Om kunskapen som förlorare

Agnes Wold är en professor som gärna syns i debatten och som ofta går emot den gängse uppfattningen i en del frågor. Immunförsvaret och vår överanvändning av bakteriedödande handrengöringsmedel är en fråga hon gjort sig känd inom.
Häromdagen var hon med i SVT:s ”Min Sanning”. På en punkt tycker jag att hon tänker fel. En liten utvikning, bara:

Tankefel om alkoholen
Något märkligt pekade hon på att en promille alkohol i bröstmjölken till bebisar inte kan vara skadlig. Hon borde inse att det inte är barnets fysiska förmåga att hantera mycket små alkoholmängder som är problemet. Det är alkoholförtäringens indirekta påverkan på familjesituationen som är den avgörande risken. Alkoholen ökar risken för konflikter mellan föräldrarna, försämrar deras omdömesbildning och förmåga att snabbt och korrekt ta hand om sitt barn. Det borde en klok person som Agnes Wold inse.

Åsidosatt kunskap
Men egentligen var det en helt annan tanke som växte fram när jag lyssnade på Agnes Wold. Hur åsidosatt kunskap och bildning har blivit till förmån för tyckande och paketering. Vem som påstår något, hur det framförs och hur många som stödjer ett påstående har blivit viktigare än att basera påståenden på fakta, på forskning eller på gemensam kunskapsgrund. Vi ser det hela tiden. Reklamen och politikens optimeringsperspektiv har förskjutit tyngdpunkten i den allmänna debatten. Parallella sanningar lever sida vid sida. Och i jakten på finansiering sänker högskolorna kraven.

Utveckling
Under andra hälften av 1900-talet växte välståndet i takt med växelvis utveckling av teknik, teknologi och ekonomi. Det sambandet är inte lika tydligt längre. Den ekonomiska utvecklingen är i genomsnitt god, men med stora variationer på individnivå. Överutnyttjandet av billig energi och billiga råvaror och arbetskraft har bromsats in. Många, både i Sverige och utomlands, befinner sig i en pressad situation och samhällets resursfördelning upplevs som orättvis, särskilt som fler förväntas dela på den orättvist fördelade kakan. Bilden av ett välmående samhälle känner långt ifrån alla igen sig i. De utan valmöjligheter lockas av enkla förklaringar, skuldbelägganden och lösningar.

Inflytande, vinst och känslor går före fakta
Även i vetenskapliga kretsar finns det parallella sanningar. Teorier står emot varandra. Sambandet mellan rökning och cancer var länge en olöst fråga. Starka ekonomiska intressen finansierar forskning och kan ge sig själva ett stort inflytande. Oljeindustrin har länge bromsat en utveckling, där sambandet mellan klimatförändring och människans användning av fossila bränslen behövde uppmärksammas. Årtionden har gått förlorade. Starka vinstintressen fördröjde en snabb omställning. Det finns även gemensamma frågeställningar där känslomässiga argument ställs mot varandra. Är det mest synd om vargarna eller om de fårägare som vargen river fåren för?

Trump
I USA har det gått så långt att man nu har en republikansk toppkandidat till presidentposten, som titt som tätt yttrar ett förakt för forskningen och skickligt spelar på olika opinioner för att få medhåll. Det är inte sakliga argument som bär honom framåt, det är bilden av en självsäker ledare med enkla lösningar som är i fokus. Hans raka budskap är att bygga en gigantisk mur mot Mexico, så att ”vi håller invandrarna och terroristerna borta”. Han spelar på känsloområdet mellan rädsla och trygghet och framstår som den ende ”sanningssägaren” som tydligt utmanar  etablissemanget. I fler länder ser vi samma sak, inte minst i Europa.

Bildning och kunskap är på reträtt
Ett exempel på hur kunskap inte längre är det primära är det som Dick Harrison, känd historiker och universitetslärare, beskriver som den högre utbildningens förfall. (Länktips se nedan). I dagens SvD redogör han för hur de ekonomiska styrmedlen helt har tagit över i universitetsvärlden. Det är inte kunskaperna och lärandet som är centralt, utan genomströmningen av antalet studenter. Utvecklingen är förödande för en liten kunskapsberoende nation som Sverige om hans beskrivning stämmer generellt.

Tidningar och media har bytt inriktning
Tidningsmän och personligheter som Herbert Tingsten och Torgny Segerstedt har ersatts av aktivist-journalister. Den tidigare chefredaktören för GT använde tidningens genomslag för att tvinga fram en kostsam och i praktiken onödig folkomröstning i en redan avgjord fråga. Tidningens agerande förstärkte inte tilltron till demokratin. Vi ser också i (a)sociala medier hur mängder av tyckare överträffar varandra i onyanserade påhopp och påståenden. Hat och hot präglar många inlägg. Det finns inte längre ett tydligt kunskapsideal i den allmänna debatten, dvs en strävan att hitta rätt i sakfrågorna. I stället är det nu åsikterna som nu har ett egenvärde. Nyanser, kvalitet och grundvärderingar förloras i jakten på högröstat medhåll.

