Skatteverket (3): Moms på gåvor

Skatteverket har en egen agenda. Skatteintäkter går före alla andra aspekter. Nu har man på förslag att Myrorna ska betala moms på sin omsättning. Myrorna säljer som bekant begagnade kläder, möbler och inredning och skänker bort huvuddelen av sina intäkter. Det intressanta är att intäkterna uppstår genom att välvilliga privatpersoner och företag skänker sina överblivna produkter till Myrorna. Och vinsten som uppstår genererar välfärd åt andra.

Man vet inte hur andra myndigheter tänker
Det man tänker sig är att verksamheten enbart får bedrivas i begränsad omfattning, annars ska den jämställas med annan kommersiell verksamhet. En effekt detta får är att personer som är sysselsatta hos Myrorna för att få arbetsträning inte längre kan vara kvar eftersom de ska vara sysselsatta 40 timmar per vecka enligt Arbetsförmedlingens villkor. Den ena myndigheten vet inte vad den andra gör.

Detta är viktigt
Frågan är naturligtvis intressant. Hur ska gränsen dras mellan samhällsnyttig, social verksamhet utan vinstintresse respektive kommersiellt baserad verksamhet? Detta blir allt mer intressant när kollaborativ ekonomi och varianter på delandeekonomin utvecklas. När det blir en viktig intäktskälla att organisera taxiverksamhet genom internetuppkoppling som Uber taxi, eller övernattning som Airbnb – hur ska vi undvika att den svarta sektorn breder ut sig? Detta är viktiga frågor.

Politiker har inte utrymme att vrida och vända på frågor
Det verkar i fallet med Myrorna och Skatteverket som att Skatteverket inte förstår att vissa samhällsfenomen behöver diskuteras och sättas in i sitt sammanhang innan gränser och regler dras upp. Politiken duckar ju också för den här typen av frågor eftersom media tvingar politiker att ha sekundkorta, tydliga svar på alla frågor. Resonemang, frågeställning och alternativa svar är inget som passar in i medias logik. Det som förväntas av politiker att de tydligt tar ställning. Därmed blir det svårt för politikerna att öppna upp en debatt där svaren inte är kristallklara.

Viktigt för den cirkulära ekonomin
Så vem ska debattera och bolla olika ståndpunkter? Hur ska vi gå till väga för att väga olika aspekter mot varandra? Samhällsnytta finns ju på flera nivåer. Allt handlar inte om att maximera skatteintäkterna. Ska vi bygga upp en cirkulär ekonomi, där second-hand-butiker blir ett naturligt inslag måste vi hitta bra avvägningar mellan en verksamhets syfte och den ekonomi som kan generera välfärd på någon nivå.

Nya slags företag och nya regelverk
Min gissning är att vi kommer att behöva transparenta företag, olika kategoriseringar och en öppenhet från regering, riksdag och myndigheter att anpassa regelverken till den moderna utvecklingen. Då bibehåller vi också skattesystemets legitimitet.

Länktips:
Skatteverket om gatuhandel här
Skatteverket om hänsynslös indrivning här
Om kollaborativ ekonomi här

Nano-teknik – ett av de osynliga hoten

Människan har på ett par generationer lyckats konstruera flera osynliga hot, flera av dem med långtgående konsekvenser för både natur och civilisation. Läckande radioaktivitet från kärnkraft är ett exempel, framför allt från de olycksdrabbade anläggningarna men även från anläggningar i normal drift, vilket leukemiundersökningar runt tyska anläggningar visat. Den ökande halten koldioxid i atmosfären är ett annat uppenbart osynligt hot, som vi själva skapat och ännu inte neutraliserat. Till dessa osynliga hot kan vi nu addera osynliga partiklar i nanostorlek.

Innovationerna vinner på ett tydligt regelverk
Jag har skrivit flera gånger om nanoteknik (se länkar nedan). Förra generaldirektören för kemikalieinspektionen, Ethel Forsberg, skriver nu en debattartikel där hon efterlyser åtgärder i enlighet med den omfattande kartläggning och rapport hon presenterat. ( se länkar nedan). Ethel Forsberg menar att innovationer främjas av tydliga regelverk och normer, så att godkännanden av exempelvis medicinska nano-applikationer kan komma vidare. När regelverk och myndighetsutövning vilar på rätt kunskapsunderlag, där säkerhetsfrågorna och miljökonsekvenser av införande av nanotekniska lösningar blivit genomlysta, kan industrin ta vara på de stora möjligheter och den potential som finns i de nya materialen.

