Svårigheterna för MP i regeringsställning

Politik är en förtroendebransch. ”Vi lovar göra allt vi kan för att förverkliga vår politik om vi får ert förtroende att göra det.” Vart fjärde år får vi väljare chansen att rösta fram partier och partiföreträdare som vi vill ska företräda oss när det gäller hur lagar, skatter och vitala samhällsfunktioner ska beslutas, beräknas respektive skötas. Det är så långt vi har kommit i vår demokratisering på nationell nivå. (En delfråga som jag får ta upp en annan gång är hur minoriteter egentligen ska ges inflytande. Med samer som det tydligaste exemplet).

Tre förhandlingssteg
Nykomlingen på regeringssidan är Miljöpartiet, MP. De har haft en skakig resa. Flera profilfrågor har gått dem emot. Statsråd har fått gå. Kompromissandet i flera led har inte passat ett parti som MP, som länge bar på etiketter som ”alternativ” och ”gräsrotsrörelse”. När en regering tvingas ta gemensamt ansvar slipas tydligheten bort. För MP:s del innebär det att varje förslag måste förhandlas i tre steg. Först ska S tycka att förslaget är bra. Därefter ska V stödja det. I det tredje processteget ska minst ett borgerligt parti tycka att förslaget är bra eller acceptabelt. Om varje förhandlingssteg innebär att halva idén går förlorad innebär det att kvar finns i genomsnitt 12,5% av det ursprungliga förslaget när det passerat Riksdagen. Ett illgrönt förslag blir därmed i bästa fall blekgrönt.

Är man liten får man inte genomslag för allt
I praktiken är MP:s förhandlingssits inte 50/50 i varje situation. Man har ett klart mandatunderläge mot S och även i relation till den samlade Alliansen. Mer än hälften av grundidén kan således försvinna i dessa två förhandlingssteg. Kvar blir en liten nyans av grönt.

Var går gränsen?
Därutöver finns det starka symbolfrågor som kan vara avgörande för medlemmarnas engagemang och för väljarnas preferenser. Sviker ett parti sina kärnvärden blir krisen tydlig. Var går gränsen? När går identiteten förlorad? Centerledaren Olle Johansson avgick på sin tid ur regeringen när en symbolfråga gick honom emot. Han ogillade bygget av Öresundsbron. När det beslutades att bron skulle byggas avgick han. Även en moderat försvarsminister avgick när hans domän inte fick de resurser han önskade.

Strategier vid avgångar
Hade jag varit MP-strateg hade jag funderat på skillnaden i att avgå som minister för att man begår ett eller flera fel respektive att avgå för att man gör det rätta. Vad är den rätta hållningen i en komplex situation? Att stanna kvar för att ta ansvar eller att lämna över ansvaret till någon annan? I exemplet Olle Johansson var avgången tämligen logisk. Det var en antingen/eller-fråga. Bygga eller inte bygga. Miljökonsekvenserna var Johanssons ansvar. Han kunde koppla sitt nederlag till sitt ansvarsområde och kunde avgå. I fallet med Vattenfalls turer i energipolitiken var det ingen MP-minister som på motsvarande sätt kunde koppla sin ministerstol till bakslaget. Ambitionen att visa sin regeringsduglighet och uthållighet var tydlig. Kolbitsviftandet i valrörelsen 2014 slog tillbaka, men gick inte att plocka poäng på. Skolpolitiken hade inte samma dagspolitiska laddning. Och på miljöpolitikens område nåddes framgångar i Paris-avtalet. Ingen tydlig avgångsdramatik kunde användas för att vända opinionsläget.

Förändringens fälla
Det finns också en inbyggd fälla i partiernas positionering. De partier som står för förändring och snabb utveckling har ett större krav på sig att åstadkomma denna förändring än de partier som går till val på att bevara det som finns. Det är mindre riskfyllt att sitta still i båten. Har man fått ett mandat för att hissa segel och lägga om kursen blir stillasittandet till slut oacceptabelt för de väljare som ville förändring.

 

Klimatdebatten: förnuft eller känsla, eller?

Det politiska systemets oförmåga att leva upp till förväntningarna på FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december 2009 gjorde att både media och engagerade människor tappade sugen. Det blev helt enkelt svårt att mobilisera ett fortsatt engagemang i klimatfrågan. I takt med att olika rapporter om extremväder på lokal nivå, temperaturrekord och luftföroreningar i Kina kryper frågan fram igen och pockar på uppmärksamhet. Kanske att den nu kopplas mer till en generell kritik av den konsumtion och de produktionsmetoder som utgör basen i det vi kallar BNP-tillväxt. Och kanske är det så vi bäst hanterar klimatförnekarnas motstånd.