Reaktioner
Idag handlar även nyhetsrapporteringen om hur reaktionerna blev på olika utspel, inte om förslagen löser samhällsproblemen i fråga. Kommentatorer kommenterar varandra och sina intryck, snarare än sakfrågorna. Det dröjer inte länge förrän vi får twitteromröstningar under TV-nyheterna. ”Håller du med om redaktionens bedömning?” Twittra ”Gilla” till …. Debatten och demokratin tycks vara på väg att förvandlas till en ständigt pågående idolkampanj.

(Om du gillar detta inlägg, dela det…… ;-)
Obs ironi.

Länktips: http://www.svd.se/dick-harrison-hogre-utbildning-ar-ett-haveri/om/debatt

Det går att påskynda omställningen

Konsultföretaget McKinsey har spanat fram till år 2030 för att bedöma hur bilbranschen globalt kommer att utvecklas läser jag i ett av de nyhetsbrev jag följer. Framtidsprognoser är alltid gissningar, men McKinsey måste samtidigt säkerställa en hög rimlighet i sina förutsägelser för att inte tappa trovärdighet. Därför är det intressant att ta del av deras bedömningar.

Ett antal tydliga trender till 2030
De tror på en dubblerad omsättning för bilindustrin, baserat på nya tjänster, uppkoppling och delandefunktioner som vi bara anar början av just nu.
Cirka 10% av bilarna kommer att användas i delningstjänster.
Marknaden blir inte länder-uppdelad som nu utan mer utgå från vilken typ av stad eller region försäljningen gäller.
15% av alla fordon kommer att vara autonoma, ”automobiler” i verklig mening.
Elfordon kommer att ha en marknadsandel av 10-15%.
Branschen kommer att förändras genom ny teknik, nya aktörer och nya konsumentbeteenden.
De nya aktörerna tar med sig ett tänk och en vana att hantera konsumentintresse och att bedriva lobbying.

Stöd för omställning
För oss som gärna ser en snabb omställning där vi lämnar den fossilberoende fordonsflottan bakom oss och istället fokuserar på mobilitet, tillgänglighet och service och där de tekniska lösningarna kan rubriceras som hållbara ur alla aspekter känns McKinsey-rapporten som ett kraftigt stöd. Nu bekräftas det som vi talat om under många år. Det som fortfarande inte är tillfredsställande är hastigheten i omställningen.

Trenderna finns – nu gäller det att förstärka dem
Varför ska det om 10 år fortfarande vara tillåtet att sälja fossilberoende fordon? Om vi räknar med en livslängd på 15-20 år för de fordon som produceras just nu kommer det ju att rulla en överväldigande majoritet av bensin- och dieseldrivna bilar på vägarna även år 2050 om 85% av försäljningen år 2030 består av sådana bilar. Det rimliga är att lagstiftningen påskyndar den omställning som är på gång och ger industrin tydligt besked att år 2030 får andelen sålda fossilbränsledrivna fordon bara vara 10% eller lägre. Och att varje nytt fordon som produceras till minst 80% eller mer måste bestå av certifierat returmaterial.

Förstärk och fördela
Det McKinseys rapport visar är att trenderna finns och att det finns starka intressenter som vill ha en del av den växande och nya kakan. Detta borde uppmuntra våra politiker att aktivt bidra till att de hållbara trenderna förstärks och att utfasningen av de ohållbara påskyndas. En annan fråga är naturligtvis också hur konsumenter kan bli prosumenter och delintressenter i den växande marknaden och hur vinster och välstånd ska fördelas på ett långsiktigt rättvist sätt. Det blir intressant att återkomma till.

(Tack Magnus Karlström för nyhetsbrevet OMEV).

Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

Dags att sätta in det som sker i ett större sammanhang

EU formades som ett fredsprojekt. ”Aldrig mer” skulle krig föras mellan de europeiska länderna. Tre gånger under lika många generationer hade franska och tyska trupper stridit mot varandra. Några år efter freden 1945 tog kol- och stålunionen form. EG bildades och ur den skapades EU. Handel och ömsesidighet i beroendet skulle omöjliggöra ett nytt krig. Dessutom skulle medlemsländerna vinna på en större gemensam marknad.

Skulle allt lösa sig av sig självt?
Fri rörlighet för varor, tjänster och medborgare skulle bli en grundläggande tanke. EU 15 blev EU 28, inte minst Sverige agerade för att utvidga EU österut. Ett försvagat Ryssland efter 1991 skulle inte ha något emot att länder i Baltikum eller i Östeuropa upptogs i EU-gemenskapen. Väst passade på att snabbt släppa in länder som Bulgarien och Rumänien, trots att ekonomierna i dessa länder var långt mindre utvecklade än snittet i EU. Det fanns antagligen en förhoppning att de nya medlemsländerna skulle dras med av de starka ekonomierna i EU, främst Tyskland.