Återvändsgränd och diskussionsarena
Det finns ytterligare argument, som borde intressera finansiärer. Ingen vill satsa pengar på en teknik, som om några år visar sig vara en återvändsgränd. Istället för att chansa och satsa resurser på nanoteknik, som senare visar sig vara skadlig för människa och kretslopp, borde vi både i Sverige och på EU-nivå verka för de åtgärder Ethel Forsberg föreslår. Särskilt mot bakgrund av den stora grafen-satsningen på Chalmers och de lovande medicinska tillämpningarna som forskas på i Sverige borde vi – i ren självbevarelsedrift – säkerställa att de lösningar som kommersialiseras håller måttet ur alla aspekter. Och samtidigt forma den neutrala diskussionsarena som behövs för att politiker, forskare, näringsliv och alla intresserade ska kunna skaffa sig en bild av kunskapsläget, nyttoaspekter och riskbedömningar ur olika perspektiv.
Jag tror dessutom att omvärlden förväntar sig detta av Sverige – att vi tänker helhet och skapar förutsättningar för kloka beslut.

Länktips: Artikel av Ethel Forsberg:
http://miljo-utveckling.se/var-ar-regleringen-av-nanomaterial
Tidigare texter om nanoteknik, bl.a.:
http://christerowe.se/2013/10/nr263-nano-fragorna-viktigare-an-svaren/

Tydliga regler minskar chanstagande

Nästan som om det ingick i ett hollywoodskt katastroffilmscenario kulminerade årets sommarhetta med en skogsbrand av enorma proportioner i Västmanland. Vår litenhet i relation till naturkrafterna demonstrerades tydligt. Samtidigt sattes samhällets förmåga att på rätt nivå organisera räddnings- och släckningsarbete på prov. I skrivande stund pågår fortfarande vattenbombning och hundratals kämpande brandmän gör stora insatser längs de milslånga brandfronterna. 70 mil brandslang har lagts ut. Värden för kanske en miljard kronor kan ha gått förlorade. Några skogsägare var oförsäkrade mot brand.

Vad ska bevisas?
Klimatförnekare och skeptiker ropar fortfarande på bevis på att enstaka händelser kan kopplas till av människan orsakade utsläpp av växthusgaser. Som om ingenting behöver göras förrän sambandet är 100%-igt bevisat. På så sätt påminner deras argumentation om debatten om rökning och cancer. Att en icke-rökare får lungcancer och en kedjerökare inte får cancer kunde länge framföras som indikation på att sambandet rökning och lungcancer inte var bevisat. Nu vet vi att sambanden inte är enkla. Flera andra faktorer spelar in. Detta gäller även klimatförändringar och enstaka förlopp i naturen. Vad vi däremot kan se är statistiska samband.

Oftare extremt väder
Sannolikheten för en skogsbrand ökar om vi får långa torrperioder. Mycket sol, höga temperaturer och frånvaro av nederbörd leder till torka. När det regnar faller å andra sidan statistiskt sett mer nederbörd på kort tid än ”normalt”, vilket leder till översvämningar. Extremväder med fronter, åskoväder, tornados, kastbyar, skyfall, jordskred etc kommer att bli allt vanligare. Enstaka händelser kan inte kopplas till klimatpåverkande utsläpp. Men sannolikheten för att extremhändelser inträffar ökar. Fortfarande rör vi oss inom mindre än en grads global lufttemperaturförändring, globalt sett. Hur ser ”vanligt väder” ut när vi globalt sett nått 2, 3 eller 4 graders genomsnittlig temperaturökning?

Champagnekorkarna smäller i Sibirien
I Sibirien har observerats minst två slukhål, gigantiska hål som tycks ha uppstått på kort tid och med korta händelseförlopp. En teori är att när permafrosten släpper i marken klarar markskiktet inte längre att hålla tillbaka den gas, huvudsakligen metan, som lagrats i årmiljoner under marken. Metanet som varit instängt i bubblor under marken släpps ut som om någon öppnar en champagneflaska. Metan är, i oförbränd form, cirka 20 ggr mer potent som växthusgas än koldioxid. När vi förbränner metan i form av biogas eller fordonsgas i våra gasdrivna fordon och förvandlar gasen till koldioxid gör vi därför en viktig miljöinsats. Bekymret är att den metan som hålls tillbaka av permafrosten liksom okända volymer metan under havsytan nu riskerar släppas loss i gigantisk omfattning. Bevis saknas ännu så länge för att detta kommer att ske. Men risken är uppenbar. Metan-korkarna börjar smälla. Hela klimatfrågan handlar på så sätt om riskbedömningar.

Förbud ?
Inom andra samhällsområden har vi enats om riskbedömningar som grund för lagstiftning. Risken för att orsaka eller att bli involverad i en trafikolycka ökar om man har druckit alkohol. Drickandet i sig orsakar inte olyckor, men risken för att beteendet leder till en olycka har vi enats om att den räcker som underlag för att göra det brottsligt att köra bil med hög alkoholhalt i blodet. Att köra en skogsmaskin i knastertorr skogsmark är inte förbjudet. Men mot bakgrund av branden i Västmanland borde det kanske finnas förbudsdagar för att undvika katastrofer i framtiden.

