Kombinationskrisen och civilsamhället

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.

Dags för Mänskliga Skyldigheter

12 – 13 november var det MR-dagarna i Göteborg. Mänskliga rättigheter är tyvärr ständigt aktuella. Civilbefolkning, flyktingar, förtryckta minoritetsgrupper, etniskt marginaliserade grupper… det räcker att ta del av nyhetsflödet ett par dagar så framstår vidden och djupet av förtryck och orättvisor. Jag tog en snabb titt på utställningshallarna för att försöka fånga upp en känsla av vad som rör sig.

Globalt
Ett tydligt fokus är de globala orättvisorna. Kvinnor och barn som far illa. Folkgrupper som blir internflyktingar i sina egna länder. FN-organ som försöker, frivilligorganisationer som ställer upp. Här finns Rädda Barnen, Svenska kyrkan, Clowner utan gränser och säkert mer än 20 andra organisationer med ett tydligt internationellt engagemang. I utställningen ser jag många unga, vilket ger hopp.

Utanförskap i Sverige
Lika tydligt finns det många fristående organisationer och myndigheter som arbetar för att häva orättvisorna i det svenska samhället. Vi har minoriteter även här, som av olika skäl behandlas på ett uteslutande sätt. Diskriminering förekommer hela tiden. Under ytan finns ett utbildnings- och förståelseperspektiv som handlar om medmänsklighet.

Tvärtom
Samtidigt kan jag inte låta bli att vända på perspektivet. I samma andetag som vi talar om mänskliga rättigheter, borde vi – i alla fall i den rika världen – tala om mänskliga skyldigheter. Hur har vi det med skyldighet att ta vara på våra liv, vår planet, vår luft, vårt vatten, vårt guld och gröna skogar? Hur har vi det egentligen med balansen i vår livsföring, vår kollektiva belastning på kretsloppet? Lämnar vi över planeten i samma skick som vi fann den? Städade vi innan vi gick? Eller ägnar vi oss åt tidernas springnota?

Överenskommelsen
Nu har vi ägnat två dagar åt mänskliga rättigheter. Organisatörer, talare och deltagare känner sig stärkta och fulla av entusiasm att fortsätta arbetet, som delvis bedrivs i motvind och uppförsbacke. I vecka 49 är det flera konferenser i Göteborg på det som med myndighetsspråk kallas ”Överenskommelsen”. Överenskommelsen går nu in på sitt femte år och handlar om att utveckla samverkansformer mellan lokala myndigheter och civilsamhället. Att dessa aktörer behöver lära av varandra är självklart. Men jag befarar att förändringstakten inte är tillräcklig. Att verkligheten rullar på fortare än den hinner beskrivas och ”åtgärdas”.

En ny process
Vi skulle behöva en nationell och regional process kring Mänskliga Skyldigheter för att på nya sätt fånga upp de frågor som idag faller mellan stolarna och som är politiskt belastande att ta itu med. Skyldigheter låter ju inte så lockande. Men någon måste börja tala klarspråk. Vem tar den bollen?