Social turism
Det talades om ”social turism” i samband med utvidgningen av EU. Att välfärdssystemen i de rikare länderna skulle locka hit arbetssökande från de forna Warszawapakts-länderna. Det dröjde ett tag, men så småningom förstod de allra fattigaste och allra mest marginaliserade människorna att det gick att tjäna mer på att tigga i t.ex. Sverige än att försöka försörja sig i hemländerna. Den sociala turismen handlade inte om ”vanligt folk” i ”vanliga omständigheter”. Det blev de allra fattigaste, de som inte såg någon framtid i det egna landet som prövade lyckan och valde att vädja till de rika ländernas goda vilja på individnivå som reste hit.

Lösning på en annan nivå
Stadsbilden förändrades. Idag syns tiggare sittande utanför matvarubutiker snarare som regel än undantag. Plötsligt tvingas vi alla se och inse hur människor har det i andra länder. Plötsligt tvingas vi förstå hur bra vi har det. Samtidigt som vi också inser att vi inte kan lösa problemet mer än mycket kortsiktigt och för enstaka personer. Vi kan inte hjälpa alla. Det som behövs är helt andra mekanismer, som vänder utvecklingen på global nivå.

Sortering
Medborgare från andra EU-länder som sitter utanför matbutiken är en konkret påminnelse om hur misslyckad den samhällsutveckling är, som i decennier varit dominerande i vår del av världen. Dessa människor ser inget alternativ, eller snarare framstår tiggeriet som det minst dåliga alternativet. Vårt system sorterar bort människor som skulle kunna ha en uppgift i helheten. Istället för att var och en kan göra nytta för det gemensammas bästa hamnar några i utanförskap. Ett slöseri med mänskliga resurser.

”Någon-samhället”
Andra söker sig hit i desperation, flyr över havet i små gummibåtar, riskerar livet för en chans till ett bättre liv. På senare år många från krigsdrabbade länder, många med god utbildning och med entreprenöriell anda. De söker skydd och en möjlighet att leva ett drägligt liv. De har hört att Sverige är ett bra land som inte varit i krig på 200 år. Det homogena Sverige med en konsensusidé som gemensam nämnare har haft svårt att hitta ett bra sätt att ta hand om människor från andra kulturer. Vi litar på våra myndigheter, som ska hantera samhällsfrågor åt oss. Samhället är starkt och vi utgår från att ”någon” löser de problem som uppstår.

Nu syns klyftorna
När samhället inte klarar att hantera de problem som uppstår blir vi förvirrade. Några inser att de måste ta på sig en frivillig-roll. Andra passiviseras eller ställer sig helt avvisande till både problem och lösning. Vi är inte vana vid att samhället fallerar. Självbilden måste revideras. Osäkerheten sprider sig och underliggande spänningar i samhället blottläggs. Besvikelser och frustration på helt andra områden kopplas irrationellt nog till dagaktuella händelser. Personliga tillkortakommanden skylls på ”makten” eller ”eliten”. Klyftorna i det svenska samhället synliggörs.

Nog är det märkligt
Allra märkligast är att de traditionella politiska partierna inte förmår tolka det som sker och att de inte klarar att formulera en tydlig bild av problem och lösning som sätter in händelseutvecklingen i ett större sammanhang.

Tystnadens triumf – om Ungerns utveckling

Jag har just läst ut Gabriel Byströms bok om den politiska utvecklingen i Ungern: Tystnadens triumf. Genom besök, rapportstudier och intervjuer under de senaste fyra åren har Gabriel Byström skaffat sig en tydlig bild av vad som händer i ett samhälle som styrs av en högernationalistiskt parti, Fidesz, och där den tydligaste oppositionen kommer från ultrahögern, Jobbik. Händelseutvecklingen är svårbegriplig för oss som levt i 200 år utan att formellt vara i krig och där maktbalansen ännu så länge upprätthålls mellan den lagstiftande, den dömande och den granskande makten.

1956 och handelsfriheten därefter
Jag har besökt Budapest några gånger, även om det var länge sedan nu. Jag minns en imponerande centraleuropeisk arkitektur, en eländigt dålig asfaltbeläggning på många gator, en känsla av att vara mitt i Europa, en bred Donau med vackra broar och ett omöjligt språk. Det var innan muren föll, men under decennier hade ungrarna funnit ett sätt att bedriva handel med väst utan att Kreml protesterade. Kanske var det en liten säkerhetsventil eller eftergift till övervåldet 1956 att Sovjet tillät en viss handelsfrihet. Kanske hängde det ihop med andra drivkrafter, som att den digitala revolutionen på 70- och 80-talen gjorde att de allra senaste IC-kretsarna och programmerbara processorerna behövdes till Warszawapaktens industrier. Och att det var i USA och i Japan som de tekniska sprången togs.