Regelverket skulle skapa mindre utrymme för chanstagning
När ekonomiska intressen ställs mot samhällsintresset kan det vara nödvändigt med tydliga regler. Den grävmaskinist som, troligen, orsakade storbranden i Västmanland hade kunnat hänvisa till regler om sådana hade funnits. Nu stod valet mellan att genomföra sitt uppdrag eller inte. Den som ”krånglar” gentemot en uppdragsgivare riskerar naturligtvis att förlora nästa uppdrag. På så sätt skulle ett regelverk skapa en grund för en neutral bedömning av risktagande och en möjlighet för uppdragsgivaren att begära en oberoende bedömning. Som en del av ett mer utvecklat anpassningsarbete i klimatförändringarnas tid skulle det vara en litet steg i rätt riktning.

Länktips: Martin Hedberg skriver om vikten av att ta ansvar utanför den egna ansvarsgränsen.  http://martinhedberg.se/branden-varfor-ar-folk-med-makt-och-resurser-sa-initiativlosa/

Jakten på handlarna – stadens oförmåga att se konsekvenser

Där jag bor finns ett litet torg med små butiker. Ett par restauranger, några frisörer, ett café och en närlivsbutik. För en tid sedan hörde jag att ägaren för närlivsbutiken har tröttnat. Han har sagt upp sitt hyresavtal och lägger av. Han förlorade cirka 30 % av sin omsättning när den gata som går på ena sidan av torget nyligen byggdes om under 18 månader.

Nedgången
Kunderna har vanebeteende, de har inte återkommit. Sortimentet har krympt till huvudsakligen läsk, chips och godis kompletterat med ett minisortiment av mejerivaror och konserveringsmedelsstinna kaffebrödsprodukter, kex och liknande. Färre produkter går inte att ha. Nu lägger han av. Det gick inte.

En som försökte
Kanske är det ingen större skada. Skräpkonsumtionen är ändå inte den viktigaste. Vi kan leva utan godis och chips. Dammsugare som håller i evighet kanske inte är så nyttiga. Men det är en entreprenör som ger upp, en man som ville försörja sig själv och sin familj. Han har en utländsk bakgrund, han kanske har ett helt annat yrkesliv bakom sig, jag vet inte. Han har ändå orkat ha öppet 12 timmar per dag, varje vecka, året runt. Ibland har han haft avlösning, självklart. Men det är tufft att ha butik.

Fem minuter fel
Idag såg jag hur han förtvivlat försökte få några parkeringsvakter att ha förståelse för hans situation. Det var före öppningsdags, han skulle lasta in lite frukt och annat från sin bil i sin butik. De två stadiga parkeringsvakterna lappade bilen. Bilen stod på torget i fem minuter. Butiksinnehavaren blev arg, vädjade, pratade, förklarade, ville få parkeringsvakterna att förstå att det bara handlade om att han behöva lasta in lite varor. Fem minuter.

Fyrkantighet
Regler är regler. I Sverige styr regelverket. Vi organiserar oss för att regelverket ska vara rättvist och gemensamt. Parkering ska ske på därför avsedd mark, inte på trottoarer och torg. Parkeringsvakterna ser till att regelverket följs. Lastzoner finns för lastbilar. Att vår butiksinnehavare inte får varor med lastbil och pallyftare utan använder sin egen bil och vill spara steg genom att stå fem minuter utanför sin butik ryms inte i regelverket.

Man hade kunnat kompensera
På en överordnad nivå borde staden kompensera de butiksägare som under gatuarbetena alla gjorde stora förluster. Någon restaurang hade tom fått faktura på uteserveringstillståndet samma vecka som gatan grävdes upp. Ingen förvarning. Säsongsanställda fick permitteras. Ingen bryr sig om villkoren för butikerna. Hade man gjort det, hade särskilda undantag kunnat ges till de cirka 20-25 butiker som drabbades under lång tid i samband med gatuarbetena. Man hade t.ex. kunnat instruera parkeringsvakterna att godsleveranser och liknande till dessa butiker skulle ses som tillåtna, även om fordonen under några minuter stod uppställda på ett regelvidrigt sätt. Det finns utrymme för medmänsklighet och empati även från en myndighets sida. Inte för all framtid och inte för alla butiksägare, men som en gest för att man förstått hur svårt det blev för verksamheterna att överleva när deras närområde förändrades.

Fientlig eller oförstånd?
Parkeringsvakterna var trygga i sin roll. De argumenterade inte. Det behövde de inte, de hade ju ett stabilt regelverk att luta sig emot. Butiksägaren suckade till slut, sänkte blicken, sjönk ihop, gick därifrån. Den historia han nu berättar för sina vänner och sina barn, som funderar på att starta butik, den är präglad av ett bemötande som på vardagsnivå i värsta fall kan beskrivas som fientligt eller i bästa fall som oförstående.