Vill vi ha mänskliga politiker?

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.

Respekt för yrkesroller är avgörande

Moderaterna föreslår flexiblare skoldagsstart för att ”få människors livspussel att gå ihop”. Skolan är ett av samhällets riktigt stora bekymmer, där löneutveckling och kommunalisering gjort att läraryrket har förlorat i attraktivitet. När nu politiker föreslår förändringar som gör det ännu svårare att lägga scheman och att få skolan att fungera är det ett exempel på hur bristen på helhetssyn tar sig uttryck.

Fyra konsekvenser
En konsekvens med senare skolstart skulle ju bli att skoldagarna eller skolåret förlängs. Eller vill moderaterna att kunskapskraven ska minska? En annan konsekvens skulle bli att föräldrar skulle tvingas välja att gå till arbetet och lita på att barnet självt tar sig till skolan, alternativt förändra sina egna arbetstider – vilket inte alla kan – för att följa barnet till skolan senare på morgonen. En tredje konsekvens är att elevernas utrymme för aktiviteter efter skolan, som läxor, idrott och andra fritidssysselsättningar skulle minska. Det är heller ingen otrolig gissning att eleverna argumenterar för senare läggtider ”eftersom jag inte börjar så tidigt imorgon”. Man har ju själv varit barn….

Förtroende
Skolan har tillräckligt med problem. Det är inte genom att göra schemaläggning och anpassning till fler föräldrakrav som vi bäst stödjer de hårt trängda lärarna och rektorerna. Det är genom att ge förtroende till de professionella och genom att respektera yrkeskunnande som vi skapar en lugnare situation i skolan.

Ofog
Det har på många håll utvecklats en praxis att föräldrar kan åka på semesterresa med sina barn utanför skolloven. Man begär ledigt och kräver att skolan anpassar sig till föräldrarnas önskemål. Att detta ofog drabbar undervisningen blundar dessa föräldrar för. Att det inte finns utrymme för repetitioner, att många skolämnen bygger på tidigare undervisning och att ständiga frånvaranden försvårar lärarens arbete tycks föräldrarna inte bry sig om. Drömresan med familjen är viktigare än skolan. Så sänder föräldrarna också en signal. ”Skolan är inte så viktig”.

Respekt
Viktigast för framtiden är att respektera de olika roller var och en har i helheten. Det är den bristande respekten för varandras kunnande som lägger grunden för konflikter. Politiker som lägger på ytan ”populära” förslag har inte tänkt igenom helheten.

Lösningen är på nästa nivå

Kriserna vi står inför hänger ihop. Ett överutnyttjande av resurser (mänskliga och naturens), en snabb exploatering av högvärdig fossil energi, ett hänsynslöst utnyttjande av ekosystemtjänsterna, kortsiktiga vinstintressen på en frisläppt finansmarknad, klimatkonsekvenser av vår oreflekterade förbränning, okontrollerad skövling av skogar, okontrollerat överfiske av havens resurser, oreglerat kretsloppstänkande med förödande resultat för fiskar och fåglar, ett jordbruk med övertro på handelsgödsel och skadebekämpande onaturliga ämnen, ett köp-och-släng-samhälle utan dess like och en samhällsekonomi som förutsätter ökade ansträngningar i samma stil … visst har vi ett antal kriser att hantera. Och fler ändå…

Sträva efter att lösa problemen synkront
Men så länge vi tror att vi kan vända utvecklingen, så länge lösningarna finns eller skymtar runt hörnet så länge måste vi sträva efter att rida utvecklingen rätt. Samtidigt.

Det finns alltid en högre nivå
Ett sätt att förhålla sig är att i samband med identifikation av ett delproblem på vardagsnivå och i samband med att vi på bästa sätt försöker åtgärda problemet samtidigt lyfter blicken en eller två nivåer. Varje problem och lösning hänger ju ihop med verkligheten på minst ett sätt. För att säkerställa att vi inte missar något blir det viktigt att se sammanhanget, helheten. Systemnivåerna över problemnivån blir de nivåer vi måste behärska för att säkra att dellösningen inte orsakar nya problem eller förvärrar något annat.

Begränsningar: tid, kunskap, ansvar, ekonomi
Det är inget nytt. Einstein sa något åt det hållet, att det inte går att lösa ett problem på samma nivå som det uppstått. Ganska logiskt. Samtidigt har vi svårt att åstadkomma detta. Ibland för att ansvarsområden och befogenheter är beskurna. Ibland för att kunskaper saknas. Ibland för att det är bråttom eller för att det kostar för mycket.

Den egna begränsningen
När det ropas på ”modiga beslutsfattare” är det nog väldigt ofta just detta som saknas. Modet att inse att den egna kompetensnivån inte räcker till. Att någon annan behöver säkerställa att dellösningen passar in i helheten.

Motsättningar
Riktigt komplicerat blir det när två enskilt positiva lösningar ställs mot varandra. Genomförs den ena sker det med automatik på bekostnad av den andra. Den ständigt återkommande vargdebatten kan illustrera ett dilemma åt detta håll. Vi vill skydda vargen samtidigt som djurägare och renskötare lider svår skada av vargens härjningar. (Och just till detta dilemma finns naturligtvis tänkbara lösningar som att staten (vi alla) går in och ersätter djurägare och samebyar för dödade djur). Ett annat infekterat beslutsområde är vindkraftsetablering kontra naturupplevelse eller störningsfri boendemiljö. Just i sådana fall är det de överordnade perspektiven som kan vara vägledande. Inte lätt, men nödvändigt.

De tvådimensionella myrornas paradox
Ibland tänker jag på oss människor som tvådimensionella myror som kryper omkring på ett tredimensionellt klot. Vi går bevisligen åt olika håll, men kommer ändå tillbaka till där vi var. Och vi förstår inte hur det kan gå till. De tvådimensionella myrorna ser inte den tredje dimensionen. Vi måste förstå att lösningen ligger på nästa nivå.