Historien lever
Byström målar upp en dyster, för att inte säga svart, bild av samhällsstyret i Ungern. Och redogör detaljerat för hur det kan gå till när demokratin i praktiken avskaffar eller i varje fall kraftigt inskränker sig själv. Särskilda villkor och förutsättningar gäller i Ungern. Det finns ju alltid en historia och en förhistoria till varje skeende. ”Definitionen av en ungrare är att Trianon är smärtsamt”, säger en luttrad statstjänsteman i en Byström-intervju. Trianon-fördraget slöts efter första världskriget och ritade om Europas karta rejält. Ungern förlorade en stor del av sin yta och ungrare hamnade på så sätt i Rumänien och i flera av Balkan-staterna. Det fanns en förhoppning hos många ungrare att medlemskapet i EU skulle återställa en del av det som gick förlorat med Trianon. Så blev det inte, tvärtom ser nu ganska många ungrare med skepsis på EU, IMF och andra organ. Självbilden tycks mig inte riktigt gå i takt med omvärldens bild av Ungern.

Recept för en demokratisk statskupp?
Tidigare ledande sverigedemokrater åker nu gärna till Ungern för se och lära. De imponeras av hur effektivt och snabbt, på några få år, Fidesz-ledaren Viktor Orbán lyckats styra Ungern i en helt ny riktning. Partiet, statsapparaten och medierna är nu sammanlänkade på ett sätt som för tankarna till kommunisttiden. Självcensuren är effektiv. Den som är rädd om sitt jobb kritiserar inte makten. Viktor Orbán lyckades genomföra en omvalkampanj under 2014 utan att en enda gång ställa upp i en debatt. Under sin första mandatperiod lyckades Fidesz skaffa sig absolut majoritet och kunde ändra grundlagar och annan tung lagstiftning, kardinallagar, som en ny regering får svårt att upphäva. Skickligt spelar Fidesz och Orbán på de nationalistiska strängarna och får stöd av väljare som gärna vill ha en stark ledare. Helt säkert spelar historien in – att man har så liten erfarenhet av verklig demokrati.

Flyktingfrågan sätter mycket på sin spets
Minoriteterna har det svårt i Ungern. Under hösten kunde vi se TV-bilder från Ungern, där taggtråd sattes upp vid gränsen mot Serbien för att hindra flyktingar från Syrien att ta sig vidare. Hela flyktingfrågan riskerar f.ö. att kantra om eller när alltför många samtidigt söker asyl i EU. Det är en enorm utmaning för solidariteten inom EU och mellan EUs medborgare och världens flyktingar hur vi ska lösa denna svåra fråga.

Misstroende eller tillit?
Vad händer i ett samhälle där debatten tystnar, där avvikande åsikter och kritik inte längre får plats? Det blir kallt, omänskligt och misstänksamheten sprider sig. Vem kan man lita på? I stället för förtroende och tillit mellan människor, mellan grupper, föreningar och verksamheter sprider sig en vaksamhet och en farlig differentiering mellan de verkliga ståndpunkterna och de verkliga agerandet å ena sidan och de ståndpunkter och det agerande man å andra sidan säger sig vilja främja och stå bakom.

Ett större vi
I längden kan inget samhälle fungera som bygger på hat, hot, misstroende eller avståndstagande egoism. Samhället fungerar när vi inkluderar varandra i våra tankar och handlingar, när vi anstränger oss att forma ett större ”vi”. Hur ett hänsynslöst vinstmaximerande system utan starka motkrafter kan rasera fundamenten för människans tillvaro på planeten börjar vi ana när vi ser hur kortsiktiga ekonomiska intressen driver planeten mot kollaps när det gäller biologisk mångfald och klimatförändringar. Men att nu ett system växer fram, där demokratin avskaffar sig själv och människor frivilligt låter sin tankevärld och sina värderingar begränsas av ett politiskt-juridiskt maktcentrum trodde vi nog var otänkbart efter de avskräckande exempel 1900-talet gav oss.

Vad säger alla andra?
Gabriel Byström skildrar initierat och detaljerat med många intervjuer hur det politiska inflytandet ökar över domstolsväsende, media, till viss del kulturlivet och hur basala mänskliga rättigheter och västerländska fundament åsidosätts i den snabba förändringen av det ungerska samhället. Det han inte berör i någon större utsträckning är hur näringslivet, föreningslivet, forskning och högre utbildning förhåller sig till det nya Ungern som växer fram. Trots allt lever folk sina vanliga liv, betalar sina räkningar, byter bostäder och reser, umgås och lever sina liv. Det hade varit intressant med en parallell beskrivning av hur olika sektorer i samhället ser på sina liv och framtiden. Är det framför allt korruptionen och misstron till politiker som gör att traditionella politiker med liberala eller socialdemokratiska agendor inte vinner gehör? Eller är det en utbredd likgiltighet som gör att nationalisterna relativt sett får så stort gensvar i väljarkåren?

