänvisas till mobilnätet, ett nät som mycket ofta saknar täckning.

OFF
Och då är det bra med fiber, kan det tyckas. Men 90% är inte 100%. Kanske hundra tusen personer eller fler kommer att drabbas flerfalt: en tyst telefon, en obefintlig mobiltäckning och ingen fiber. Som lök på laxen kan de även ha så dålig mottagning att digital-TV:n väljer läge OFF. Är detta rätt prioritering? Borde inte kommunikationsmöjligheten vara allra viktigast för de personer som bor isolerat och där kontakten med yttervärlden kan betyda skillnaden på liv eller död? Är tekniken bara för de starka, friska och lättrörliga som bor i tätorter?

Mobilitet
Mot bakgrund av ovanstående skulle man kunna argumentera för en bättre mobiltäckning, så att den som rör sig i skogen också kan ha kontakt med grannar, leverantörer och andra, och slippa sitta vid datorn när hen ska bekräfta överenskommelser osv. Man skulle kunna tycka att det mesta i framtiden kommer att ske via portabla små enheter, där mobiliteten är en avgörande tidsvinstfaktor. Och att fasta kablar därmed kommer alldeles för sent.

Å andra sidan
Man skulle även kunna vända på det argumentet och hävda att mobiltätheten, stationer och apparater utgör ett stort hot mot folkhälsan, att långtidseffekterna av att ständigt vara utsatt för mobilsystemets strålning förvisso ännu så länge bara drabbar några få hundra personer som tvingas till exil i sitt eget land, men där dessa effekter kanske på sikt gör mångfalt fler till mobil-invalider. Forskning kring mobilstrålningen misstänkliggörs och ifrågasätts ständigt. Gränsvärdesdiskussionerna tystas ständigt ner, trots att ett EU-land som Österrike har valt en mycket försiktigare politik med mycket lägre gränsvärden.

Göta Kanal
Sammanfattningsvis. Kabel till glesbygden löser bara en del av behovet. Mobiltäckning i glesbygden blir sannolikt dyrt, skulle göra nytta, men har också negativa hälsoeffekter som vi inte vet tillräckligt om. Så hur gör vi? Gräver ner kabeln och hoppas på teknikutveckling som gör kabeln överflödig? På ett sätt känns det som att satsa på CD-tillverkning när alla lyssnar på Spotify. Eller som att bygga klart Göta Kanal trots att tågen börjat gå i Europa. Ska det vara så svårt att satsa på rätt utvecklingssteg?
Tydligen.

Länk till regeringens pressmeddelande här.

Nationell plan för nanotekniken

Posted on by
1

Nanotekniken är fascinerande. Partiklar så små att de inte syns ens i mikroskop, kan ändå göra nytta. I tunna skikt kan de appliceras på ytor för att förändra egenskaper, leda ström, få material att byta färg, tränga in under huden för att åstadkomma medicinsk förändring… vi är i början av en teknisk revolution, som kommer att kunna skapa många nyttigheter.

Missbedömningar
För den som följt den tekniska och industriella utvecklingen under 1900-talet och framåt är det uppenbart att vi ofta missbedömt konsekvenserna av de val som gjorts. Genom att tänka linjärt och ensidigt ur ett investeringsperspektiv har många tekniska tillämpningar inneburit miljöförstöring och hälsorisker. Ett klassiskt exempel är freonerna som möjliggjorde de tidiga kylskåpen och som ett halvsekel senare konstaterades bidrog till ozonskiktets uttunning – något som kunde hota livet på jorden. Ett annat klassiskt exempel är DDT, som kunde sättas in för att bekämpa myggor, men som visade sig farligt även för människor.

Källsortering?
När nu nano-tekniken och dess olika tillämpningar står för dörren är risken uppenbar att industriella applikationer med stor marknad lockar investerare. Det talas t.ex. om självtvättande fönster – en perfekt lösning för Manhattans skyskrapor, kan tyckas, men vad ska hända sedan? Hur källsorterar man partiklar som inte syns ens under mikroskop? Vad händer med de organismer som kommer i beröring med partiklar som tränger in under huden? Hur ska regelverket kring dessa produkter konstrueras?

Ny utredare
Jag har intresserat mig för möjligheterna och riskerna med denna nya teknik i några år och försökt i olika sammanhang att fästa aktörers uppmärksamhet på att vi inte kan  införa en ny teknik utan att ha ett överenskommet regelverk. Och nu kan jag till min glädje konstatera att regeringen utsett Ethel Forsberg till utredare av just nanoteknikens möjligheter och samtidiga risker för miljö och hälsa. Ethel Forsberg var tidigare GD på Kemikalieinspektionen och torde väl därför ha en god insyn i de näraliggande regelverk och kunskapsfält som kan ha betydelse för nanotekniken.

Industrin proaktiv
Vi ska inte låsa in oss i ett förbudshörn, men vi ska heller inte skapa oreda och irreversibla processer i vår biosfär – det är vi skyldiga kommande generationer om inte annat. Allra bäst vore om industrin nu tog en proaktiv hållning och själva medverkade till ett regelverk och en övergripande systemsyn, som alla kan ansluta sig till.

Länk till regeringens pressmeddelande här.