Politiken i en demokrati är inte teknokratisk
Klimatfrågan har en vetenskaplig, en politisk och en opinionsmässig vinkling. Vetenskapen samlas till stor del bakom FN:s IPCC-panel, som regelbundet ger ut rapporter, som är tänkta att vägleda politiker i rationella beslut grundade på vetenskap. Tankefelet är att politiken inte enbart handlar om att genomföra tekniskt motiverade, logiska beslut. Politiken i de demokratiska länderna utgår från ett uttalat förtroende hos väljarna. Detta förtroende vilar på en mix av saklig trovärdighet och en upplevd känsla av att politiken överensstämmer med väljarens värderingar. Värderingarna uppstår i sin tur ur individens välgrundade åsikter och upplevda känslomässiga förankring. Till detta kommer politikens behov av tillfälliga opinionsutrymmen, där en diffus allmän uppfattning skapar manöverutrymme för politiska åtgärder.

Tolkning och vägning
När vetenskapen lägger fram sina beslutsunderlag uppstår därför en tolkningssituation. Sannolikheter för risker och framtida kostnader som vetenskapen på bästa sätt försöker åskådliggöra ska vägas mot det politiska priset, eller nyttan med, att ta ställning. Detta är inte specifikt för klimatfrågan. Det gäller många eller alla politikområden, men blir väldigt tydligt när det gäller klimatet, eftersom vägvalet gäller ett tydligt antingen/eller. Antingen hanterar vi klimathotet för att undvika framtida katastrofer eller så avstår vi.

Höj tonläget?
I den debatt om debatten som förs höjs nu röster för att föra klimatdebatten på ett annat sätt än det gängse. ”Vi vinner på att använda klimatförnekarnas taktik”, hävdar några och motiverar detta med att mer fakta inte hjälper. Rod Lamberts vid Australian National University hävdar att ”at best, presenting people with facts to counter their beliefs makes them ignore you; at worst, it drives them further away”. (Länk till artikel, se nedan). Därför menar han att högljudd och ofta återkommande opinionsbildning är det som kan fungera. ”Ignore them, step around them, or walk over them”, säger han om klimatförnekarna.

Ideologisk grund
Michael Parker, som skriver om miljö och energi på The Conversation, redogör för en rapport som satts samman av 12 vetenskapsmän i syfte att göra forskningsresultaten från IPCC mer tillgängliga. (Länktips se nedan). Parker pekar på hur människor formar sina åsikter snarare ur en ideologisk övertygelse än baserat på fakta. Särskilt i USA, säger han, är det nu i praktiken omöjligt för en republikan att tro på klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet. Politiskt är frågan polariserad.

Anti-miljörörelsen skadar planeten
En av författarna som Michael Parker citerar i sin artikel är John Shephard, som lyfter fram hur tunga opinionsbildare i USA hävdar att ”arguing that the anti-environmentalist stance of the right was enormously damaging to business, political parties, and the planet”. Dvs den rådande hållningen hos anti-miljörörelsen skadar affärerna, partierna och planeten. Som bekant finns det i USA också många politiker som förnekar darwinismen och står för en närmast anti-intellektuell hållning. Medias nyhetsvärdering och medias logik när det gäller att polarisera frågor för att skapa dramatik bidrar också till en förenkling av frågeställningar, som inte gynnar folkbildningen, med en lätt underdrift.

Bredda istället för att höja tonläget
Mer av förenklingar, högt tonläge och skrämselpropaganda kan te sig lockande, men jag tvivlar på att det verkligen är rätt väg att gå. Konflikter löses inte genom att trappa upp dem. Åsiktsskillnader blir inte mindre av att betona skillnaderna. Jag tror snarare på att vidga problematiken. När vi breddar frågan till att handla om mer än klimatet och bidrar till att skapa begripliga helhetsbilder lägger vi grunden till de förändringssteg som mänskligheten måste börja ta.