Europa
Sedan boken skrevs har Polen röstat fram en konservativ, nationalistisk regering. I Frankrike och i England har EU-kritiska partier fått stort genomslag. I Tyskland växer missnöjet med Angela Merkels humana flyktingpolitik. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, i Norge innehar Fremskrittspartiet finansministerposten, I Danmark har övriga partier sedan länge anpassat sig till Dansk Folkepartis position när det gäller synen på invandrare. I Österrike, Belgien och Nederländerna har profilerade högerpolitiker med en tydlig ”vi-och-dom”-agenda funnits sedan länge. Italien hade Berlusconi, som på ett utstuderat sätt kopplade ihop media, politik och business samtidigt som han försökte bygga upp en image av sig själv som en karismatisk och framgångsrik ledare.

Sverige
Här har vi ett parti vars företrädare och högljudda anhängare talar om ”att ta makten”, att ”nu är det dags” och ”här har ni adresserna till förläggningar”. Här finns inte något Trianon-fördrag att relatera till. Istället fångar man upp det missnöje med makthavarna och den allmänna utvecklingen i samhället som finns, förstärker det och kanaliserar det till en tydlig fråga. Det oroande är den långsiktiga strategin, bortom dagens slagord.

Varför lyssnar vi på fel budskap?
Nog är det märkligt att det i dessa tider av nära nog obegränsad tillgång till information och samlad kunskapsredovisning uppstår ett kunskapsförakt och en tydlig flykt från de verkliga problem världen står inför. När vi skulle behövt mer av sans och vett, kloka avvägningar och pålästa politiker är det de politiker som ropar korta och enkla budskap högt och i förenklade vi-och-dom-förpackningar som vinner gehör. När världen ropar efter samling och samarbete baserade på fakta är det känslomässiga argument som går hem. Har vi verkligen inte kommit längre? Parismötet om en månad blir ett lackmustest på världens mognad.

Jag tycker ni ska läsa Gabriel Byströms bok (Ordfront förlag).

En Chalmers-professor med helhetssyn

Nu har Chalmers en professor i innovation och hållbarhet. Jag smiter in på installationstalet och lyckas få en plats i den nästan fullsatta hörsalen. Med tydlig logik och pedagogik lotsar den nye professorn oss igenom en del av den tankevärld som sysselsätter honom. Björn Sandén artikulerar sin engelska så att man nästan kunde tro att han vuxit upp nära något brittiskt lärosäte – men bara nästan …

Stabilitet och förändring
Björn Sandén rör sig bland de komplexa system som handlar om stabilitet och förändring, och som tacklar mer än teknik – etik, politik och socioekonomiska parametrar är honom inte främmande. Jag njuter av en professors ansträngning att tänka bortom de självklara teknikgränserna, även om det självfallet är fysiken, naturlagarna och tekniken som utgör en slags självklar utgångspunkt för en chalmersprofessor.

Historien har en hel del att lära oss
På den långa skalan mellan religionens absoluta mål och fysikens oomkullrunkeliga lagbundenhet återfinns etikens ideal, politikens kompromisser och ekonomins tvångströja. (Min sammanfattning av en komplex bild). Ur ett historiskt perspektiv och med exempel från evolutionen ända sedan universums födelse visar Björn Sandén hur förändringsprocesser ofta följts av relativt stabila perioder. Hela vår civilisations existens bygger på förutsättningen att jordens klimat har varit relativt stabilt. Vi har kunnat odla och odla mer och bättre när befolkningen ökat, delvis som en konsekvens av att vi fått det bättre. Vi har utvecklats och utvecklat vårt sätt att leva genom att hjärna och verktygsanvändning följts åt. Handen griper, hjärnan begriper. Återkopplingar i både positiv och negativ riktning blir också ett exempel Björn Sandén tar upp. Med rätt förutsättningar kunde den tyska energipolitiken sätta igång miljoner små energiproducenter, solceller på hustak, som inneburit en snabb utveckling av solcellsbranschen och en snabb omställning av tysk energiförsörjning.

Nya glasögon för ny innovation
Jag får känslan att Björn Sandén de närmaste åren kommer att kunna förse studenter och forskare med en ny sorts glasögon, som de kan se världen igenom. En statisk/dynamisk värld där vissa delar är stabila och andra under förändring. Vad som är vad under vilken tidsperiod kommer troligen att variera. Men det finns något mycket inspirerande i Björn Sandéns sätt att betrakta och beskriva världen. Det är nu jag inser att hållbar utveckling egentligen är ett komplicerat begrepp för det ursvenska lagom.

