Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

Nyttigt att minoriteten styr

Valresultatet från 14 september börjar sjunka in hos partier och kommentatorer. Den ekonomi, som av experter och företrädare kallats en av Europas mest välskötta, underkändes av en majoritet av väljarna. Den väg som Alliansen gjort till sin stöddes av mindre än 40 % av väljarna, och bara några veckor före valet såg stödet ännu lägre ut. Men inte heller Socialdemokraterna fångade tydligt upp de väljare som inte längre stödde Alliansen. Missnöjet kanaliserades till Sverigedemokraterna och, kan man säga, deras motpol Feministiskt initiativ. Tydligast var att Moderaterna backade och att SD gick fram.

Hänsyn till minoriteten
Majoritetsstyret kan ibland användas på fel sätt. När Brödraskapet i Egypten fick presidentposten och möjlighet att driva igenom sin politik, gjorde man mycket på kort tid, något som i sekulära kretsar uppfattades som provocerande, vilket till slut ledde tillbaka till en militärkupp och en slags ruta ett. När demokratin används till att driva igenom en ensidig politik blir effekten en slags demokratins diktatur. 51 procent måste vara försiktig med hur man hanterar de 49 procenten. Även etniska minoriteter behöver uppmärksammas i majoritetens beslutsprocess. Samerna, vår egen ursprungsbefolkning, har ofta svårt att hävda sig mot gruvindustrins intrång på betesmarkerna, för att ta ett exempel.

Exemplet Skottland
Nu är det val i Skottland. Halva befolkningen kommer att bli missnöjd. Oavsett vem som vinner folkomröstningen om en påbörjad självständighetsprocess kommer halva den skotska befolkningen att ha röstat för motsatsen. Det kräver lyhördhet och försiktighet från den vinnande sidan, för att inte folkomröstningen ska bli en splittrande process, som förstärker misstroende och motsättningar i samhället, som redan präglas av olikheter med Edinburghs relativa välstånd och Glasgows omfattande arbetslöshet.

Lagompolitikens dilemma
När vi väljer företrädare på den politiska arenan måste dessa företrädare inse att de måste ta hänsyn till minoritetens önskemål. I USA har man förstått detta. Nyvalda presidenter brukar, mer eller mindre helhjärtat, betona att han nu är ”hela folkets president”. För Stefan Löfvén och (S) handlar det nu om att inse att han inte har mer än knappt var tredje väljare i ryggen. Dryga två tredjedelar röstade inte på hans parti. Samtidigt som regeringsinnehavet naturligtvis måste konkretiseras i åtgärder, investeringar och prioriteringar. Lagompolitiken måste både utmana och ena. En inte helt enkel uppgift.

Mer emot än för
När missnöjet med bl.a. integrationspolitiken och landsbygdens problem och flera andra frågor gör att väljarna lägger sin röst på ett parti som SD måste den signalen tas på allvar. Och då handlar det om att inse att partiledning och väljare är olika saker. Mitt intryck är att rösterna på SD till största delen är röster emot det samhälle som formats de senaste åren, inte nödvändigtvis för det samhälle SD-toppen öppet eller i det fördolda önskar sig.

Utrymme för drömmar hellre än betyg
När affären inte bär sig och lägger ner, när skolan stänger, posten inte synts till på decennier och livet förutsätter ett bredband som inte finns är det lätt att misströsta. ”Dom” lyssnar inte på oss. Ett samhälle som inte klarar att inkludera blir ett tråkigare och kallare samhälle. Allra viktigast är att ge barn och ungdomar en tilltro till framtiden och att de kommer att få utrymme för de idéer och drömmar de bär på.

Att regeringen i Sverige tycks bli en minoritetsregering kan på så sätt vara nyttigt för lyhördheten och hänsynstagandet till olika intressen. Paradoxen kan bli att en svagare socialdemokrati kan bli nyttigare för Sverige.