Länktips:
Facts won´t beat the climate deniers… http://bit.ly/1fDp0WJ
Michael Parkers artikel i The Conversation: http://bit.ly/1eyUQ2H

Partierna måste våga visa vad de står för

I opinionsundersökningarna, som ju kommer relativt ofta, sker en gradvis förskjutning av sympatierna. Mindre partier blir ännu mindre och Sverigedemokraterna ökar sitt väljarstöd. Journalister och förståsigpåare förundras, förfasas och förstår inte logiken. Några ur (SD):s partitopp exponeras i TV med relativt nyligen tagna bilder, där de ger uttryck för diskriminering, använder ord som inte lämpar sig för tryck, greppar tillhyggen (”järnrör”) och erkänner sin skenhelighet (”det funkar alltid”). Och i väljaropinionen ökar stödet. Rimligen borde det vara tvärtom, tänker de flesta.

Media tror att alla tänker som media
Väljarkåren är inte homogen. Alla tillhör inte marginalväljargruppen. Tvärtom, det finns en stor kategori röstberättigade som är och som känner sig marginaliserade i samhället. Som inte känner igen sig i RUT-avdrag, EU:s bankunion, vinster-i-välfärden och andra debatter. Helt enkelt för att inget av detta berör dem. Media ställer frågor som om alla tänker som media. Som om regeringsfrågan är den enda frågan. Partierna borde vägra delta i den typen av debatter.

Snart blir det bättre
Tidigare fanns en framåtrörelse i rörelsen. Till och med när socialdemokraterna innehade regeringsmakten lyckades man samla tusentals anhängare under fanorna den 1 maj för att mana ”Upp till kamp..:” .  Det fanns en förväntan att det skulle bli bättre. Man var på väg, man genomförde reformer, byggde ut välfärden och snart, snart skulle allt bli bättre.

Minskad attraktion
Vänstern samlade alltid ett antal personer som ville mer, som var otåliga och som kämpade mot orättvisor, mot dåliga arbetsförhållanden och för en bättre fungerande arbetsmarknad. När Gudrun Schyman dribblade bort sig själv från (V) tappade man den tydliga personifieringen av kampen för rättvisa löner. Senare partiledare har inte haft samma tydlighet. Man har dessutom ansträngt sig att kunna ingå i en regering, vilket faktiskt bromsar attraktionen hos en lättrörlig väljarkår.

Småpartiernas undergång
Tydligast är detta när det gäller de tre mindre borgerliga partierna. Kärnväljarna sviker inte, men de väljare som söker ett alternativ till main-stream-politiken blir besvikna. Efter sex år i regeringen har de mindre partierna i praktiken blivit som sektioner inom den moderata apparaten. Sammanhållningen har krävt ovh kvävt mycket. De väljare som sett de olika partierna som tydliga alternativ till main-stream-politiken har tappat orienteringen.

Nya skiljelinjer
Någon skrev att den nya skiljelinjen går mellan det öppna samhället och det slutna. Där (SD) står för en återgång till hur det en gång var. Man skulle också kunna hävda att den nya skiljelinjen går mellan att göra upp med main-stream-politiken eller fortsätta. Business as usual eller as unusual. Här handlar det nu om att synliggöra vilken förändring partierna står för. Samtidigt som förändring är svårt.

Behovet av trygghet
Alla partier borde formulera sin förändringspolitik. Inget kommer att bli som det varit. Här finns naturligt det pedagogiska dilemmat. Så fort någon andas förändring tappar det partiet förtroende. När statsministern resonerade om pension vid 75 års ålder blev han dels misstolkad, dels påhoppad. Behovet av trygghet ska inte underskattas. Här ligger också den stora fällan för de etablerade partierna. Det går inte att låtsas att allt är bra. Det går heller inte att låtsas att vi inte måste förändra samhället, eftersom omvärlden och faktorer som påverkar oss i hög utsträckning förändras. Och dessutom: ännu har inte de verkliga effekterna av energikriser, finanskriser och klimat/miljö-kriser börjat märkas tillräckligt tydligt.

För vem? Hur minskar vi skadeverkningarna av förändringen?
Den nya skiljelinjen kommer att gå mellan förändring framåt eller bakåt. ”Adapt”, ”defend”, ”attack” – för att plocka upp termer från andra sammanhang. Anpassning (för vem?), försvara (vad och vems välfärd) eller förändra (hur snabbt och för vem?).

Frågetecknen hopar sig. Men bli inte förvånade om de etablerade partierna fortsätter att slåss om sina marginalväljare medan en stor väljargrupp lockas av förenklade budskap om att allt blir bättre bara vi exkluderar och diskriminerar alla vänsterhänta, alla cyklister eller alla som har ett telefonnummer som slutar på 47. Typ.