Lagom-livet i landet Lagom
Lagom-samhället är lagom igenkännbart, lagom i sin förändringstakt, lagom spännande och lagom förutsägbart. Att varje dag är rätt lik gårdagen, men ändå inte en exakt kopia blir vi varje morgon påminda om. I så motto lever vi alla ett slags lagom-liv, med en viss osäkerhet, en viss trygghet och stabilitet, ett visst igenkännande och ett visst mått av nyfikenhet på vad den nya dagen ska innebära.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera professor Sandén och Chalmers. Själv ska jag uppmärksamt och nyfiket följa hans fortsatta upptäcktsresa.

Näringslivet talar om samverkan, men…

Den som följer utvecklingen i näringslivet i relation till hållbarhetsfrågorna kan iaktta hur positionerna stegvis förändras. För 15 – 20 år sedan kunde en företags-VD undvika att ta ställning till de frågor eller miljöproblem som ”besvärliga” miljöaktivister ville peka på. I takt med en ökad generell medvetenhet om problemen förändrades en del företagsledares attityd och ambition på miljöområdet. Några insåg att man behövde bli mer aktiva och proaktiva.

Diplomering, certifiering och CSR-arbete
Ett steg på vägen var Mljödiplomeringen för mindre företag, eller certifiering enligt ISO 14000 och EMAS för de större. Sedan kom CSR-vågen och ett antal företag som valde att organisera sitt ansvarstagande under den benämningen bl.a. för att kunna skriva något uttrycksfullt i sin årsredovisning. Några företag valde att gå in seriöst i dessa processer, andra såg det hela som en pliktskyldig anpassning till en värdemässig förskjutning hos offentliga beställare, hos konsumenter etc. Efterfrågan på ekologiska sortiment har t.ex. drivit på utvecklingen inom flera delbranscher. Uppmärksammade arbetsvillkor för textilarbetare har påskyndat modebranschens ställningstaganden. Det händer en hel del. Företag anslutit sig till World Business Council for Sustainable Development, Hagainitiativet, Angeredsutmaningen och andra nätverk.

GAME
Häromdagen var jag på GAME-dagen, (se länk nedan) som arrangeras årligen och som är det nätverkets sätt att synliggöra föregångare eller lyfta frågor med specifik angelägenhetsgrad. I år handlade det om innovationer i Västsverige. VINNOVAS Generaldirektör Charlotte Brogren talade, liksom Västra Götalands regionråd Kristina Jonäng, och en rad företrädare för industrin och för forskningsinstituten. Intressant nog kunde jag skönja ytterligare små förskjutningar i hur man tänker kring hållbarhetsfrågorna.  Någon nämnde cirkulär ekonomi, någon berörde tillväxtkritiken, någon uppehöll sig en stund vid livscykelanalysen som ett avgörande verktyg. Stegvis förskjuts det offentliga och pågående samtalet mellan forskare, politiker och näringsliv. Referenspunkterna blir fler.

3,5
Men min känsla är att det går alldeles för långsamt. Klimatforskarna menar att vi redan har satt igång en förändring av jordens klimat som med stor sannolikhet kommer att höja genomsnittstemperaturen med 3,5 grader, dvs långt över det 2-gradersmål många politiker talar om.

Samverkan innebär en ny beslutsordning
En annan iakttagelse från GAME-dagen var det samstämmiga talet om samverkan. Bara vi samverkar bättre ska det mesta lösa sig. Det räcker dock inte att upprepat tala om samverkan, hävdar jag. Det avgörande är att olika intressenter tydligt visar i ord och i handling att man vill inordna sig i en gemensamt formulerad beslutsordning. Samverkan handlar nämligen också om att gemensamt ta ansvar, att formulera nya gemensamma mål. Då kommer de traditionella ansvars-, besluts- och budgetgränserna inte längre vara aktuella.

Så länge detta inte kommer upp på agendan kvarstår ordet samverkan som ett mantra.
Ett fint ord, men som inte förpliktigar till någon egentlig förändring.

Länktips: Game http://www.gamenetwork.se/

Ingen vill vara en loser

Ett allmänt missnöje, skillnaden i förutsättningar och framtidsutsikter, liksom upplevelsen av att utvecklingen länge har gått i fel riktning är några av motiven och förklaringarna till att väljare attraheras av ett missnöjesparti. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet och därefter åtta år med den borgerliga alliansen har gett oss det samhälle vi har idag. Visst är det mycket som är bra i vårt land. Men det finns stora grupper av medborgare och väljare som upplever andra saker än det som maktens företrädare talar om. Ett antal medborgare och väljare känner sig stå utanför samhället.

Två slags pensionärer
Omkring hälften av landets pensionärer har en god eller t.o.m. mycket god ekonomi. Man har surfat på de dubbla ekonomiska vågorna: fastighetsvärden och aktiemarknadens utveckling. Bara genom att bo på rätt ställe har de som ägt sin bostad kunnat frigöra stora belopp. De som bott i hyresrätt har inte haft samma möjlighet. Hälften av landets pensionärer för tvärtom en rätt knaper ekonomisk tillvaro. Denna skillnad talas det aldrig om – partistrategerna väljer ju enbart ut röstvinnande frågor – och följden blir att en stor del av befolkningen känner sig åsidosatt.

Äldreomsorg och skola upplevs som sämre än förr
Och inte finns det olika nivåer på äldreomsorg heller. I den kommunala världen blir det till slut bara de allra mest behövande som får plats på något hem. Folk ska bo hemma så länge det bara går. Många gamla känner en otrygghet och en ensamhet. De som byggt landet och som var aktiva under 1900-talets andra hälft tillhör inte de prioriterade. Släktingar gör insatser, men ibland gör avstånden det omöjligt att finnas tillhanda på regelbunden nivå. Var det så här det skulle bli? Att den kommunala skolan inte lyckas vara bättre drabbar också de svagare eleverna. De duktiga eleverna har ofta en hemmiljö som stödjer på olika sätt, men alla har inte möjlighet att få stöd i sin hemmet. De svagare blir förlorare.

Servicen på mindre orter och i förorter försvinner
Landsbygden och förorterna tappar i samhällsservice. Servicekontor stängs, bank och affärer flyttar, investeringar i viktiga kommunikationer blir eftersatta. I glesbygden stängs  det fasta telefonnätet ner och de mobila systemen saknar ofta täckning. De unga med utbildning åker till storstan, de övriga blir kvar, men arbetstillfällena blir inte fler. Det blir svårt att försörja sig. Framtiden blir snarare ett hot än ett löfte.

Det är ofta driftiga personer som kommer hit från andra länder
Välutbildade och ambitiösa personer från andra länder kommer hit och konkurrerar om de arbeten som finns. Är de driftiga startar de egna små verksamheter, skapar sin egen försörjning. På en mindre ort kan det vara provocerande att någon kommer från ett annat land och på kort tid lyckas med något som de infödda inte haft förmåga eller kraft att göra. I det komplexa spel som ett samhälle utgör kan den enes framgång upplevas som den andres bakslag. Darwins tankegångar ligger någonstans i bakgrunden och lurar. Ingen vill vara en loser.

Konkurrens
Min bedömning är att talet om invandringen, alla negativa åsikter som ventileras primärt handlar om att en relativt stor grupp i samhället känner att deras möjlighet att lyckas minskar i takt med den konkurrens om försörjning som det innebär att fler kommer hit. ”De lever på bidrag och sedan tar de våra jobb”. Det kan låta som en motsättning, men det är så den orättvisa konkurrensen kan upplevas. Först ska invandrarna ha hjälp, sen springer de förbi och visar sig duktigare än vad vi är. ”De tar våra jobb”. Det blir ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar för att man kanske inte riktigt ansträngde sig i skolan, eller fick den hjälp man borde fått.

Stärk den lokala utvecklingen
Lösningen måste ligga i att skapa framtidstro och arbetstillfällen för alla, att uppmuntra till nya verksamheter, att erkänna att samhället inte hittat rätt sätt att matcha alla dagens och morgondagens utmaningar, att stärka de krafter i samhället som verkligen vill forma bärkraftiga företag, gärna i kooperativ form och som fångar upp sociala utmaningar, miljöproblem och andra frågor samtidigt som de gör ekonomisk nytta. Alltför länge har statsmakternas fokus legat på storkapitalet och de stora företagens möjligheter. Det är hög tid att staten stärker den lokala ekonomin, de livskraftiga verksamheter som kan växa ur ett lokalt sammanhang bara förutsättningarna är rimliga.

Nya lösningar och nya regelverk
Ta till vara initiativkraft och innovationsförmåga på ett bättre sätt, släpp på de fyrkantiga regelverken för arbetslöshet, företagande och projektanställningar. Det behövs helt nya lösningar för att samtidigt lösa de sociala, ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi står inför. Görs ingenting kommer missnöjet enbart att växa och det parti som exploaterar människors oro få ännu mer anhängare, inte tack vare bra politik utan i brist på tydliga visioner och initiativ från de övriga partierna.

Almedalen är något annat

Media missar oftast det viktigaste med den årliga Almedalsveckan. Tusentals seminarier, föreläsningar och samtal äger rum om nästan alla viktiga samhällsområden. Några få av alla event är regisserade av de politiska partierna. Den stora mängden i utbudet planeras och genomförs av branscher, organisationer, myndigheter, PR-firmor, ideella organisationer och nätverk som ser Almedalsveckan som ett optimalt tillfälle att få presentera ny forskning, nya rapporter eller förslag. Almedalen är i praktiken en gigantisk folkbildningssatsning och ett exempel på hur viktig dialogen är i en demokrati.

Bredden
När SVT och andra media rapporterar från Almedalen kretsar mycket av inslagen och artiklarna kring de politiska partiernas förslag och positionering. Som om Almedalen var en mini-valrörelse. Väldigt få i media rapporterar från de tusentals seminarier som genomförs, ofta med ledande forskare och opinionsbildare på plats. Ändå är värdet av Almedalen just bredden och blandningen av åsikter från näringsliv, forskning, NGO:er och kommuner.

Kunskap och initiativ
Jag har varit på plats under flera år, men inte i år. Min erfarenhet är att för varje år flyttar en sakfråga sakta framåt. Ofta kan det vara en miljöorganisation som ett år uppmärksammar ett problem. Nästa år tas samma fråga upp i en paneldebatt med flera deltagare, för att året därpå bli en rubrikfråga hos någon av näringslivsorganisationerna. Steg för steg flyttas både kunskapsribban och initiativet framåt. På det planet spelar Almedalen en viktig roll, som skyltfönster för vem som säger vad och i vilket sammanhang.

Så tro inte att den traditionella bilden av Almedalsveckan ger en rättvisande bild av vad Almedalen handlar om. Den är långt viktigare än vad media förmedlar.

Demokratin hotas när verkligheten inte beskrivs neutralt

Senaten i USA har nyligen beslutat, med rösterna 50 mot 49, att mänskliga aktiviteter inte har någon betydande påverkan på klimatförändringen. (Länk, se nedan). En fråga blir därmed: Hur ska debatten i det demokratiska samhället föras om politikerna förnekar vetenskapens tydliga slutsatser? Och: På vilken sida står det sunda förnuftet, som vi medborgare delegerar till det politiska fältet, för att de ska göra kloka avvägningar mellan olika behov och tillgängliga resurser?

Rimlighet baserad på gemensam kunskap
Idén med en representativ demokrati är att vi som röstar fram företrädare också känner oss representerade av våra politiker. På vårt uppdrag styr de landet och har på olika sätt visat sig mogna den uppgiften. Demokrati är inte majoritetsdiktatur, så det gäller för maktens utövare att de också har en känsla för vilka avvägningar som är rimliga med hänsyn taget till minoritetsintressen. Men vad händer med ett samhälle som förlorar sin förankring i tillförsel av ny kunskap, i forskning och där den gemensamma referensen försvinner?

Sant och falskt
Det kan inte både vara sant och falskt att mänskliga aktiviteter, förbränning av fossil energi, påverkar uppvärmningen av världshaven och atmosfären. Det kan inte vara både sant och falskt att de senaste åren också är de varmaste sedan mätningarna började. Det kan inte både vara sant och falskt att avsmältningen från Arkis, Antarktis och många glaciärer har ökat eller att halten CO2 i luften har ökat dramatiskt de senaste decennierna.

Risktagandet
De som ifrågasätter sambandet mellan global uppvärmning och det moderna samhällets inverkan på densamma tar en stor risk. Av oklara skäl riskerar man hellre en global kollaps av livsbetingelserna på jorden än att man erkänner att vi måste ställa om från ett 85%-igt fossilberoende energisystem till ett energisystem som baseras på förnybarhet.

Vad händer sedan?
Men vad händer med samtalet när verklighetsbeskrivningarna inte hänger samman? Diskvalificerar sig hela det politiska systemet när man inte längre är relevant för medborgarna? Öppnar det i så fall vägen för en öppen eller dold militärdiktatur? Än så länge är det inte en så stor del av befolkningen i väst som bryr sig, eftersom effekterna av klimatförändringarna huvudsakligen är avgörande i avlägsna länder.

Ett svenskt exempel
Även i Sverige uppstår det ständigt situationer, där verkligheten beskrivs av politiker på två olika sätt och där medborgarna lämnas att själva ta ställning. I värsta fall blir reaktionen att medborgarna resignerar inför oklarheten och väljer att avfärda den politiska diskussionen. Passivitet och ointresse följer lätt på detta. Konkret är ett färskt exempel från SVT:s Agenda-studio den 3 maj (länk nedan) där utbildningsministern, Gustav Fridolin, och den moderata talespersonen i utbildningsfrågor, Camilla Waltersson Grönvall, upprepade helt olika beskrivning av samma fråga. Moderatkvinnan hävdade att regeringen har minskat stödet till förstelärare i budgeten. Miljöpartisten sa att man storsatsar på de här frågorna. Ståndpunkterna upprepades. Det är svårt för den som inte lusläst budgetförslagen att veta hur det förhåller sig. Vi förväntar oss politiker som är kloka och som kan förklara hur de resonerar när de prioriterar. Annars utmärkta programledaren Kamilla Kvartoft missade också möjligheten att räta ut frågetecknen. Hade resurserna minskat eller tiofaldigats? Kan båda uttalandena vara sanna? Varför var det i så fall ingen som förklarade hur?

Länktips: http://bangordailynews.com/2015/01/22/politics/senate-not-ready-to-tie-climate-change-to-mankind/

http://www.svtplay.se/video/2892891/agenda/agenda-agenda-17?start=auto